Sexualbrott nedprioriterat

Publicerad av Åsa Karlsson

Tema: Kamp mot kvinnoförtryck

Sexualbrott tas inte på tillräckligt stort allvar och många förövare går fria trots bevis. (foto: Peter Tandlund / Flickr CC)
Sexualbrott tas inte på tillräckligt stort allvar och många förövare går fria trots bevis.

I sin senaste rapport larmar Brottsförebyggande rådet (Brå) om att antalet handlagda och uppklarade våldtäkter har sjunkit till en ännu lägre nivå än förra årets låga 12 procent (första halvåret 2016) – i år är det bara 8 procent som har klarats upp.

Polisen förklarar det med att fler våldtäkter anmälts, 4 004 i år jämfört med 3 047 förra året samma period (totalt under år 2016 anmäldes 6 720 våldtäkter). Rikspolischefen Dan Eliasson sa till Sveriges Radio att polisen framöver kommer att bli bättre på att klara upp sexualbrott.
Andra poliser har vittnat om att man i sista stund har fått avbryta operationer där gärningsmännen är kända och bara ska gripas. All förundersökning kan vara klar, men får man ett larm prioriteras annat. Även i fall med mycket grova våldtäkter har det tagit upp till ett år eller mer att gripa förövarna.

Trots att det anmäls fler sexualbrott och att fler fall av sexuella övergrepp är att betrakta som våldtäkter finns det ett stort mörkertal. Antalet personuppklarade brott, att man binder en gärningsman till brottet, fortsätter att minska. 48 procent av anmälda brott direktavskrevs och 52 procent handlades och utreddes under det första halvåret 2017. Förtvivlade brottsoffer vittnar om att till och med när de gjort allting rätt, ringt polisen direkt, pekat ut gärningsman och det har funnits DNA som bevisning, har brottet avskrivits.
Varje år gör Brottsförebyggande rådet en enkätundersökning (NTU) där 20 000 svenskar får svara på frågor om brott. Vid förra årets undersökning svarade 12 000 personer. Ett avsnitt i undersökningen rör sexualbrott och de personer som svarar ja på frågan om de har utsatts för sexualbrott får ett antal följdfrågor som fångar upp grövre brott, som våldtäkt. En väldigt liten andel av dessa brott kommer till rättsväsendets kännedom. I snitt är det bara 10 procent som anmäls till polisen.

År 2016 anmäldes 20 300 sexualbrott, varav 6 720 våldtäkter. Med Brå:s slutsats om att cirka 10 procent har anmälts till polisen skulle det innebära att fler än 200 000 sexualbrott skedde i Sverige år 2016. I NTU 2015 är det 1,7 procent som uppgav att de hade utsatts för sexualbrott, motsvarande omkring 129 000 personer. Det är dessutom en ökning – år 2014 var det 1 procent. Det som kännetecknar sexualbrott är att det är vanligt med upprepad utsatthet. År 2015 utsattes 35 procent mellan två och nio gånger, 10 procent hade utsatts vid tio eller fler händelser. Totalt är det 47 procent av de personer som har utsatts för sexualbrott som har upplevt två eller fler händelser. Antalet händelser beräknas till 482 000. Då räknas sexualbrott från blottning till våldtäkt, ett brett spektrum.
Det är betydligt fler kvinnor än män som har utsatts, 3 procent jämfört med 0,4 procent, och hos unga kvinnor (16-24 år) är det 9 procent som har utsatts för sexualbrott (2015 års siffror). Det är en kraftig ökning under åren 2012-2015. Brå påpekar att det är svårt att fråga om och få reda på när det är brott från närstående som har skett i hemmet, då det är särskilt känsligt. Våldtäkt är dock ett sexualbrott som till 96 procent drabbar kvinnor (vuxna 16-79 år).

Den nya sexualbrottslagen genomfördes år 2005 och begreppet våldtäkt utvidgades. Före år 2005 räknades ett övergrepp inte som våldtäkt om offret själv hade druckit sig berusad eller tagit droger frivilligt – gärningsmannen måste ha tvingat i offret alkohol eller droger. Antalet anmälda våldtäkter har ökat sedan lagen ändrades och sedan den utvidgades igen år 2013 till att gälla även brott där offret har reagerat med passivitet, det vill säga inte kämpat emot på ett sådant sätt att det har lett till svåra fysiska skador.
Hos polisen finns nu ett förslag om att polispatruller som får ett larm om ett sexualbrott ska ha med sig inspelningsutrustning och ska då kunna filma ett första vittnesmål direkt på plats. Vanligtvis är den personal som har utbildning ledig på helger och nätter, vilket försvårar dokumentation av brottet. Enligt polisen är det också en fördel att få ett vittnesmål direkt, eftersom även om ett brottsoffer eventuellt pressas till att ta tillbaka sin anmälan kan polisen och åklagaren driva fallet. Man vill också kunna få journaler från sjukhusen direkt.
En liten undran är väl om hur filmerna kommer att hanteras. Det är ju mycket privat och känslig information som filmats i ett sårbart läge. Att den som utsatts borde ha någon från till exempel brottsofferjouren eller kvinnojourerna hos sig borde vara ett krav.

Polisen har en lång tradition av att komma med ursäkter om varför just dessa brott ständigt bortprioriteras, där det klassiska är brist på resurser. Nu på senare tid har ursäkten varit att man måste rycka ut när det har skett våldsbrott. Men om vi har ett samhälle där det krävs ett mord för att en gärningsman ska bli åtalad medan kanske 200 000 sexualbrott får vänta, i våldtäktsfall där offret till 96 procent är en kvinna, vad säger det om 2017 års samhälle och rättsapparat? ■