Norska valet: Högerseger trots vänstervindar

Publicerad av Jonas Brännberg, Trond Sverre Kolltveit

Erna Solberg och hennes Høyre får fortsätta att styra, men stödet är urholkat och svagt. (foto: Hans Kristian Thorbjørnsen)
Erna Solberg och hennes Høyre får fortsätta att styra, men stödet är urholkat och svagt.

Orättvisor, miljöfrågor, antirasism och vinster i välfärden var några av de frågor som seglade upp som de viktigaste i norska valrörelsen och gav vänstern medvind i valkampen. Bland ungdomar och i storstäderna var trenden tydligast, och både Rødt och Sosialistiskt Ventreparti (SV) fick nya medlemmar i samband med valet
Att Høyres Erna Solberg kan sitta kvar beror endast på att socialdemokratiska Arbeiderpartiets fortsatta högerkurs har lett till ett katastrofval.

–Det är fantastiskt, jublade SV:s partiledare Audun Lysbakken till Offensiv på ungdomsförbundet Sosialistisk Ungdoms skolvalvaka i Oslo veckan innan valdagen.
I det mycket välorganiserade och omfattande skolvalet där 156 000 gymnasielever röstat hade partiet just säkrat 10,1 procent av rösterna, en fördubbling från skolvalet i samband med förra stortingsvalet.
Även Rødt, som har maoistiska rötter, men som har utvecklats till bredare vänsterparti, gick framåt till 5,7 procent i skolvalet. Framgångarna för Rødt i valkampanjen syntes också av att partiet värvade 400 nya medlemmar i augusti och nu har 4 000 medlemmar.
Ett annat exempel på optimismen i partiet är att de, efter att ha vägrats bidrag inför valet från norska LO, har samlat in över 1,5 miljoner kronor. Istället för den svenska modellen där Socialdemokraterna har monopol på fackens pengar i valtider brukar norska fackföreningar ge valbidrag till alla vänsterpartier, även om Arbeiderpartiet får överlägset mest pengar.

Till skillnad från Vänsterpartiet i Sverige ställde både SV och Rødt tydliga krav i valrörelsen för att delta i eller samarbeta med en Arbeiderpartiregering. Sosialistiskt Venstreparti menade att de hade fem krav för att ett avtal med en AP-regering skulle vara möjligt: Höjt barnbidrag, minskade klimatutsläpp, en vinstfri välfärd, höjd lärartäthet och norskt stöd till ett beslut om internationellt förbud mot kärnvapen.
AP har från valkampanjens start uteslutit Rødt från att sitta i regeringen. Rødt har svarat med att sä-ga de bara stödjer en möjlig AP-regerings budget och skattepaket i Stortinget om de inför en lag som gör det tillåtet för norska kommuner att prioritera kommunala och ideella förskolor framför privata.
Frågan har blivit aktuell efter att Rødt skrev ett avtal med det rödgröna styret i Oslo om en sådan prioritering, något som den sittande blåblå regeringen sedan slog ned på som ”olagligt”.

Miljøpartiet De Grønne (MDG) steg som en raket i valkampanjens opinionsmätningar, med bränsle från en växande miljömedvetenhet, och framför allt motstånd mot jakt på nya olje- och gasfyndigheter runt Lofoten. Partiet är dock helt fast i marknadslösningar och har därför inga verkliga svar på miljöfrågorna.
De säger sig också inte föredra en AP-regering framför en ny blå-brun regering under Erna Solberg med Fremskrittspartiets rasistiska Sylvi Listhaug som ”integrationsminister”, något som verkar ha straffat sig i valet då MDG:s uppgång blev betydligt blygsammare än väntat.
Arbeiderpartiets valkampanj har varit en katastrof från dag ett. I oktober 2016 låg partiet på runt 40 procent i opinionsundersökningar och på valdagen hade de fallit till 27 procent.
I likhet med Socialdemokraterna i Sverige har Arbeiderpartiet försökt att både politiskt och organisatoriskt flirta med de små borgerliga partierna, Kristelig Folkeparti och Venstre. Detta trots att 61 procent av AP:s väljare ville att partiet skulle samarbeta vänsterut och bara 17 procent vill ha ett högersamarbetet.

Inte blev Arbeiderpartiets valkampanj bättre av att sista veckan handlade om hur partiledaren Jonas Gahr Støre investerat sina miljontillgångar och om väntjänster från hans barndomskamrater från överklassförorten på västsidan av Oslo.
Rösterna har framför allt förlorats vänsterut, till Rødt, SV och Senterpartiet. Till skillnad från svenska Centern har den norska motsvarigheten betydligt mer vänsterprofil. De är motståndare till EU och EES-avtalet (som påtvingar Norge EU:s nyliberala regler), starka kritiker av kommunsammanslagningar/centralisering och vill begränsa vinster i välfärden.
Arbeiderpartiets låga trovärdighet i sin från Socialdemokraterna i Sverige kopierade slogan ”Alle skal med” handlar också om att klyftorna ökat under lång tid, även när Arbeiderpartiet hade regeringsmakten. Till exempel har barnfattigdomen i Norge tredubblats sedan år 2001. Nu växer nästan vart tionde barn upp i en fattig familj.

I spåren av valen i USA, Frankrike och England, med framgångar för vänsterkandidater som Bernie Sanders, är valkampen i Norge trots Høyres seger faktiskt ytterligare ett exempel på en gryende radikalisering till vänster, och samtidigt ännu ett exempel på att förtroendet faller för de partier som den ekonomiska makteliten traditionellt har lutat sig mot. I täten för denna radikalisering står ungdomar och ofta kvinnor.
För många i Norge är det nu solklart att Erna Solberg bara kan sitta kvar på grund av Arbeiderpartiets totala politiska bankrutt.
En uppmaning från socialister inom SV, Rødt och fackföreningsrörelsen till kamp och protester kan få massivt stöd när många känner att de inte kan vänta fyra år till med denna regerings attacker. Precis som när Torypartiets David Cameron vann det brittiska valet 2015 kan detta blir en pyrrhusseger för Erna Solberg och början på slutet för högerns härjningar. ■

Bjørnar Moxnes, Rødts partiledare, kom in i stortinget och markerar att vänstern växer i Norge.

Bjørnar Moxnes, Rødts partiledare, kom in i stortinget och markerar att vänstern växer i Norge.

Högern och S tappade medan vänstern ökade, och den blåblå regeringen Høy-re och Fremskrittspartiet kan sitta kvar efter ett mycket jämnt val.

Under valnatten stod det länge och vägde mellan den borgerliga och de röd-gröna partierna, men efter att det lilla mittenpartiet Venstre kom över tröskeln på 4 procent stod det klart att den blå-blå får fortsätta.
Detta trots att regeringens politik blir allt mer impopulär. Den rödgröna sidan fick faktiskt flest röster, men förlorade i antal mandat. Många borgerliga väljare har röstat taktiskt på Venstre för att rädda regeringen.

Socialdemokratiska Arbeiderpartiet (Ap) fick 27,4 procent. Ap tappade 3,5 procentenheter jämfört med år 2013, den största minskningen av alla partier. I början av året låg partiet över 35 procent i flera mätningar.
Trots fyra år som oppositionsledare tappar alltså Ap röster. Nu kommer hård kritik mot partiledningens högerpolitik. Fackförbundet Transports ordförande säger att Ap i valkampanjen hade samma politik som Høyre.
Ap tappade i alla delar av landet. I flera distrikt har många Ap-väljare gått över till Senterpartiet som gjorde ett bra val på motståndet mot kommunsammanslagningar och centralisering. De fördubblades sitt valresultat till 10,3 procent.

I de större städerna har Arbeiderpartiet tappat till vänster, Rødt och Sosialistisk Venstreparti. SV fick 6 procent, en ökning från 4,1 procent, medan Rødt fick 2,4 procent. Rødts partiledare Bjørnar Moxnes kom in i Stortinget, partiets första mandat sedan det bildades år 2007. Föregångaren Rød Valgallians hade ett mandat på 1990-talet.
I Oslo fick SV 9,3 procent och Rødt 6,3 procent. Både SV och Rødt låg bra till i opinionsmätningarna en vecka före valet, med Rødt strax under eller över tröskeln på 4 procent (som ger nio mandat) i vissa mätningar.

Det är en svag blåblå regering som fortsätter. Både Høyre och Fremskrittspartiet backade, Høyre från 26,8 procent till 25. De två mittenpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti, som har stött regeringen utan att sitta i den, gick också bakåt. Det har varit en utmaning för dessa parter att stödja regeringen samtidigt som de kritiserar delar av regeringens politik, som FrP:s rasism.
Kristelig Folkeparti deklararerade att de inte kommer att stötta en regering med FrP i och att de ”går i opposition”. Det betyder troligast ändå att Höyre/FrP sitter kvar. men att att KrF håller öppet för att kunna fälla regeringen om den blir för impopulär.
Helt klart är regeringen och he-la den politik, som även Ap står för, är diskrediterad och försvagad. Kampanjer och strejker kan sätta press på regeringen och det är inte alls säkert den sitter perioden ut. ■