För en katalansk socialistisk republik – ut med PP-regeringen

Publicerad av Izquierda Revolucionaria (CWI Spanien/Katalonien)

Plats: Barcelona Tema: Arbetarkamp, Repression

Miljoner katalaner har tagit till gatorna med kravet på självständighet. (foto: )
Miljoner katalaner har tagit till gatorna med kravet på självständighet.

Upproret från det katalanska folket den 1 oktober tvingade den spanska kapitalistiska regimen och regeringspartiet Partido Popular (PP, ”Folkets parti”) på fallrepet och öppnade för en revolutionär kris i Katalonien. De reaktionära krafterna slösade dock ingen tid på sitt svar: att använda alla tillgängliga metoder. Med sitt absoluta mediamonopol och statsapparaten har de lanserat en fanatisk spansknationalistisk kampanj för att mobilisera sin sociala bas.

Demonstrationen söndagen den 8 oktober i Barcelona – som sammankallades av högerorganisationen Katalanska Civilsamhället och som backades upp av PP, Ciudadanos, flera små fascistgrupper samt ledningarna i det socialdemokratiska partiet PSOE och kommunistpartiet PSC – samlade 400 000, varav många kom från utanför Katalonien. Detta är en mycket lägre siffra än i de historiska mobiliseringarna den 1 och 3 oktober, vilka samlade miljontals arbetare, unga och katalanska medborgare till gatorna för att uttrycka sin demokratiska rätt att själva bestämma och mot polisrepressionen.
Klasskampen i Katalonien och den spanska staten har gått in i ett avgörande skede. Alliansen bestående av monarkin, rättssystemet, polisen och armén tillsammans med PP, Ciudadanos och PSOE-ledaren Pedro Sanchez socialdemokrati har fått förstärkning av den katalanska borgerligheten som nu sluter upp mot det katalanska folkets förhoppningar.

Det råder dock för tillfället stor förvirring. Detta beror på att det saknas en ledning till vänster som har en klassbaserad position som kan erbjuda en väg ut ur den revolutionära krisen som gagnar majoriteten. Den katalanska nationella frågan har omvandlats till en kraftfull hävstång för social omvandling inte bara i Katalonien, utan i hela den spanska staten. Det är något som den spanska och katalanska borgerligheten förstår till fullo, och på grund av detta har de förenat sina styrkor mot utlysandet av en katalansk republik. Omvänt har den parlamentariska vänstern antingen öppet gett efter för högern, som är fallet med socialdemokratin, eller uppmanat till dialog och en ”överenskommen och laglig” folkomröstning med samma stat och samma regering, som iklädda spanska fanor planerar en ny repressiv våg.
I dessa avgörande skeden är det bråttom att lyfta ett vänsterrevolutionärt alternativ för att ta strid mot den spanska nationalistiska reaktionen och hjälpa de katalanska massorna att vinna sin republik.
Den 1 oktober gick miljontals fredliga medborgare, familjer och särskilt ungdomar ut i motstånd mot den brutala repression från tusentals poliser och civilgardister, vilka hade skickats av PP-regeringen för att krossa ett helt folks rätt till självbestämmande. Att över två miljoner röstade den 1 oktober representerar en triumf för folklig vilja, särskilt eftersom det ägde rum mitt under ett polisiärt undantagstillstånd. Få gånger i modern tid har vi bevittnat ett sådant utbrett exempel på direktdemokrati som det vi såg den 1 oktober, där resultatet överväldigande var till stöd för en katalansk republik.

Efter den 1 oktober följde den enorma generalstrejken den 3 oktober och mobiliseringen i Katalonien var så massiv att den bara har ett motstycke i historien: när massorna i Katalonien gick ut den 18 och 19 juli 1936 för att slå mot den fascistiska statskuppen, där de lyckades avväpna de reaktionära styrkorna efter timtal av hårda strider. Den triumfen öppnade för en socialistisk revolution i de republikanska territorierna, skapade organ av arbetarmakt, miliser och kollektiv samt hotade den kapitalistiska ordningen i hela Europa.
Rörelsen från de katalanska massorna till försvar för sina nationella demokratiska rättigheter – för en katalansk republik, mot den centralistiska statsrepressionen och den spansknationalistiska högerpolitiken – har skapat en revolutionär kris i Katalonien.
Vi har under dessa dagar också bevittnat den politiska bankrutten hos ledare som formellt står till vänster om socialdemokratin, men som anklagar de protesterande för att driva en reaktionär kampanj. Dessa ledare, som Alberto Garzon (samordnare för Izqueirda Unida, Förenade vänstern, och partiledare för kommunistpartiet PCE), har talat till stöd för ”dialog och överenskommelse” och för en folkomröstning som är ”laglig och överenskommen” med den spanska staten och dess regering, samma regering som svingar polisbatonger för fullt.
Alberto Garzon upprepade återigen sin position samma dag som den spanska nationalistiska demonstrationen ägde rum i Barcelona den 8 oktober, då han sa att ”bara när Rajoy och Puigdemont sätter sig ned och samtalar med varandra kommer en del av spänningarna att brytas”. Han beskrev situationen i Katalonien som ”väldigt farlig, eftersom bristen på dialog också provocerar fram ekonomisk oro”.
Vad har detta gemensamt med Marx och Lenins inställning gällande nationellt förtryck och revolution? Ingenting, men det har mycket att göra med Carrillos ställningstagande åren 1976-78 när ledningen för PCE – på den tiden arbetarklassens massparti – manade till dialog och konsensus med den spanska borgarklassen och arvtagarna av diktaturen för att avbryta den dåvarande revolutionära situationen.
Den revolutionära krisen i Katalonien har drivits på av två stora politiska faktorer: det nationella förtrycket från den spanska borgarklassen och dess centralistiska stat, vilka vägrar att erkänna att Katalonien är en nation och repressivt avvisar katalanernas rätt till självbestämmande, samt frustrationen skapad av den kapitalistiska krisen, massornas arbetslöshet, vräkningarna, de otrygga låglönejobben och bristen på en framtid för ungdomen.
För över 100 år sedan skrev Lenin en utmärkt text, Om nationernas självbestämmanderätt, vilken stakade ut revolutionära marxisters position angående denna fråga. Kampen för rätten till självbestämmande för förtryckta nationer som i fallet Katalonien är en prioritet för marxister, men i denna kamp underordnar vi oss inte borgarklassen inom den förtryckta nationen, i detta fallet den katalanska borgarklassen, eller dess politiska representanter, PDeCAT. På samma gång som vi förespråkar rätten till självbestämmande, inklusive självständighet om de så vill, länkar vi det också till försvaret av ett revolutionärt program för en socialistisk omvandling av samhället.
Den nuvarande krisen i Katalonien har, likt under många andra historiska perioder, öppnat möjligheten att vinna en katalansk republik via revolutionära metoder baserat på folkets direkta ingripande. Detta skrämmer den katalanska borgarklassen, som snabbt har gett massorna ett ultimatum: överge era revolutionära anspråk, annars kommer vi att utlösa ett ekonomiskt kaos och kasta ner er i misär.
Detta är exakt det som den grekiska och europeiska borgarklassen gjorde mot det grekiska folket. För att kunna fullborda sina hot har kapitalet fått stöd av PP-regeringen, som inom loppet av 24 timmar godkände ett lagförslag som möjliggjorde för företag att flytta sina högkvarter från Katalonien. Sådan är den borgerliga legaliteten. För det katalanska folkets rätt att själva bestämma är lagarna omöjliga att ändra och polisvåld används för att upprätthålla dem. För att tillfredsställa spanska, katalanska och europeiska kapitalister kan dock lagar ändras på ett ögonblick.

Den spanska statens repression har nått francistiska nivåer.

Den spanska statens repression har nått francistiska nivåer.



Vilka slutsatser kan dras av alliansen mellan den katalanska och spanska borgarklassen, som vill undvika att en katalansk republik utropas? Vad är alternativet från den självutnämnda kommunisten Garzon, ledningen för Izquierda Unida eller Podemos inför denna allians? Att Rajoy och Puigdemont sätter sig ner för att samtala? Att katolska kyrkan agerar som medlare?
Att uppmana det katalanska folket att avmobilisera, att överge gatorna och återvända hem för att ge borgerliga politiker ett lugn för att lösa konflikten är en strejkbrytares ståndpunkt, inte en revolutionär marxists.
Garzon och de andra ledarna för Izquierda Unida och Podemos förespråkar en ”konstitutionell process” med en ”federal republik”. De tydliggör inte vilken klassorientering – kapitalistisk eller socialistisk – den konstitutionella processen eller den federala republiken borde ha. Men bortom detta – hur tänkte de tvinga fram den processen eller den republiken? Med en överenskommelse med den francistiska staten och PP, eller genom att nå konsensus med den spanska borgarklassen?
Styrkeförhållandena i Katalonien fortsätter att vara till folkets fördel, vilka har visat sin beslutsamhet i att komma till ett slut i kampen mot den politiska repressionen och för en katalansk republik. Det är helt nödvändigt att svara staten och PP-regeringen med samma djärvhet som den 1 och 3 oktober, att öka mobiliseringen och vinna över alla skikt av den katalanska arbetarklassen som fortfarande tvekar, men också avvisar den reaktionära offensiven. Detta är bara möjligt med ett program som enar utropandet av en katalansk repub-
lik med socialistiska åtgärder som gynnar folket.

Izquierda Revolucionaria (CWI Spanien/Katalonien) uppmanar ledningen för CUP, Podemos, Catalunya en Comu, ERC, studentrörelsen och deras organisationer (Sindicat d’Estudiants, SEPC), arbetarrörelsen och deras fack i Katalonien att etablera en vänsterledd enhetsfront. Detta ska grunda sig på folkomröstningens försvarskommittéer och alla organ som har uppstått under dessa veckor i Katalonien, för att organisera kommittéer för republiken på arbetsplatser, fabriker, skolor och grannområden samt samordna dem för att stärka rörelsen till djärva aktioner.
Detta för att förbereda en obegränsad generalstrejk som kan stå emot de våldsamma aktionerna från den spanska staten och få till stånd en katalansk republik med ett vänsterstyre. Vänstern måste bryta all underkastelse till den katalanska högern, Puigdemont och PDeCAT, och uppmana till aktiv solidaritet från arbetar- och ungdomsrörelserna i resten av den spanska staten.
Ledningen för Unidos Podemos måste radikalt ändra sin orientering. Det enda sättet att tydliggöra situationen, att få ett slut på förvirringen, att ena arbetare och unga från resten av staten med sina klassbröder och -systrar i Katalonien, är genom massmobiliseringar mot PP-regeringen. Detta är uppgiften för alla inom väns-tern och alla medvetna aktivister.
Detta är också skyldigheten hos ledningen inom Unidos Podemos, Pablo Iglesias och Ada Colau, som i dessa kritiska skeden måste gå till demonstrationerna och ge arbetare och unga – särskilt de inom CCOO och UGT (fackliga centralorganisationer) – ett tydligt budskap i kampen mot reaktionen.

De spanska och katalanska härskande klasserna ser på ett utlysande av en katalansk republik med fasa. Anledningen är inte bara för att det skulle bryta med tanken om ett ”enat Spanien, stort och fritt”. De vet att en sån seger skulle vara förspelet till en än mer intensiv och bred kamp mot kapitalisternas herravälde, mot den etablerade samhällsordningen – för en socialistisk katalansk republik och en socialistisk federation baserad på en frivillig union av folk och nationer som för närvarande utgör den spanska staten. ■


Utvecklingen i Katalonien tog en ny dramatisk vändning i tisdags efter att regionpresident Carles Puigdemont uttalat sitt stöd för självständighet, men samtidigt vädjat om en medling och dialog. Bara timmen innan hans tal hade ”Spaniens regering avvisat medling med Puigdemont” (nyhetsbyrån AFP).
Efter Puigdemonts tvetydiga besked väntas ny kamp.
Under de senaste dagarna har den spanska högerregeringen, med uppbackning från landets storbolag, banker och EU-regeringarna, trappat upp repressionen och hetsen mot de katalanska massornas kamp för den demokratiska rätten till självbestämmande.
I hast har nya lagar stiftats för att påskynda och underlätta storbolagens och bankernas flytt från Katalonien. Drygt tio bolag och banker har eller säger att man ska fly Katalonien. Till det ska läggas ”att inga investeringar görs eftersom näringslivet vill ha ett annat politiskt klimat i Katalonien” (El Pais den 10 oktober).
Det är inte överraskande att de katalanska borgarna har tagit denna politiska och ekonomiska utpressning som ursäkt för en kapitulation. Men att delar av vänstern också ger vika och säger sig vara beredda att förhandla med samma regering som länge gjort klart att ”det finns inget att förhandla om” är ett oförlåtligt splittrande svek mot masskampen.
Det är genom nya strejkaktioner, blockader och demonstrationer som massorna kan ta tillbaka initiativet och slå tillbaka regeringens attacker.
Offensivs redaktion