Katalonien i revolt mot Spaniens högerregering

Publicerad av Izquierda Revolucionaria (CWI Spanien/Katalonien)

Plats: Barcelona Tema: Arbetarkamp, Repression

En fruktansvärd statlig repression mötte katalanerna när de skulle folkomrösta om självständighet den 1 oktober. (foto: )
En fruktansvärd statlig repression mötte katalanerna när de skulle folkomrösta om självständighet den 1 oktober.

Uttalande från Izquierda Revolucionaria [1 oktober 2017]
Tusentals poliser och civilgardister utövade brutal repression i Katalonien för att försöka blockera rätten att rösta i folkomröstningen den 1 oktober. Statens styrkor krossade glasdörrar på skolor som användes som vallokaler och stal valurnor. Kravallpoliser skickades av Partido Popular (PP)-regeringen och staten för att ockupera Katalonien, men möttes av ett stort exemplariskt motstånd från folket.

Trots en flera dagars skrämselkampanj för att försöka avskräcka dem som ville rösta (arresteringar, massiva böter och nedstängda hemsidor) var massans överväldigande svar en exemplarisk uppvisning av kamp.
Detta är vägen framåt. Mobiliseringen måste fortsätta med en generalstrejk i Katalonien den 3 oktober, och under de följande dagarna med massiva mobiliseringar av den kämpande vänstern och fackföreningarna i den spanska staten. Nu är det dags att kasta ut PP-regeringen.

Francoregimens kännetecken har återvänt med full kraft i skepnaden av den spanska premiärministern Rajoy och hans regering av tjuvar, reaktionärer och spanska chauvinister. Diktaturens arvtagare har försökt ge Katalonien en läxa, men vad de kommer att skörda är ett fullständigt misslyckande. Ilska, raseri och upprördhet hos miljontals ungdomar och arbetare kommer att växa till en mur mot vilken den francistiska högern och dess repressiva stat kommer att krascha.
Det är uppenbart att antalet skadade som en följd av polisvåldet kommer att öka, liksom responsen på gatorna. De politiska lärdomarna av det som händer just nu är mycket viktiga och kommer att inpräntas i miljoner medborgares medvetenhet, både i Katalonien och resten av staten och internationellt.
PP-regeringens motivering, att de bara tillämpar lagen, kan inte dölja det faktum att lagen är orättvis, odemokratisk och går direkt emot de ambitioner som miljontals katalaner har och som regeringen försöker kväsa. Dessa handlingar gör PSOE-ledningens [socialdemokraterna] kapitulation ännu mer skamlig, att de föredrar en allians med Francos arvingar istället för att erkänna Kataloniens rätt att besluta.

Det som faktiskt har ifrågasatts tack vare mobiliseringen av miljontals ungdomar, arbetare och medborgare i Katalonien är den kapitalistiska regimens auktoritära och oligarkiska karaktär, som antogs år 1978 [efter Francoregimens fall].
För att avbryta en revolutionär situation – där arbetarklassen och ungdomarna i alla statens territorier hade diktaturen och den spanska kapitalismen på fallrepet – enades den spanska borgarklassen och de reformistiska ledarna i vänsterorganisationerna (PCE [kommunistpartiet] och PSOE) om en reformering av diktaturen i utbyte mot att juridiskt erkänna de demokratiska friheter som redan hade erövrats på gatorna genom massornas mobilisering.
På detta sätt förhindrades den socialistiska omvandlingen av samhället och bourgeoisin upprätthöll kontrollen av situationen genom en monarkistisk och parlamentarisk regim som behöll enorma auktoritära aspekter.
1978 års konstitution innehöll många saker: en lag som tillåter straffrihet för francismens brott, statsapparaten rensades aldrig; domare, polis och militär förblev i händerna på samma reaktionärer. Självklart garanterades en ”fri marknadsekonomi” och kapitalisternas oinskränkta makt, och rätten till självbestämmande förvägrades Katalonien, Baskien och Galicien, inskrivet i konstitutionen med francodiktaturens språk: ”Spanien, stort och fritt”.

Massrörelsen i Katalonien till förmån för nationella demokratiska rättigheter har fokuserat debatten på en viktig punkt. Förnekandet av att Katalonien är en nation har upprepats av den centralistiska borgarklassen och högern, och upprätthållits genom repression eller helt enkelt militär erövring. Detta har kombinerats med utbredd frustration mot den kapitalistiska krisens fruktansvärda konsekvenser. Massarbetslöshet, vräkningar, otrygga jobb och låga löner, och bristen på en framtid för unga. Kampen mot nationellt förtryck och klassförtryck har sammanflätats, som i andra tider i Spanien (1909, 1931, 1934, 1936, 1977...) vilket genererar en revolutionär potential som har utmanat formerna för den spanska kapitalistiska regimens politiska dominans.
Arbetarklassen och ungdomar i hela staten måste förstå att det katalanska folkets sak är vår. ”Ett folk som förtrycker ett annat kan aldrig vara fritt”, sa Karl Marx. Därför har arbetarrörelsen genom hela sin historia alltid haft kampen för nationell befrielse inskriven på sin fana, för självbestämmande för förtryckta nationer, som en del av kampen för samhällets socialistiska omvandling. I Katalonien kämpar vi idag för de demokratiska friheter som det kostade så mycket att vinna på 1970-talet. Om regeringen idag agerar mot Katalonien, vad händer imorgon? Svaret är inte svårt att räkna ut. Imorgon kommer de att intensifiera förtrycket mot alla som reser sig mot orättvisor och ifrågasätter deras förtryck och deras styre. De kommer att godkänna nya censurlagar, mer exceptionella repressiva åtgärder, utökad straffrihet för francister etc.

Katalonien har modigt utmanat PP och dess regim. Det är därför som vi måste utnyttja denna öppning för att säkra Rajoys omedelbara avgång och besegra denna repressiva attack. Det är bara möjligt med den organiserade arbetarklassens inträde i kampen, att förlama produktionen och fylla gatorna med unga och medborgare som redan är mobiliserade i massor.
Ledningarna för CCOO och UGT [fackliga centralorganisationer] är beklagligt tysta. Kommer ni att fortsätta med denna attityd efter ett brutalt förtryck som påminner om vad som upplevdes under Francos eller Pinochets diktaturer? Har de glömt den klassiska versen: ”Först tog de kommunisterna, och jag protesterade inte för jag var inte kommunist. Sedan tog de socialisterna och fackföreningsmedlemmarna, och jag protesterade inte eftersom jag var varkendera. Då tog de judarna, och jag protesterade inte för jag var inte jude. Sedan kom de efter mig, och då fanns det ingen som kunde protestera”?
CCOO och UGT bör omedelbart korrigera sin linje och utlysa en generalstrejk i Katalonien den 3 oktober och mobilisera arbetarna i övriga Spanien. Om de inte gör det kommer de att komprometteras ännu en gång och befinna sig bredvid dem som idag trampar på de grundläggande demokratiska rättigheterna.
Från Izquierda Revolucionaria uppmanar vi alla formationer till vänster att kämpa. I Katalonien uppmanar vi Comú, ERC [Katalanska republikanska vänstern], CUP [Folkliga enhetskandidater], arbetarorganisationer och sociala rörelser att skapa en bred front mot repressionen och organisera generalstrejken den 3 oktober samt att utvidga mobiliseringen under de närmaste dagarna för att erövra rätten att besluta, för att framtvinga återkallandet av de repressiva krafterna i Katalonien och fälla regeringen.
Ungdomarna visar enastående tapperhet och engagemang i den här striden: de gjorde det i den massiva studentmobiliseringen den 28 september och gör det idag på gatorna, där de träffas av kravallpolisens slag. Sindicat d’Estudiantes [studentfack] har kallat till en studentgeneralstrejk den 3 oktober och till solidaritetsmobilisering av studenter och unga i resten av staten.

Vi står inför en ökning i klass­kampen. Från Izquierda Revolucionaria vill vi än en gång uttrycka vårt engagemang för det katalanska folkets kamp för sina nationella demokratiska rättigheter och vi uppmanar till massivt deltagande i omröstningarna den 1 oktober och att rösta för den katalanska republiken som ett sätt att slå mot den kapitalistiska regimen och den centralistiska staten. Detta kommer att uppmuntra klasskampen för en katalansk socialistisk republik, mot åtstramningar och nedskärningar, som ett steg framåt mot PP:s nederlag och det katalanska nationalistiska högerpartiets PDeCAT:s avgång.
Det är hög tid att erbjuda ett verkligt arbetaralternativ som är både internationalistiskt och revolutionärt, inte underordnat Kataloniens nationalistiska borgarklass, eller PDeCAT eller Puigdemont [Carles Puigdemont, president för generalitatet, den institution som styr Katalonien]. Vi kan inte glömma att trots att de nu drabbas av PP:s reaktionära angrepp har dessa politiska ledare tillämpat brutala sociala nedskärningar som har orsakat enorma lidanden samtidigt som de har försvarat sina egna privilegier och mycket konkreta klassintressen som Kataloniens ekonomiska elit.

Izquierda Revolucionaria är aktivt för att bygga ett konsekvent vänsteralternativ för arbetarnas och ungdomarnas enhet med sina klassbröder i den spanska staten i en gemensam kamp för socialismen. Att avsluta det nationella förtrycket i Katalonien, Euskal Herria och Galizien kan i denna epok av imperialistiskt förfall bara uppnås om kampen är knuten till att störta kapitalismen, för den socialistiska omvandlingen av samhället med inrättandet av en federal socialistisk republik, baserat på den frivilliga fria föreningen av folk och nationer som utgör den spanska staten. ■