Myanmar (Burma): Stoppa den etniska rensningen av rohingya

Publicerad av Clare Doyle

Tema: Kamp mot rasism och nazism

Det som var en utdragen konflikt mellan Myanmars (Burma) regering och rohingyafolket (muslimsk minoritetsgrupp) i delstaten Rajhine har under de senaste veckorna eskalerat till en stor humanitär kris. 

Över 400 000 har flytt landet mot grannlandet Bangladesh. Tiotusentals har stängts inne i regndränkta ingenmansland utan mat, hus eller läkemedel. Hundratusentals kämpar för att överleva i provisoriska läger i Bangladesh. Nyfödda dör snabbt, likt de svaga och äldre.
Bangladesh premiärminister, Hasina Wajed, har sagt till flyktingarna att de omedelbart måste återvända. Lokalbefolkningen är förbjudna att ge dem husrum eller hjälp. Innan det brutala militära anfallet började den 25 augusti hade redan 400 000 rohingya tvingats fly landet.
FN:s säkerhetsråd har formellt fördömt våldet som deras generalsekreterare Antonio Guterres beskriver som etnisk rensning.
I många år har det förtryckta rohingyafolket sökt trygghet bortom Burmas gränser. För bara två år sedan var det lika många flyktingar som drunknade runt omkring Burma som i Medelhavet. Idag flyr hundratusentals massakrerna, där våldtäkter och plundring utförs av den burmesiska militären.

Aung San Suu Kyi är Burmas erkända politiska ledare sedan hennes parti NLD (Nationella demokratiska förbundet) vann 80 procent av rösterna i valet 2015. Det var det första ”fria” valet efter femtio år av repressivt militärstyre. Hon har dock fördömts världen över för att hon inte har sagt något om de ohyggligheterna som hennes regering har utfört mot rohingyafolket.
När hon två veckor in i krisen bröt tystnaden med ett telefonsamtal till Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan var att ”det råder stor missinformation om vad som pågår” allt hon kunde säga, vilket är i nivå med Trump – ett totalt förnekande av verkligheten. Detta var när media världen över visade de överväldigande bevis som finns om grymheter mot och masslakt av oskyldiga civila. Hon annonserade också att hon inte skulle dyka upp på FN:s toppmötesom denna vecka ska diskutera katastrofen.
Olika organisationer och akademiska institut har uppmanat att hennes Nobels fredspris ska dras tillbaka. Ironiskt nog fick hon detta pris för hennes egen opposition mot militärstyret, då hon satt fängslad eller i husarrest i 15 år.
CWI har alltid vidhållit att Aung San Suu Kyis passiva motstånd inte skulle vara ett starkt vapen nog för att rätta alla de fel årtionden av militärstyre har inneburit, och hon skulle inte mobilisera massorna för att avsätta dem. Hon har länge stått till västkapitalismens förfogande för deras intressen vad gäller handel och industrier i regionen samt i att bemöta det ökade inflytandet från Kinas militär-industriella komplex.

Militären i Burma, som fortfarande har greppet om samhället och industrin, rättfärdigar sitt agerande mot rohingyabefolkningen (som är över en miljon i landet) med att de måste eliminera terrorism. Men det är arméns terrorkampanjer genom åren som har drivit ett desperat skikt av rohingyafolkets ungdom i den riktningen. Den 25 augusti attackerade en grupp från Arakan rohingyas befrielsearmé 30 polisposteringar och en militärbas, vilket dödade flera. Militären har också sagt att det finns folk som ”uppmanar till upplopp”.
Samtidigt som ett förtryckt folk har rätten att försvara sig själva – med vapen om så krävs – är en sådan taktik utan en massrörelse bakom sig inte nog för att ge en lösning till de förtrycktas lidande. Det kan tjäna som en ursäkta för statens hårda kärna att slå ned mot hela befolkningen.
Militärens svar har varit att lansera en blodig hämndkampanj utan motstycke, där hundratals civila har dödats och minst 500 byar har bränts till marken – vilket har tvingat hundratusentals människor, även de som inte tillhör rohingyabefolkningen, att fly utan något annat än kläderna de har på kroppen.

Det muslimska rohingyafolket har levt i den delen av vad som blev Burma sedan 1300-talet. Föraktet mot dem började när deras antal ökade med britternas hjälp som en motvikt mot de buddistiska styrkorna under andra världskriget samt som billig arbetskraft när Burma sågs som en indisk provins inom det brittiska imperiet.
Det var kämpar som Aan San Su Kyis pappa som fick ett slut på det brittiska kolonialstyret och uppnådde självständighet år 1948. Strax därefter lönnmördades han och hans medkämpar. Senare, år 1962, förstatligade den burmesiska militären som hade gripit makten det som tidigare hade tillhört britterna, men det var en stat utan ett jota av genuin demokrati.
I augusti 1988 var en heroisk revolt från arbetare och studenter nära att störta generalernas diktatur. Oddsen var emot dem och de hade inte det nödvändiga: ett erfaret massförankrat arbetarparti som kan fullborda revolutionen. Revolten krossades och en längre period av intensiv repression följde, vilket bara tillfälligt bröts av ett kampuppbrott år 2007.

I Burma är buddister i majoritet, och det muslimska rohingyafolket en förtryckt minoritet. Det finns 135 olika etniska grupper med en erkänd status i landet, men rohingyafolket erkänns inte ens som en etnisk grupp och har nekats medborgarskap sedan år 1982. Det är noterbart att Aung San Su Kyi inte hade en enda muslimsk kandidat på sin partivalsedel år 2015.
Till socialistworld.net (CWI:s hemsida) sa Ye Naing, burmesisk student, i juni i år att etniska minoriteter hade röstat på Aung San Suu Kyi i valet i hopp om att det skulle innebära mer lokalt självstyre och mer federala system. Militären har plundrat naturresurser i de delstater och områden som etniska minoriteter lever i utan att ge nånting tillbaka till dem.
– Aung San Suu Kyi är inte intresserad av att kämpa för rohingyafolket och kommer att låta dem ruttna i koncentrationsläger eller dö i haven, sa Ye Naing.
Flera länder i Sydostasien har muslimska majoriteter, som det relativt rika Malaysia. Men alla har vidhållit att rohingyafolket måste hållas borta, även efter de många flyktingkatastrofer till havs som har drabbat dem de senaste åren.
Bangladesh är ett land präglat av stor fattigdom och ett av de mest tätbefolkade länderna i världen. Men deras toppolitiker (andra generationens ”frihetskämpar” från självständighetskriget 1971) är bland de rikaste i Asien – och bland de mest korrupta. Å andra sidan har arbetarna i Bangladesh en stolt tradition av kamp – strejker och liknande – mot bossarna och förödande byggprojekt.

Människor världen över känner sig maktlösa inför rohingyafolkets lidande i Burma. Men inom landet finns det dock rapporter om solidaritetsdemonstrationer och arga
protester från andra grupper som har fått utstå hemskheter från militären. Solidaritetsprotester har också brutit ut i Bangladesh och Indonesien.
Det behövs ett globalt motstånd den burmesiska regeringen och omedelbara insatser för att de på flukt ska få skydd, mat, rent vatten, och medicinsk hjälp.
Kampen för att försvara förföljda minoriteter i vilket land som helst kan inte skiljas från behovet av en enad arbetarkamp mot den gemensamma fienden – företagsledarna och försvararna av deras system.
Kapitalistiska politiker och internationella organisationer håller upp sina händer i fasa och gråter krokodiltårar över händelserna i Burma. Men det är deras system som skapar krig och klyftor. De fruktar massrevolter från arbetare och fattiga, och deras rädsla kan snart bli uppfylld.
Partier med socialistiska idéer och program kommer att växa när stora sociala kamprörelser bryter ut. Lärdomar kommer att dras om behovet av att kämpa för ett helt nytt samhälle – ett samhälle där rätten för alla minoriteter, däribland självbestämmande, upprätthålls och en frivillig federation av socialistiska stater etableras världen runt. ■