USA: Vänstern måste bygga en massrörelse

Publicerad av Tom Crean

Tema: Politiska frågor

Trumps alla ärkereaktionära utspel skapar en allt större folklig ilska. (foto: Gage Skidmore / Flickr CC)
Trumps alla ärkereaktionära utspel skapar en allt större folklig ilska.

Samtidigt som den särskilda åklagaren Robert Mueller och hans grupp av sjutton åklagare utvidgar sin utredning av Trump läggs nu grunden för en ny fas i den politiska kampen i USA. Efter en sommar av relativt lugn är det nu en rad frågor som får ungdomar och delar av arbetarklassen att gå ut i kamp.

I den kommande perioden finns potentialen för ett masstryck som skulle kunna pressa tillbaka högerns agenda och underminera Trumps motbjudande regim på ett avgörande sätt. Men där finns också den verkliga faran för framväxandet av en mer seriös extremhögerrörelse, om vänstern inte bygger en massrörelse som baserat på ett tydligt program tar itu med arbetares och fattigas behov.
Trumps uttalande i början av augusti om att vit makt-högern i Charlottesville också innefattade ”bra folk” då en antifascist dödades ledde till en nytändning och mobilisering av antirasister på gatorna. 40 000 tågade i Boston som visade hur man stoppar alt-högern som agerar skyddsmantel åt nynazisterna. Men det fick också delar av affärsvärlden som dittills inte brytt sig om Trumps rasism och kvinnofientlighet – eftersom man stödjer hans agenda av avregleringar och skattesänkningar – att distansera sig från honom.

De förödande effekterna av orkanen Harvey gav Trump ett tillfälle att uppträda ”statsmannamässigt”, även om han till och med då verkade helt oförmögen att visa genuin empati för andra människor. Trumps låga ambition verkar dock vara att nöja sig med att med nöd och näppe undvika en katastrof av samma proportioner som orkanen Katrina orsakade i New Orleans 2005 – detta tack vare Obamas tidigare arbete med att återupprätta och stärka den federala katastrofmyndigheten FEMA.
Samtidigt drabbas arbetande människor i Houston, södra Florida och Puerto Rico av de massiva följdverkningarna som blir så mycket värre på grund av kapitalismen. Men den obevekliga orkansäsongen kommer också att skärpa debatten om klimatförändringarna och underminera de klimatförnekare som Trump daltar med.
Trumps vapenskrammel gentemot Nordkorea och hans senaste hot i FN om att utplåna landet väcker en extrem nervositet globalt. Den härskande klassen är också nervös över Trumps fumlande vid ratten mitt i denna kris. En ytterligare upptrappning skulle kunna utlösa början på en antikrigsrörelse för första gången sedan upptakten till Irakkriget 2003.
Trump bestämde sig därefter för att attackera de spelare i den amerikanska fotbollsligan NFL som hade knäböjt under nationalsången i protest mot polisbrutalitet och i solidaritet med spelaren Colin Kaepernick (som efter att ha vägrat stå under nationalsången blivit utsatt för en de facto svartlistning och inte fått något nytt klubbkontrakt) – ett typiskt men oskickligt försök att rikta uppmärksamheten mot andra frågor. Detta slog tillbaka på ett spektakulärt sätt i form av den största antirasistiska protesten från idrottsmän på årtionden.

Men det är Trumps inriktning på att fasa ut Obamas DACA-lagstiftning (vilken ger papperslösa som kommit in i landet som minderåriga möjlighet att stanna och arbeta i USA) som har varit den absolut viktigaste faktorn bakom att oppositionen mot honom har stärkts. Förslagen gör att 800 000 unga papperslösa, så kallade ”Dreamers”, nu hotas av att inte bara bli deporterade, utan också riskerar att förlora tillgång till arbete, sjukvård och college.
Trumps senaste utspel är att erbjuda demokraterna i kongressen att låta Dreamers stanna i USA i utbyte mot skärpt gränskontroll och en mur mot Mexiko, vilket än så länge verkar avvisas av demokraterna. Samtidigt har ärkereaktionären Steve Bannon pekat på att en uppgörelse där Dreamers får stanna skulle utlösa ”inbördeskrig” inom republikanerna. Denna fråga kan utlösa de största mobiliseringarna hittills mot republikanernas reaktionära agenda och den avskyvärda regimen i Vita Huset.

Trumps valkampanj baserades på högerpopulism, vilket inkluderade attacker mot såväl etablissemanget inom republikanerna som i samhället i namn av ”de bortglömda männen och kvinnorna”. Trump lovade att återskapa jobben och erbjuda sjukvårdsförsäkring för ”alla”. Att detta var rent bedrägeri visade Trump tydligt genom att proppa sin regering full med miljardärer och därefter stödja varje barbarisk plan på att frånta miljoner fattiga och handikappade deras sjukvård.
Republikanerna insisterade på sin obstinata strävan att krossa Medicaid (behovsprövad sjukvårdsförsäkring för fattiga), vilket skulle ha katastrofala effekter och medföra ytterligare skattelättnader för de allra rikaste. Emedan ”Trumpcare” (Trumps alternativ till Obamacare) i dagsläget verkar dödförklarat kan vi förvänta oss att inriktningen på att attackera alla ”rättigheter” (nedskärningar på olika bidrag med mera) kommer att fortsätta i budgetförhandlingarna tillsammans med republikanernas så kallade ”skattereformer”.
Samtidigt som Trumpcare avslöjade Trump och republikanerna som oförsonliga fiender till arbetande människor har Trumps anspråk rörande ekonomin inte till fullo avslöjats ännu tack vare en på ytan uppåtstigande konjunktur. Men vid horisonten stiger en ny ekonomisk nedgång fram som kommer att göra slut på ”återhämtningen”. Vad som inte har förändrats är den fundamentala sociala kris som drabbat stora delar av arbetarklassen, de nakna orättvisorna och kapitalismens oförmåga att erbjuda en väg framåt, vilket i sin tur underblåser polariseringen och kriserna emellan samt inom storföretagens två partier.

Vid makten har Trumps relation med det republikanska ledarskiktet i kongressen försämrats ytterligare i takt med att man misslyckats med att uppnå några avgörande segrar. De upprepade misslyckandena med att få igenom Trumpcare är särskilt slående. Ett antal republikanska senatorer, som exempelvis Jeff Flake och Bob Corker, ifrågasätter öppet Trumps lämplighet, vilket har fått honom att slå tillbaka med hot om att ställa deras mandat till omval.
Som vi har pekat på är detta orsaken till att Trump har stärkt sin allians med den kristna högern, invandringmotståndare och National Rifle Association. Än så länge anser dessa krafter att Trumps presidentskap är ett redskap för deras agenda och dessa grupper är avgörande för att behålla stödet från partibasen inom republikanerna i Trumps krig mot ledningen. Läget har nått en sådan punkt att ”republikaner fruktar att Trump har övergett sin roll som partiledare för att istället plocka upp sin egen politiska rörelses fana” (New York Times den 9 september 2017).

Vita Huset under Trump uppslukas allt mer av den särskilda åklagaren Robert Muellers mycket aggressiva utredning, vilken tydligt går bortom frågan om Rysslands inblandning i 2016 års val samt Trumps närmastes handhavanden med ryska affärsmän och politiker under en längre tid. Trumps avskedande av FBI-chefen James Comey har pekats ut som ett möjligt fall av ”försvårande av rättslig utredning” (obstruction of justice).
Trumps fruktan för vad som kan komma från Muellers utredning – han sägs ogilla utredningar som drar ut på tiden i åratal – spelar helt klart en roll i hans politiska sicksackmanövrer. Det ligger definitivt bakom Trumps ständiga inviter gentemot de mest reaktionära delarna av sin bas och mobiliseringen av dem emot republikanernas ledning så att de ska ha klart för sig vad som händer om de överger honom. Men det spelar också en roll i hans senaste förhandlingar direkt med demokraternas ledning i kongressen rörande orkanhjälp, skuldtaket och DACA.
Dessutom ser Trump tydligare efter Charlottesville att det finns gränser för tålamodet inom den härskande klassen. Hans attack på DACA går inte heller hem inom företagar-
etablissemanget som vill se ”invandringsreformer” i sitt eget intresse.
Samarbete med fullblodsstorföretagspolitiker som demokraternas gruppledare i senaten, Chuck Schumer och Nancy Pelosi, samt att framstå som ”blocköverskridande” ger Trump en viss politisk täckmantel. Men det är mycket tveksamt om detta är en inriktning Trump kan bibehålla då det underminerar hans egen bas av kärnväljare. Högerdemagogen Ann Coulter sa nyligen att Trump borde ställas inför riksrätt efter att han sade sig vara beredd att stödja en lagstiftning som skulle ge Dreamers rätt att stanna.

Demokraterna känner tydligt att de har vind i seglen inför fyllnadsvalen 2018 när Trump är insnärjd i kriser. Dessa val – snarare än att fälla Trump eller högerns politik – är deras fokus. Men de har också allvarliga problem, och opinionsundersökningar fortsätter att visa att man trots att deras popularitet är något högre än republikanerna i kongressen fortfarande har lägre stöd än Trump.
I somras lanserade Chuck Schumer och Nancy Pelosi sin ekonomiska politik under rubriken ”Better deal”, vilket var ett försök att övervinna partiets totala oförmåga att lägga fram en politik som knyter an till arbetande människors vardag. Detta föll pladask, och särskilt slående var att man inte lade fram en sjukvårdsförsäkring för alla, något som är enormt populärt inom partiets väljarbas.
Som vi upprepade gånger har sagt ända sedan Trump svors in som president vill folk inte bara ha ett parti som röstar emot de attacker som kommer från hans regering. De vill ha ett parti som kämpar för verklig förändring som på ett avgörande sätt kan förbättra folks liv i linje med Bernie Sanders krav i 2016 års primärval: en minimilön på 15 dollar (120 kronor) i timmen, avgiftsfri högre utbildning, massiva investeringar i en återuppbyggnad av infrastruktur och förnyelsebar energi samt ett slut på massfängslandena.
Bernie Sanders lanserande av Medicare for All (sjukvårdsförsäkring för alla) har enorm betydelse och går i linje med strävandena hos den del av partibasen som kämpar för radikala reformer. Att sexton demokratiska senatorer har skrivit under lagförslaget reflekterar det massiva trycket underifrån. Men ingen ska förvänta sig att demokraterna verkligen kommer att kämpa för detta. Pelosi och Schumer, som sätter dagordningen för sitt parti, är slående frånvarande från listan på undertecknare. Men om demokraterna inte driver detta seriöst kommer det bara att elda på oppositionen inom partiet.
Demokraterna tar också en risk genom att smygflörta med Trump. En stor del av deras bas vill inte ha några ruttna kompromisser med denna rasistiska, kvinnofientliga, antiarbetarregering. Den 18 september demonstrerade Dreameraktivister vid Nancy Pelosis presskonferens med krav på att DACA-lagstiftningen inte ska fredas på bekostnad av en för migranter ännu mer dödlig gränsövergång i syd. Partiets storföretagsvänliga ledning kommer hela tiden att söka varje alternativ till att mobilisera vanligt folk. Men utan beslutsam masskamp kommer högern inte att besegras och Trump kommer inte att fällas. Miljoner stödjer idén om att omvandla demokraterna till ett ”folkets parti”. Men som vi har förklarat kommer detta inte att ske om inte demokraterna – liksom Bernie Sanders gjorde i valet 2016 – slutar att ta emot pengar från storföretagen och antar ett program som svarar upp på arbetarklassens behov, samtidigt som demokratiska gräsrotsstrukturer som är nödvändiga för att ställa valda representanter till svars skapas. Den företagsvänliga partiledningen kommer att bekämpa detta in i döden.
Därför behöver vi ett nytt parti baserat på behoven inom arbetarklassen, de fattiga och alla förtryckta. Ett nytt parti lanserat av organisationer som verkligen representerar någonting kan få en bred uppslutning från arbetare och på ett avgörande sätt underminera Trumps bas och vinna över mer socialt konservativa delar av den vita arbetarklassen från högerns förledande populism och ”vårt folk först”-politik.

Hungern efter en politisk revolution mot miljardärerna kommer att fortsätta att driva på polariseringen inom demokraterna och kan leda till hårda strider i nästa års primärval. Detta är en avgörande faktor i att lägga grunden för ett nytt parti, men kräver också att vänsterkrafter tar vara på möjligheterna, något som Sanders inte gjorde förra året efter det riggade primärvalet – han drev inte sin presidentvalskampanj vidare som oberoende. Detta gjorde att det bara var den helt igenom storföretagsvänliga Clinton som stod i vägen för Trump.
Om vi misslyckas med att bygga en verklig massrörelse och en ny politisk kraft kommer detta att öppna för ännu mer av högerpopulism på medellång sikt, även om demokraterna skulle vinna kontroll över kongressen 2018. Detta innefattar den verkliga allvarliga risken att ett extremhögerparti med en massbas växer fram, något vi sett konturerna av i Trumps presidentkandidatur.
Emedan vi närmar oss årsdagen för Trumps valseger undrar miljoner när och hur Trump kan bli avsatt. Samtidigt som 40 procent av befolkningen stödjer riksrätt är sanningen att republikanerna på detta stadium inte släpper fram denna fråga i kongressen och demokraterna motsätter sig starkt, med nå-gra få undantag, den vägen. Den outtalade uppfattningen inom demokraternas ledning är att processen att bli av med Trump på detta sätt ytterligare skulle underminera förtroendet för den amerikanska kapitalismens politiska institutioner – vilka de resolut försvarar.
En del vänsteraktivister hävdar mycket förståeligt att ett fällande av Trump på detta sätt bara skulle innebära att han ersattes med vicepresidenten och den hårdföra högerideologen Mike Pence. Men tillsammans med en massrörelse skulle en situation där Trump tvingas bort fördjupa den politiska krisen. I en sådan situation skulle Trumps fall vara en enorm seger som skulle stärka kampen mot högern och för fler offensiva segrar. Ett Pencepresidentskap skulle vara skadskjutet från dag ett.
Vi måste komma ihåg lärdomar från historien. I slutet på 1960-talet fälldes Lyndon Johnson i själva verket av den växande massrörelsen mot Vietnamkriget. Johnson tvingades att erkänna detta i sitt ”jag kommer inte att ställa upp en andra gång”-tal i TV.
Nixon fälldes förstås av Watergateskandalen, men grunden lades även där av antikrigsrörelsen tillsammans med den svarta frihetsrörelsen och rörelsen för kvinnofrigörelse. Det skedde faktiskt aldrig någon omröstning i kongressen och Nixon avgick efter att etablissemanget hade gjort klart att han inte hade något alternativ.

Dessa exempel visar att en riksrätt inte är det enda sättet att bli av med en president och att nyckeln är en massrörelse. Socialister föredrar en maximal press för att driva ut Trump, inklusive att tvinga demokrater att lägga fram ett krav på riksrätt. Men liksom på 1970-talet är det högerns grymheter och hotet om dem som väcker folk till handling. Vi måste visa vägen framåt och hur alla olika delar av missnöje och revolt kan enas till en massiv motståndsrörelse.
Inom denna är den organiserade arbetarrörelsens roll avgörande. Den sociala kraften i USA:s multietniska arbetarklass är den avgörande kraften för att förändra detta samhälle – och i sista hand få ett slut på den förfallande kapitalism som om och om igen kommer att föda nya Trumpar. ■