Sista spiken i Alliansens kista?

Publicerad av Per Olsson

Tema: Inrikespolitik

Alliansen står inför en upplösning, där M och KD rör sig allt mer mot SD. (foto: Natalia Medina)
Alliansen står inför en upplösning, där M och KD rör sig allt mer mot SD.

En socialdemokratisk ministers vara eller icke vara slog in vad som kan bli den sista spiken i högeralliansens kista. Efter att både Centern och Liberalerna den 14 september beslutat sig för att inte gå vidare med en misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist är Alliansen i fritt fall.

Den politiska krisen tog en ny vändning den 14 september. ”Den borgerliga alliansen har egentligen varit död rätt länge, men den 14 september 2017 blev det svart på vitt att den i allt väsentligt inte existerar som politisk kraft längre. Det var dagen då en ordentlig förtroendekris för regeringen istället blev en fatal kris för Alliansen. Och det var Alliansen själv som såg till att det blev så. Sorgligt men sant”, skrev moderata Nya Wermlands-Tidningen och gav ett talande uttryck för den frustration som präglar den traditionella politiska borgerligheten ett år innan valet.
Det är en icke oväntad scenförändring som har ägt rum sedan högeralliansens fyra partier och Sverigedemokraterna den 26 juli begärde att de tre S-ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist skulle avgå och att denna begäran skulle behandlas av en extrainkallad riksdag. Det var en unik begäran som dagen därpå följdes av att de två förstnämnda ministrarna fick gå, men Peter Hultqvist blev kvar som försvarsminister.
Därmed var regeringskrisen över för denna gång. För allianspartierna däremot, som inte ville ha något nyval och som väckte misstroendeförklaringen för att ge ett sken av enighet och beslutsamhet, följde fördjupad splittring och ett sökande efter en nödutgång som kunde leda bort från det politiska hörn man hade målat in sig i.

Mindre än en månad efter regeringsombildningen ledde den fortsatta M-krisen till att Moderaternas ledare Anna Kinberg Batra tvingades avgå.
Efter M-ledarens avgång var det egentligen bara en tidsfråga innan Centerpartiet och Liberalerna tillkännagav vad många borgerliga kommentatorer hade uppmanat dem till; att dra tillbaka misstroendeförklaringen mot försvarsministern. ”På tisdag öppnar riksdagen och hotet om att snabbt rikta misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) kvarstår. Detta trots att beslutet ter sig dummare för varje vecka som går. Det vill inte säga lite; det var redan från början över-ilat att inkludera Hultqvist i misstroendepaketet”, skrev Expressen i en huvudledare den 9 september.
Det handlar dock om mer än bara försvarsministerns ställning. Alliansens splittring inleddes långt innan den så kallade IT-skandalen på Transportstyrelsen uppdagades, som är en privatiseringsskandal som inbegriper både den nuvarande och den tidigare regeringen. Alliansens splittring handlar om den fortsatta färdriktningen och särskilt regeringsfrågan; förhållandet till den sittande regeringen och i än högre grad om framtida regeringar.

Inom Alliansen har Moderaterna och Kristdemokraterna formerat sig som ett mörkblått block som ser Sverigedemokraterna som en given samarbetspartner, vilket inte Liberalerna och Centern i detta nu är beredda att göra. Att M, KD och SD agerade som ett block i riksdagens misstroendeomröstning mot försvarsministern, var unikt.
Inom inte minst Moderaterna finns också en hårdför falang som länge har ansett att L och C är för ”mjuka” och att M måste vara beredda att regera ensamma, med stöd av SD om så krävs. Det var också det besked som M-ledaren Anna Kinberg Batra gav i början av året när hon uttalade att Moderaterna var beredda att fälla regeringen med hjälp av SD.
När Moderaterna i mars hade kongress var det ingen som ifrågasatte partiledarens utspel. Anna Kinberg Batra och Moderaterna hoppades att utspelet skulle stoppa M-raset och återge partiet dess ledande roll inom Alliansen, men det ledde till det motsatta. SD passerade M i opinionsundersökningarna och partiet är i vad moderater själva beskrivit som en ”existentiell kris”.
”Stänga eller glänta på dörren till SD? Idag graviterar C och L mot mitten och ett samarbete över blockgränsen. Mer och mer tyder på att M och KD är på väg åt andra hållet, i Sverigedemokraternas riktning. Det är mycket som flyter fritt i svensk politik för närvarande, utan förankring. Men inte Alliansen. Den sjunker”, skrev Sydsvenskan i helgen med förhoppningen om att Alliansens kris ska leda till att S och de så kallade mittenpartierna bildar nästa regering.
Det är möjligt att så blir fallet. Även om Alliansen formellt inte spricker innan valet och försöker dölja den splittring som har skett med gemensamma utspel håller den politiska kartan på att på nytt ritas om. Ur den traditionella borgerlighetens kris kan ett nytt renodlat högerblock bildas mellan M och SD och kanske även KD om partiet blir kvar i riksdagen efter valet 2018, vilket inte verkar troligt.
Detta ännu icke formerade högerblock kan räkna med uppbackning från en rad borgerliga tidningar och proffstyckare som i likhet med Göteborgs-Postens ledarskribenter anser att: ”Alliansen är död. De borgerliga partierna bör nu sluta låtsas som att de kommer kunna regera ihop med så skilda uppfattningar och gå till val var och en för sig. För den som önskar ett maktskifte nästa år är varken C eller L ett alternativ. För det krävs ett regeringsunderlag bestående av M, KD och SD” (Göteborgs-Posten den 15 september).

Alliansens splittring, tillsammans med högkonjunkturen och avsaknaden av ett verkligt kämpande vänsteralternativ, ger regeringen en chans att hämta andan, men inte mer. Det kanske räcker för att Socialdemokraterna ska undvika ännu ett katastrofval. Inget kan dock rädda Miljöpartiet undan ett valfiasko. Missnöjet med regeringen har i andra europeiska val särskilt drabbat det mindre partiet i regeringskoalitionen och efter sina historiska svek, särskilt mot flyktingarna, är det inte ens säkert att Miljöpartiet klarar sig över 4-procentsspärren.
Alliansens och hela det politiska etablissemangets kris är ytterst en följd av kapitalismens återvändsgränd. Som försvarare och förvaltare av den rådande ordningen med växande klassklyftor och ett allt större gap mellan vanliga människors villkor och maktelitens faller alla kapitalistiska partier offer för den högerpolitik man samlas bakom.
Samtidigt växer det politiska tomrummet till vänster och behovet av ett nytt arbetarparti är akut. Fröet till en verklig vänsterutmaning sås i den kamp som idag förs – mot högerpolitik och rasism – för flyktingamnesti, för offentliga satsningar för att skapa jobb, välfärd och bostad, grön omställning och kamp för en socialistisk omfördelningspolitik som låter superrika, storbolag och banker betala. ■