Gripande teater om Afghanistan

Publicerad av Sebastian Olsson

Plats: Stockholm Tema: Muren mot flyktingar

En självmordsbombare, flera döda kroppar som någon har lagt rosor vid, sörjande anhöriga med blodstänk på kläderna och i mitten en sjuårig pojke. Det är lördag den 26 augusti och de sittstrejkande på Medborgarplatsen framför en stillastående teaterföreställning om gårdagens explosion i en moské i Kabul.

En kille talar i en megafon:
– Vi sörjer Kabul. Vi sörjer de döda kroppar som är någons mamma, någons bror, någons dotter eller någons son. Detta händer varje minut, varje sekund i Afghanistan. Vi tillhör inte döden. Vi också har rätt att leva.
En tjej tar över megafonen ochsäger i sitt tal:
– Idag är den tjugoförsta dagen sedan vi började strejka på Mynttorget. Hur många explosioner har skett sedan dess?
– Det här är inte blod, det är färg. Det är bara en bild. Men ni gråter ändå, säger hon till publiken där vi sitter på tunna liggunderlag på Medborgarhusets trappa.
– Migrationsverket säger: ”Afghanistan är säkert”. De som dödades var inte militär, de var civila. Kanske någon av de som dog igår var utvisad? Explosionen frågar in-te, döden frågar inte: ”Är du över eller under 18 år?”
– Vi föddes som flyktingar. Vi vill veta hur det känns att vara medborgare.

Vi applåderar länge. Som avslutning sjunger alla tillsammans Sarzamine Man. Musiken spelas genom en mobiltelefon som hålls upp mot megafonen. Jag förstår inte eftersom sången är på dari, men det är väldigt vackert. Föreställningen är slut. Åhörarna drar vidare och skådespelarna sitter kvar på scenen/torget. Någon spelar upp en annan version av Sarzamine Man i sin mobil. Sittstrejken mot utvisningar fortsätter.