Oktober närmar sig – vad kan vi lära av 1917?

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Ryska revolutionen

Noggranna studier och analyser av revolutionsåret 1917 är varje socialists skyldighet. (foto: )
Noggranna studier och analyser av revolutionsåret 1917 är varje socialists skyldighet.

100 år efter att den ryska revolutionen skakade världen har varje socialist, antikapitalist och aktivist en skyldighet att analysera dessa mäktiga händelser. Två nya böcker, October av China Miéville och antologin October 1917, ger bra fakta för att försvara revolutionen samtidigt som de har en vacklande hållning mot vanliga lögner och förtal mot Lenin och bolsjevikerna. Båda böckerna finns än så länge bara på engelska, men den sistnämnda kommer snart på svenska.

China Miévilles bok målar bilden av 1917 från februari till oktober i en slags lightversion av Trotskijs klassiska Ryska revolutionens historia. Fakta är generellt väl valda och anpassade till dagens läsare, till exempel om rasism och kvinnors rättigheter.
Han beskriver rasismen och antisemitismen hos tsaren och de vita kontrarevolutionära krafterna. I revolutionen 1905 lanserade tsaren de protofascistiska grupperna, de Svarta hundra. I motsats till detta var ”den socialistiska rörelsen i imperiet alltid multietnisk, med en oproportionerlig andel minoritetsgrupper och nationer”. Han berättar till exempel om den förs-ta allryska muslimska konferensen i april 1917. Konferensen kom överens om tio principer, inklusive kvinnors rösträtt, jämställdhet mellan könen och ”hijabs icke-obligatoriska karaktär”.
I beskrivningen av Lenins kamp för att vända bolsjevikerna bort från samförstånd efter februari betonar Miéville Aleksandra Kollontajs roll i att transportera Lenins Brev från utlandet till Ryssland i mars. Hon riktade också hård kritik mot de som tvekade om kravet på kvinnors rösträtt och spelade en ledande roll i kvinnodemonstrationen som samlade 40 000 samma månad.

Bolsjevikernas proletära bas är också tydlig. Efter februarirevolutionen ”begav sig mensjevikerna till maktens korridorer; bolsjevikerna till arbetarkvarteren”. Bolsjevikerna hade i maj endast tio delegater av 1 200 på den första bondekongressen, medan de hade två tredjedelar av arbetarna vid fabrikkommitténs första konferens. Denna konferens var det första stora arbetarmötet som förde fram bolsjevikernas krav på all makt till sovjeterna.
Massornas erfarenheter av den provisoriska regeringen – kriget, jorden, nationella frågan, fattigdomen – och bolsjevikernas handlingar gjorde det möjligt att så småningom uppnå masstöd även bland bönder och soldater, som främst kom från landsbygden. Miéville citerar mensjeviken Sukhanov efter nederlaget för general Kornilovs försök till militärkupp i slutet av augusti: ”massorna [...] organiserades av bolsjevikerna”, ”med bolsjevikerna hade kommittén de organiserade arbetarnas och soldaternas fulla styrka”.

Efter oktober
Miévilles bok kommer utan tvekan att ha en bra effekt på nya unga läsare. Dess svaghet handlar huvudsakligen om vad som hände efter att arbetarklassen under bolsjevikernas ledning tog makten i oktober, där han verkar ha en deterministisk syn på Rysslands öde. I avsnittet om sovjetkongressen som tog beslutet att ta makten avslutar han: ”Men kriget är ännu inte avslutat, och den ordning som kommer att byggas är allt annat än socialistisk. Istället kommer månaderna och åren som följer att se revolutionen bekrigad, angripen, isolerad, förkastad, bruten. Vi vet var det här leder: utrensningar, gulags, svält, massmord.”
Det är sant att Ryssland efter oktober 1917 inte var ett socialistiskt samhälle, något som Lenin underströk många gånger. Men det är också sant att proletariatets maktövertagande i Ryssland var början på en serie revolutioner. Bolsjevikerna under Lenin och Trotskij förlorade aldrig fokus på den internationella revolutionen.
Segrar i andra länder, framför allt Tyskland, skulle ha förändrat allt. Miévilles läsare kommer att förstå att den ryska revolutionen isolerades, men inte varför. Nyckellärdomen från 1917 och efterföljande revolutioner är det absoluta behovet av ett revolutionärt parti med nödvändiga erfarenheter och rötter, program och handlingar. Bolsjevikpartiets historia genom kamp och debatter saknades i Tyskland, Österrike, Ungern, Finland etc.

Konstituerande församlingen
Istället försöker Miéville hitta stalinismens rötter i bolsjevikernas politik, vilket framgår av hans kommentarer om den konstituerande församlingen: ”Den är då undertryckt. Det skulle snart bli värre.” Han skriver senare om ett behov av att erkänna den nya regimens ”misslyckanden och brott”.
Beslutet att upplösa den konstituerande församlingen handlade inte om att blockera någon form av ”demokrati”. Det var för att förhindra en ny ”dubbelmakt” i en situation där arbetarklassen redan hade tagit makten genom sovjeterna. Valet var en slags opinionsundersökning där bolsjevikerna fick 9 miljoner röster och vann majoritet i Petrograd och Moskva, jämfört med exempelvis mensjevikernas 668 000 och det borgerliga Kadetpartiets 1,8 miljoner röster. Socialistrevolutionärerna blev största partiet med 16,5 miljoner röster. Deras kandidater var emellertid personer från höger-SR, som valdes långt innan vänster-SR blev majoritet och partiets splittrades.
Upplösningen av församlingen var en lugn händelse som orsakade nästan inga reaktioner eller protester. Fallet med undertryckandet av Kronstadt 1921 var inte heller en viktig fråga vid den tiden, men väcktes av anarkister på 1930-talet för att motverka Trotskijs kritik av den anarkistiska ledningens roll i den spanska revolutionen. Faktum var att Kronstadt år 1921 kunde ha fungerat som ett brohuvud för kontrarevolutionen under extremt svåra förhållanden under inbördeskriget mot de vita arméerna och utländsk invasion.
Miéville förstår inte att den politiska kontrarevolutionen från Stalin och byråkratin endast var möjlig genom ett långdraget inbördeskrig. Hans beskrivning av de avgörande debatterna är ytlig och nästan neutral: ”Mellan 1924 och 1928 blir atmosfären i Ryssland mer och mer förgiftad, striderna i partiet bittrare, byten av lojaliteter och klickar mer brådskande och farligare.” Men det viktiga i debatterna var inte i första hand atmosfären, utan deras innehåll: nationalism eller internationalism, bolsjevism eller mensjevism, byråkrati eller arbetardemokrati. Det var verklig bolsjevism mot urartningen av sovjet-Ryssland till en stalinistisk diktatur.

Vad som uppnåddes
Den andra oktoberboken, en antologi av den trotskistiska riktning där Socialistiska Partiet är den svenska sektionen, innehåller också mycket bra fakta om den ryska revolutionen. Det viktigaste kapitlet är en text från 1992 av dess internationella teoretiska ledare, Ernest Mandel (1923-95), Kupp eller social revolution?
Mandel kritiserar vänsterpersoner som Eric Hobsbawn, som i sina historiska böcker kritiserar oktoberrevolutionen. Mandel pekar på den tyska revolutionen som ett exempel på vad som skulle ha hänt om bolsjevikerna och arbetarklassen inte hade tagit makten. Att socialdemokrater som Noske ledde kontrarevolutionen och banade vägen för fascismen.
Varje studie av det nya arbetarstyrets politik efter 1917 ger exempel efter exempel på den fullständiga förändring som bolsjevikerna eftersträvade. Hur långt de ville gå, inte minst i frågor som står mycket högt på dagordningen idag – mot nationellt förtryck, rasism, sexism, homofobi etc. Om migration och internationalism påpekar Mandel att ”den första sovjetiska konstitutionen, från 1918, eliminerade skillnaden mellan ’medborgare’ och ’utlänningar’. Vem som helst som bor i Sovjetryssland och redo att arbeta där skulle omedelbart njuta av alla politiska rättigheter, inklusive rösträtt”. Detta var givetvis kopplat till perspektivet att arbetarnas maktövertagande och socalism inte skulle begränsas av Rysslands gränser.
Inom kulturen var det också en otrolig utveckling. Utbildningsbudgeten för år 1916 på 195 miljoner rubel ökade efter februarirevolutionen till 940 miljoner. År 1919, under bolsjevikernas styre men under inbördeskriget, var budgeten 10 miljarder rubel. Antalet grundskolor ökade från 38 387 år 1917 till 62 238 år 1919. Kreativ konst exploderade liksom vetenskap och ”...i slutet av 1918 var det redan tre gånger fler muséer i Ryssland än före revolutionen.”

1918 och inbördeskrig
Situationen på arbetsplatserna efter oktober ingår i ett kapitel av den kanadensiska akademikern David Mandel. Dubbelmakten i fabrikerna, med arbetarkontroll vid sidan av företagsledningen, var lika illusorisk som i samhället som helhet. Arbetare fruktade massavskedanden och lockouter. På många arbetsplatser var arbetstidsförkortning till 8 timmar redan genomförd av arbetarna, och företagsledningen rensad från de värsta individerna. Sedan, efter oktober, förlorade kapitalisterna ”intresset för att upprätthålla produktionen”. Detta ökade trycket för nationaliseringar. Från mitten av november 1917 till mitten av mars 1918 förstatligades 836 stora företag. Industrins kollaps minskade antalet industriarbetare i Petrograd från 406 312 i januari 1917 till 142 915 i maj 1918.
Ernest Mandel citerar Lenin från januari 1918: ”Vi är långt från att ha slutfört övergångsfasen från kapitalism till socialism. Vi närde aldrig hoppet att vi skulle avsluta den utan det internationella proletariatets hjälp”. Mer än Miéville försöker denna bok förklara varför revolutionerna i Europa gick förlorade, särskilt de österrikiska socialdemokraternas vägran att ta makten.
Inbördeskriget som startades av de vita generalerna som med stöd av imperialistiska militära invasioner och en livsmedelsblockad mot Ryssland förändrade naturligtvis allting. Bolsjevikerna tvingades skapa en Röd armé för att försvara revolutionen. Men det var sociala och politiska faktorer som bestämde krigets utfall. De imperialistiska arméerna tvingades dra sig tillbaka på grund av rädsla för revolution på hemmaplan. Bönder och minoriteter såg den livsavgörande skillnaden mellan de röda och de vita i frågan om fördelningen av jord och den nationella frågan. Vågen av pogromer från de vita – 28 procent av alla judiska hem i Ukraina massakrerades – underströk också vad kriget handlade om.

Stalinismens rötter?
När han beskriver denna utveckling försöker Ernest Mandel fortfarande hitta misstag från bolsjevikerna som öppnade dörren till stalinismen. Det mest allvarliga misstaget, säger han, var ”förbudet av sovjetpartier”. Han argumenterar för att detta i sin tur ledde till att förbjuda fraktioner i kommunistpartiet (som bolsjevikerna bytt namn till) år 1921, vilket gynnade den växande byråkratin.
Mandel citerar Trotskij: ”Förbudet mot oppositionspartier förde med sig förbudet mot fraktioner. Förbudet mot fraktioner slutade med ett förbud mot att tänka annorlunda än de ofelbara ledarna. Partiets polistillverkade monolit resulterade i straffrihet för byråkratin, som blev en källa till allt slags övermod och korruption.”
Men snarare än att ångra beslutet år 1921 syftar Trotskij till att förklara vad som hände. Trotskijs text, från hans bok Förrådda Revolutionen, fortsätter: ”Förbjudandet av fraktio-
ner var också att betraktas som en exceptionell åtgärd, som skulle slopas så fort en allvarlig förbättring inträtt i situationen. Samtidigt var centralkommittén ytterst försiktig i tillämpandet av den nya lagen, då den i högsta grad ansträngde sig att inte kväva det inre partilivet.” Trotskij beskriver därefter Lenins sista strid, mot byråkratiseringen.
Igen, det som i Mandels text verkar vara oundvikligt var en levande process. Det var en kamp där Lenin och Trotskij var i frontlinjen mot stalinismen och byråkratismen. Detta visas också av det sätt på vilket Trotskij tog upp frågan om demokratiska rättigheter för partier och fraktioner i hans kritik och analys av stalinismen. Det är ett stort misstag att tro att en mildare behandling av partier – mensjeviker och socialrevolutionärer – som tog upp vapen mot arbetarrörelsen, kunde ha varit ett sätt att undvika framväxten av den byråkratiska diktaturen under Stalin. Förbudet mot dessa partier grundades inte på ett i förväg uppgjort program, utan på den konkreta utvecklingen.
Ernest Mandels text ger upphov till många andra frågor. Här är bara utrymme att nämna att han på allvar verkat tro att Lenins bok från 1902, Vad bör göras?, skapade ett skikt av konservativa ”kommittémän” i bolsjevikpartiet. För perioden från början av 1920-talet säger Mandel att ”Lenin och Trotskijs misstag var att generalisera tidens exceptionella förutsättningar”.
Det finns en liknande brist på förståelse i båda dessa uttalanden. Om något var Lenin inte dogmatisk eller övergeneraliserande. Både år 1902 och 20 år senare betonade han den konkreta situationens fakta. I partibygget varierade de metoder han förespråkade under olika perioder, nästan alltid i debatter med exakt dessa kommittémän. Efter 1917 betonade Lenin att en seger för arbetarna i ett mer utvecklat land skulle leda till att Ryssland inte var en modell, utan snarare ett undantag.

Lenin, Trotskij och bolsjevikerna gömde inte misstag eller brister. I sitt Brev till amerikanska arbetare, som också ingår i antologin, skriver Lenin: ”Må den fala borgarpressen ropa ut för hela världen varje misstag som vår revolution gör. Vi är inte rädda för våra misstag. Människorna har inte blivit helgon, därför att revolutionen bör-
jat.” För varje hundra misstag, säger han, fanns det 10 000 stora och hjältemodiga handlingar.
Båda böckerna är värda en läsning och kommer att spela en allmänt bra roll mot högerns och kapitalisternas propaganda. För att korrekt kunna utvärdera oktober är de dock inte tillräckliga. ■

October, The Story of the Russian Revolution
Författare: China Miéville
Förlag: Verso Books
Antal sidor: 369
Utgivningsdatum: 2017-05


October 1917, Workers in power
Författare: Paul Le Blanc, Ernest Mandel, David Mandel
Förlag: Merlin Press Ltd
Antal sidor: 234
Utgivningsdatum: 2017-01