Resursbrist leder till vårdskador i äldreomsorgen

Publicerad av Jonas Brännberg

Plats: Luleå Tema: Vården

 (foto: Yonggang Cui)

Regeringen är noga med att poängtera att det går bra för svensk ekonomi. Inom äldreomsorgen är det dock ingen högkonjunktur. I kommun efter kommun rapporteras om hur resursbristen leder till vårdskador och en extremt tuff arbetssituation. Ett exempel är Luleå.

Kommunals riksomfattande medlemsundersökning visar att sju av tio undersköterskor upplever att de är underbemannade. Efter alla larm om arbetssituationen har nu Arbetsmiljöverket beslutat om en nationell granskning av arbetsmiljön inom äldreomsorgen.
Norrbottens media har i reportageserien ”Sveket mot de äldre” rapporterat om flera fall av vanvård och vårdskador i Luleå och andra norrbottenskommuner. Bakgrunden är de rapporter som har inkommit till IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg).

I ett av fallen, som också ledde till patientens död, är kopplingen till resursbrist extra tydlig. På grund av brist på sjuksköterskor fick en sjuksköterska göra tre anställdas jobb, vilket resulterade i att det inte fanns tid till den skriftlig dokumentation som lagen kräver. Tillsammans med andra brister blev resultatet att liggsår samt högt blodsocker inte uppmärksammades och behandlades i tid, vilket med all sannolikhet var det som ledde till patientens död.
IVO konstaterar att personalen inte kan hållas ansvarig, utan att det är ”styrning och ledning” som har brustit. Först efter IVO:s beslut har kommunen beslutat att sjuksköterskor ska få schemalagd tid för dokumentation.
Andra exempel från ”Sveket mot de äldre” visar på bristande omvårdnad, uppenbarligen inte kopplad till bristande kunskap, utan snarare stressad och utarbetad personal.

Luleå kommun hotas nu också av vite (böter) på en miljon kronor från IVO på grund av att de inte har höjt nattbemanningen på korttidsboendet Fyren, trots påpekande i våras.
”IVO slår fast att personal på Fyren lämnar avdelningar upp till en timme åt gången flera gånger varje natt för att hjälpa arbetskamrater på andra avdelningar. Det kan innebära upp till 50 minuters väntetid för toalettbesök, och boende med urinläckage kan tvingas ligga i blöta sängar länge” (NSD den 11 oktober).
”Nattetid är det oroligt på avdelningarna och larmfrekvensen är ibland så hög att larmsystemet slås ut, varpå personalen saknar möjlighet att kontrollera vilka enskilda som har larmat för hjälp”, skriver IVO.
Att kommunen har sagt sig vara nöjd med de åtgärder de har vidtagit (som inte har specificerats) visar på en föraktfull attityd till bemanningskraven. Det är först nu under galgen som de säger att bemanningskraven ska uppfyllas.
Istället för att satsa på högre bemanning fokuserar S-styrda Luleå kommun på fler chefer(!).
– Vi har sett en tydlig koppling mellan enhetschefernas arbetssituation och ekonomi och kvalitet. Det finns ett samband mellan enhetschefer med många anställda under sig, hög sjukfrånvaro och höga kostnader, säger verksamhetschefen på Vård och omsorg i Luleå, Lena Kruse, till Dagens Samhälle den 14 september.

Det outtalade syftet med ett ökat antal chefer i Luleå är precis som i resten av landet en ökat kontroll uppifrån för att kunna pressa personalen ännu mer och kapa kostnader. I S-ledningens senaste budget ska Socialnämnden liksom övriga nämnder skära bort en procent av sin budget varje år de kommande tre åren.
Med för låg bemanning ökar risken för misstag och vårdskador. Men den slår också hårt mot personalen. Inom hemtjänsten har skyddsombud gått ut och varnat för att anställda endast har fått fem timmars sömn mellan arbetspass. Rapportering har tvingats göras utanför arbetstid och löftet om att bli av med delade turer har blivit ”både pest och kolera”, när anställda både har fått så kallade långpass och delade turer.
Namnet på vårdnätverket som ordnade riksomfattande protester den 3 september, En annan vård är möjlig, har aldrig varit mer aktuellt. En annan vård är inte bara möjlig, den är helt nödvändig. Det behövs ett vårduppror för tvinga regering och kommunledningar att låta det bli högkonjunktur även i äldreom-
sorgen och hela välfärden. ■