Anti-Trump mer än bara nej

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Världsekonomin, Böcker, Klassklyftor

 (foto: Ordfront)

Naomi Kleins nya bok Nej är inte nog (Ordfront förlag, 2017)är inte bara en lysande stridsskrift mot Donald Trump och den katastrofala rövarkapitalism som USA:s president och hela den nuvarande världsoordningen är en produkt av.
Boken är också en passionerad argumentation för nödvändigheten av ett alternativt program att säga ja till, ett Språngmanifest för snabbast möjliga omställning till en jämlik och hållbar ny värld.

”Genom att denna upphöjelse av det lägsta till den högsta av befattningar har en kultur präglad av maximal utvinning, ändlöst rofferi och bortkastande nått en slags brytpunkt. Det står nu klart att det är själva kulturen som måste angripas, inte åtgärd för åtgärd, utan i roten”.
Bara så kan enligt Klein mänskligheten räddas från en dystopisk framtid av gröna zoner för ett fåtal rika och röda zoner utanför de rikas tungt beväpnade och skyddande murar där massorna tvingas strida mot varandra för att överleva.
Svagheten ligger i ett något otydligare budskap om exakt vilket system som måste avskaffas än i hennes näst senaste mästerverk Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet.

I Nej är inte nog redovisas Trumps makabra väg till presidentmakten via en karriär och megavarumärke som pråligt skamlös och skattesmitande fastighetsmagnat, wrestlingkung och skoningslös dokusåpa­boss.
Boken förklarar att Trumps politiska karriär vore omöjlig utan den försumpning och degradering av den offentliga sfären som har pågått alltifrån Ronald Reagans nyliberala formulering om att ”staten är inte lösningen, den är problemet” och årtionden av avregleringar och legaliserade politiska mutor.
Folk känner också väl till att USA:s politiska system har blivit ett korrupt träsk till fördel för de stora bolagens och de 1 procent rikaste. Inget gjordes heller åt detta av det Demokratiska partiets presidenter som Bill Clinton eller Barack Obama.
Sedan Bernie Sanders nätt och jämnt besegrats i Demokraternas primärval stannade även Hillary Clintons argument vid ett försvar av status quo, kombinerat med en aggressiv utrikespolitik och ett halvhjärtat försvar av en mer inkluderande identitetspolitik.
Det var i detta politiska vänstervakuum som Donald Trump enligt Klein kunde vinna som ett slags finger åt det politiska etablissemanget.
Efter valsegern har visserligen protesterna mot Trumps politiska chockbesked både avlöst, överlappat och inte så lite understött varandra. Att Trumps triumf skulle följas av en internationell våg av segrar för den yttersta högern har också kommit på skam.
Samtidigt kan en trängd president liksom en trängd tiger vara särskilt farlig. Boken varnar med rätta för vad Trump kan hitta på när hans försök att lura en hel del vita arbetarväljare med löften om ett nytt uppsving för tillverkningsindustrin eller kolgruvorna väl faller platt till marken.
Även om boken gick i tryck innan Trumps domedagshot mot Nordkorea hade han redan testat sin förmåga att imponera på sina kärnväljare genom att avfyra tomahawkmissiler mot Syrien och släppa en mega-bomb i Afghanistan. Uppmuntrad av medias applåder för sådana uppvisningar kan frestelsen för Trump bli övermäktig att bättra på opinionssiffrorna för sin president-såpa med militära utspel och ytterst ett nytt krigs apokalyptiska våld.
Men det rådande ekonomiska och politiska systemet innebär även på ett än mer fundamentalt sätt ett dödligt hot mot all mänsklig civilisation.
Liksom i sin tidigare bok Det här förändrar allt hävdar Klein att den korta tid som naturen erbjuder oss för att stoppa skenande klimatförändringar kräver en omställning till ett fundamentalt annorlunda samhälle som måste rivstartas lika snabbt och radikalt som USA:s under det andra världskriget.

Det Språngmanifest (Leap Manifesto) som hon har formulerat tillsammans med aktivister från ett stort antal sociala rörelser i Kanada och söker internationellt stöd för bygger på den insikt hon understryker i Nej är inte nog om att ”klimatomställningen kräver stora investeringar i den offentliga sfären – i nya elnät, kollektivtrafik och snabbspårväg och energieffektivitet – i en omfattning som inte skådats sedan andra världskriget”.
Det kan enligt Klein endast ske genom att höja skatterna för de välbärgade och för företag, just de personer som Trump vill gynna med generösa skattesänkningar, kryphål och undantag från bestämmelser.
Trots att tiden är kort vill hon inte ge upp och citerar poncafolksaktivisten Mekasi Camp Horinek: ”Jag vill tacka presidenten för alla dåliga beslut han fattar – för den dåliga regering han utsett, och för att han väcker en slumrande jätte. Människor som aldrig kämpat för sin rätt, människor som aldrig fått göra sina röster hörda, som aldrig ställt sina kroppar i vägen är nu rasande.”

Även stödet för Bernie Sanders, som vann primärvalen i 20 delstater med 13 miljoner röster och som enligt en opinionsundersökning av Fox News idag är USA:s mest populära politiker, visar enligt Klein på ett seismiskt politiskt skifte med massivt stöd för: ”Ståndpunkter som tidigare avfärdades som alltför radikala för andra än extremvänstern – som allmän offentlig sjukvård, uppstyckning av bankerna, avskrivning av studieskulder, gratis college, fossilbränsle kvar i jorden och en övergång till 100 procent förnybar energi”.
Försök att pracka på människor chockdoktriner av olika slag har också gång på gång mötts av folkliga resningar som de torgockupationer och generalstrejker som skakade Sydeuropa och Nordafrika åren efter finanskrisen 2008.
Men att dessa heller inte har lett till bestående segrar härleder hon till att de inte lyckades driva igenom någon grundläggande förändring av den ekonomiska modell som leder mot de röda och gröna zonernas värld, och utropar: ”Tänk om Obama, som hade valts på löftet att återuppbygga Main Street, hade använt banksektorn och bilindustrin (varav två av de tre stora – GM och Chrysler – ställdes under statlig förvaltning), som komponenter i en enhetlig plan för revitalisering av ekonomin och samtidigt bekämpat ojämlikheten och klimatförändringarna (genom att tillverka elbilar, elbussar och snabbspårväg)”.

Mer långvariga segrar har hämtats efter stora klasstrider, som runt förra sekelskiftet, i 1930-talets USA och under medborgarrättsrörelsens 1960-tal, ”under tider då människor vågade hänge sig åt stora drömmar och uttala dem högt och offentligt” och makthavarna pressades av rädsla för fullskalig revolution.
Nej är inte nog tar strid mot tendenserna att begränsa proteströrelserna till enfrågekampanjer. Enligt Klein är uppgiften att övervinna dessa uppdelningar och identifiera och förstärka de trådar som löper genom våra olika frågor och rörelser, vända dem mot systemet självt och skissa på den värld vi vill ha i dess ställe.
Samtidigt är det klimatkrisen som tydligare än något annat visar att dagens ekonomiska system inte fungerar och ger en fast, vetenskapligt grundad deadline som visar att det inte finns någon tid att förlora.
Vad som behövs är då chockdoktrinens motsats: en ”folkets chock, slag nerifrån”.

Bakom det kanadensiska Leap Manifesto som Naomi Klein är talesperson för och vill sprida världen runt står fackliga ledare, ursprungsfolks- och feministiska ikoner, organisatörer av kampanjer i flyktingfrågor, bostadskampanjer, trossamfund med flera och som tio­tusentals har ställt sig bakom.
Det stora värdet ligger i att en mängd rörelser har kunnat enas till ömsesidigt stöd för varandras frågor. Detta görs också med krav som skulle vara centrala i den planerade övergången till ett annat demokratiskt och socialistiskt ekonomiskt system som manifestet indirekt pekar mot, men som det är upp till marxister och socialister att tala tydligare om hur det ska kunna genomföras. ■