Katalonien kräver folkomröstning

Publicerad av Esquerra Revolucioaria, Per Olsson

Plats: Barcelona Tema: Arbetarkamp, Repression

 (foto: )

Den 11 september intog en miljon människor Barcelonas gator och ropade högt och tydligt att de kommer att rösta i folkomröstningen den 1 oktober. De visade tydligt att de inte kommer låta det styrande partiet Partido Popular, PP, neka dem denna rätt.

Varje år på Diada (Kataloniens nationaldag) sedan 2012 har katalanerna krävt rätten att demokratiskt bestämma vilka band de vill upprätthålla till resten av den spanska staten, inklusive deras legitima rätt till självständighet.
I Katalonien finns ett överväldigande stöd för en folkomröstning, något som fler och fler i Spanien som helhet också stödjer. Men mot denna protest använder PP-regeringen och den spanska borgarklassen repressiva åtgärder som inte har setts sedan Francos diktaturstyre: polisräder och trakasserier mot pressen; rättsliga interventioner för att förhindra ett politiskt möte i Madrid angående frågan om rätten till självbestämmande; och nyhetscensur, som förhindrar katalanska TV3 att visa vad folkomröstningen handlar om.
Attacken har tagit steg utan motstycke inte bara mot yttrande- och föreningsfriheten. Att man via den spanska statens åklagarmyndighet använder rättsliga och polisiära åtgärder för att kontrolle­ra borgmästare som har lovat att ordna vallokaler, tvingat det katalanska civilgardet Mossos d’Esquadra att söka efter och konfiskera valurnor – visar hur statsapparaten används i ett försök att med våld besegra miljontals katalaners vilja. Mendez de Vigo, en talesperson för den spanska regeringen, hotade volontärer som hjälpte till att organisera folkomröstningen med fängelse: ”Ni vet att ni deltar i en kriminell handling”.

All denna upptrappade repression, med entusiastiskt stöd från spansk nationalism, PP, Cuidadanos och ledningen för det socialdemokratiska PSOE, kan sluta med att Kataloniens regering och parlament upplöses om premiärminister Mariano Rajoy (tillika partiledare för PP) beslutar sig för att åberopa paragraf 155 i konstitutionen.
Vi bevittnar hur man sätter i verket en strategi som tagen direkt ur Francodiktaturens handbok. Detta är inte bara propaganda, fakta avslöjar den spanska statens verkliga karaktär som ett arv efter Franco – armén, rättväsendet, lagarna.
Högerns och statens agerande är inte något annat än en fortsättning på den politiska linje som den spanska borgarklassen alltid har sökt tillsammans med den centralistiska staten: Att krossa strävan till demokratiskt nationellt självbestämmande hos katalanerna, baskerna och galicierna med militära medel.
Detta är exakt vad som hände under Francos diktatur. Ända sedan ”övergången till demokrati” har alla förbättringar kommit som ett resultat av massmobiliseringar.

Vad som verkligen eldar på ”processen”, utöver Kataloniens president Carles Puigdemonts manövrar eller parlamentets stöd som han erhåller från ERC (Kataloniens Republikans-
ka Vänster) och CUP (ett lokalt parti), är den uppdämda vreden hos miljontals arbetare och unga samt ett stort mellanskikt i samhället. De är trötta på att se drömmar och nationella demokratiska rättigheter ständigt trampas ner av den spanska regeringen och den spanska statens institutioner. De är trötta på att ständigt nekas rätten att rösta, på att lida av konstanta försämringar av levnadsstandarden och offentlig service under de senaste nio åren av kapitalistisk kris. Under denna tid har medelinkomsten för katalanska familjer fallit med 20 procent, och fattigdom drabbar nu en av tre under 18 år.
Samtidigt som en handfull parasiter och korrupta individer berikar sig själva har politiken med nedskärningar och åtstramningar, otrygga jobb och låga löner, de ungas brist på hopp med mera, blivit en permanent del av samhället. Det är därför ilskan och den sociala oron som motsätter sig nationellt och socialt förtryck bara kan växa, trots att staten mobiliserar all sin repressiva makt och försöker förbjuda valurnor från att användas.

Miljontals i Katalonien och utanför hoppades att vänsterpartiet Podemos ledare, Pablo Iglesias och Ada Colau, skulle stå i spetsen för kampen mot statsrepressionen och till försvar av rätten till en folkomröstning.
Innan sommaren lovade Pablo Iglesias att konfrontera regeringen om den försökte förhindra en folkomröstning att äga rum. Men istället för att gå från ord till handling hävdar både han och Ada Colau att folkomröstningen måste vara en ”bindande överenskommelse”. Men överenskommelse med vem? Med samma stat som förbjuder politiska evenemang, inrättar censur och hotar politiska ledare med fängelse för brottet att sätta upp valurnor? Och vem skulle se till att överenskommelsen är bindande – Rajoy, Saenz de Santamaria och resten av de korrupta PP-representanterna? Arvtagarna till francoismen och munkavlelagarnas anhängare?
Den vaga och vacklande inställningen från ledarna av Podemos och partiet Catalunya en Comu är än mer oacceptabel med tanke på erfarenheterna från 15-M-rörelsen (torgprotesterna mot åtstramningar) och PAH-rörelsen (mot vräkningar). Sökte 15-M-rörelsen en överenskommelse med – eller respekterade – samma stat som idag försöker förhindra en folkomröstning och deklarerar att demonstrationer och ockupationer är olagliga? Nej, absolut inte. Den baserade sig på massornas mobilisering och trotsade alla försök att slå ner dem.

Den spanska borgarklassen och PP är trots alla sina tillgängliga resurser fortfarande väldigt svaga, vilket visas av deras oförmåga att organisera några mobiliseringar till ”försvar av spansk enighet”, vare sig i Katalonien eller någon annanstans i Spanien.
Det är denna svaghet som tvingar delar av PP, Cuidadanos, mediacirkusen runt omkring dem samt reaktionära och spanska element inom PSOE – som Alfonzo Guerra – att kräva att paragraf 155 i konstitutionen används, vilket skulle upphäva den katalanska autonomin. Men att åberopa denna paragraf skulle representera ett kvalitativt språng, med oförutsägbara konsekvenser. Det skulle också vara svårt att förhindra en generalstrejk i Katalonien och det skulle skapa en massrörelse i resten av den spanska staten.

Esquerra Revolucionaria och Sindicat d’Estudiants (Revolutionära vänstern och studenternas fackförening) skulle i det läget leda en uppmaning till ockupation av skolor och universitet och uppmana till obegränsad generalstrejk inom utbildningssektorn tills reaktionen besegras.
De mest framsynta inom de katalanska, spanska och europeiska borgarklasserna ser denna fara och vädjar ihärdigt till Rajoy om att undvika att vidta ”extrema åtgärder” i försöken att förhindra folkomröstningen.

Det enda som har förhindrat att den enorma sociala oro som råder i Katalonien blir en del i ett socialt uppror för att störta staten, PP och dess kapitalistiska agenda är att vänstern inte har ställt sig i spetsen för dessa enorma massrörelser med ett program som kan ena kampen för självbestämmande med de ekonomiska och sociala krav som är nödvändiga för majoriteten av arbetarklassen, unga och medelklassen.
Faktumet att den formella ledningen för denna rörelse mot staten och PP-regeringen har landat hos PDeCAT (Katalanska självständighetspartiet, ett borgerligt liberalt parti) har tillåtit dessa reaktionära borgerliga politiker att verka som martyrer för ”demokratin” och att upprätthålla splittringen inom arbetarklassen.
Men just nu skulle det vara möjligt att förena de miljoner som redan har mobiliserats och är villiga att försvara folkomröstningen på gatorna med alla som har förkastat repressionen, men misstror PDeCAT.
Om ledarna för vänstern i Spanien och Katalonien kallade till en massiv mobilisering från arbetarklassen, ungdomen och medelklassen inom och utanför Katalonien till stöd för rätten att bestämma själva den 1 oktober, mot PP och statens repression, skulle de tydligt särskilja sig från PDeCAT.
Det är något som CUP omedelbart borde göra genom att bryta sin parlamentspakt med den katalanska högern. De skulle kunna länka samman denna kamp med kampen mot nedskärningar, för anständiga jobb, till försvar av offentlig sjukvård och utbildning med mera. Det skulle inte bara vara möjligt att stoppa repressionen, utan också att störta den reaktionära Rajoyregeringen och det katalanska högerstyret under Puigdemont och öppna vägen för ett vänsterstyre och en socialistisk katalansk republik.

Det enda sättet att tillämpa rätten till självbestämmande är att ena den stora majoriteten av befolkningen i Katalonien med den mäktiga katalanska arbetarklassen som spjutspets. Detta behöver göras runt ett program som länkar samman kampen för självbestämmande med kampen mot kapitalismen.
Det är omöjligt att uppnå en genuin social och nationell frigörelse av Katalonien under ledning av den katalanska borgarklassen. Även om självständighet uppnås skulle en katalansk kapitalistisk republik innebära nedskärningar och fortsatta attacker på arbetarklassen.
Esquerra Revolucionària kämpar för en katalansk socialistisk republik som skulle sätta punkt för nedskärningar och garantera högkvalitativ offentlig sjukvård och utbildning, vilket skulle lösa problemen med massarbetslöshet och skapa miljontals jobb med drägliga löner och rättigheter. En sådan republik skulle sätta stopp för vräkningar, upprätta en offentlig bostadsplan med sociala hyror som får slut på fastighetsspekulationer samt förstatliga banksektorn och storföretagen.
En katalansk socialistisk republik skulle få ett överväldigande stöd bland arbetare i resten av den spanska staten (som har samma fiende, borgarklassen, och som lider under samma attacker och nedskärningar) och i alla andra europeiska länder. Det skulle öppna en kraftfull väg för social omvandling och de förtryckta folkens frigörelse. ■

Strejker mot regeringens diktatoriska attacker

Dan spanska staten och kapitalismen använder Francodiktaturens metoder för att stoppa Kataloniens folkomröstning.

Katalonien är under belägring. Spansk polis och ökända Guardia Civil patrullerar på gatorna och gör ständiga räder för att stoppa folkomröstningen. Regeringstjänstemän i Katalonien har arresterats, 700 borgmästare hotas med arrest. Över tio miljoner röstsedlar och drygt 1,3 miljoner annat tryckt material har beslagtagits, censur har införts och utbetalningen av löner till 170 000 offentligt anställda har stoppats.
Till det ska läggas ett förbud mot att hålla möten om Kataloniens självständighet i Spaniens huvudstad Madrid.
De drakoniska åtgärderna har mötts av dagliga protester med tio­tusentals ute på gatorna i Katalonien. Protester har också ägt rum på flera platser runt om i Spanien.

Torsdagen den 28 september kommer elever och studenter att strejka i Katalonien samt genomföra solidaritetsaktioner runt om i Spanien. Torsdagens strejk, som det kämpande elev- och studentfacket Sindicat d’Estudiants i Katalonien tagit initiativ till, har fått starkt stöd. I måndags höll Sindicat d’Estudiants och vänsterpartiet Podemos en gemensam presskonferens i Madrid för att bygga stöd till strejken.
Sindicat d’Estudiants driver också på för att tillsammans med Podemos, andra vänsterorganisationer samt fackföreningar ska svara regeringens repression med en generalstrejk den 3-4 oktober.

Spaniens högerregering med stöd av socialdemokratiska PSOE använder en diktatorisk järnnäve mot folkomröstningen och de katalanska massornas krav på nationellt självbestämmande. Så sent som i måndags upprepade den spanske riksåklagaren sitt hot om att Kataloniens president kan komma att arresteras om folkomröstningen inte stoppas. Samma dag tog polisen 17 personer i förvar. Deras ”brott” var enligt polisen och den spanska staten att ”att via nätet uppmana människor att delta i en folkomröstning som olagligförklarats av förvaltningsdomstolen”.

Detta är inte första gången som regeringen försöker genomdriva sin brutala högerpolitik med hjälp av diktatoriska lagar. För nå-gra år sedan stoppade regeringen flygledarnas strejk med lagar från Francotiden och regeringens munkavlelag från 2013 utgör ett allvarligt ingrepp i yttrande- och mötesfriheten.
– Den spanska regeringen använder rättssystemet för att kväsa legitima fredliga protester. Polisen agerar under total straffrihet samtidigt som demonstranter och organisatörer trakasseras, stigmatiseras, misshandlas och ibland även grips och åtalas för brott som kan leda till fängelse och böter, sa Jezerca Tigani, biträdande chef för Amnesty Internationals Europa- och Centralasienavdelning när Amnestys rapport Spain: The right to protest under threat presenterades 2014.

Nu går den spanska staten ännu längre i sina attacker mot demokratin. Det som sker i dagens Spanien är en varning till alla arbetare och unga som kämpar och visar hur långt staten och kapitalismen är beredd att gå i försvar av sin ordning, makt och prestige.
”Det måste bli ett stopp på det upptrappade motståndet och radikalismen”, sa premiärminister Rajoy när undantagstillstånd infördes i Katalonien onsdagen den 20 september. Det var ett hot som inte bara riktades mot kampen i Katalonien utan också mot alla som kämpar.
Kampen för demokrati och nationellt självbestämmande kan inte särskiljas från den sociala kampen – för ett socialistiskt Katalonien.
I vägen för massornas befrielse från allt förtryck står kapitalismen och dess stat.
Läget är nu ytterst spänt. Hur massorna, både inom och utanför Katalonien, svarar på Rajoys krigsförklaring kommer att bli avgörande.

Läs mer på: socialisterna.org, socialistworld.net samt våra spanska kamraters hemsida: izquierdarevolucionaria.net. ■