Sydafrika: ANC i totalt sönderfall efter år av korruption och högerpolitik

Publicerad av Liv Shange Moyo

Tema: Arbetarkamp, Klassklyftor

Missnöjet och kampen mot den korruptionsbesudlade presidenten Zuma växer. (foto: )
Missnöjet och kampen mot den korruptionsbesudlade presidenten Zuma växer.

Med ett par månader kvar till regeringspartiet ANC:s kongress i december accelererar nu de fraktionsstrider som sedan länge har söndrat den före detta befrielserörelsen.Jacob Zuma, landets korruptionsbesudlade president, ska avgå som partiets ledare vid kongressen, men ingen av de som kandiderar för att ersätta honom kan räkna med seger.
Oavsett vilken fraktion som vinner hotar segern att utlösa en djup partikris; kanske klyvs ANC till och med itu.

Samtidigt som ANC skyltar med sin snabbt tilltagande oförmåga att fungera som kapitalismens politiska förvaltare saknar den härskande klassen ett självklart alternativ. ANC-krisen utrrycker en kris för hela den kapitalistiska ordningen. Men samtidigt, långt från ANC:s palatsintriger, bygger och testar arbetarna sin styrka i nya strider på arbetsplatser och i bostadsområden.
I fredags levererade Sydafrikas Högsta domstol en dom som ålägger åklagarmyndigheten NPA att på nytt åtala president Zuma för korruption. NPA reste först korruptions­åtalet mot Zuma i december 2007, två dagar innan ANC-kongress skulle inledas. Men Zuma blev likafullt vald till ANC-president med stöd av kommunistpartiet SACP, fackfederationen Cosatu och ungdomsförbundet ANCYL med flera.
Även om det är oklart om och när Zuma ska ställas inför rätta är domen ytterligare ett slagträ i den hårda strid som pågår inom ANC:s högsta ledning. Förnyade försök att få bort Zuma från posten som landets president efter att han lämnar över till någon av ersättarkandidaterna i december är att vänta.
Om anti-Zumakampanjen kan dra nytta av de juridiska svängarna inför kongressen återstår att se – kaoset tilltar i det alltmer dysfunktionella och oberäkneliga ANC.

Medan kongressdatumet rycker närmare har förruttnelsen inom ANC nått ett frenetiskt tempo. En viceminister som har häktats för kvinnomisshandel sitter ostört kvar på sin post – han tillhör ju ”rätt” fraktion.
Provinskonferenserna som hålls inför kongressen har uppvisat det ena lågvattenmärket efter det andra: i Östra Kap uppstod ett blodigt kaos när ett läger drev ut hundratals delegater från det andra genom att kasta stolar och andra tillhyggen.
I Zumas hemprovins KwaZulu-­Natal har det vittnats om massivt valfusk för att lyfta Zumafraktionens stöd. Trots att domstol har konstaterat att provinsstyrelsen har suttit olagligt sedan år 2015 sitter den kvar, med aktivt stöd av Zuma. Här har också flera ANC-politiker mördats; misstankarna riktas inom de egna leden.

Genomförs kongressen enligt planerna är utgången osäker. Det finns hela sju olika kandidater till presidentposten. De två främsta har länge varit vicepresidenten Cyril Ramaphosa – den före detta fackliga kämpen som blev BEE-miljardär (Black Economic Empowerment) och medkonspiratör i Marikanamassakern och nu anses vara det bästa den gamla storföretagseliten kan skaka fram som ”hedervärt” ansikte för ANC – och Nkosazana Dlamini Zuma, som betraktas som Zumafraktionens kandidat (Jacob Zuma är hennes exman).
Ramaphosa profilerar sig som en kandidat med ”rena händer”(!). Han stöttas även av SACP och Cosatu – eller vad som återstår av dem. Cosatu ordnade den 27 september en ”generalstrejk” mot korruption och ”statskapning” (läs ”mot Zuma – för Ramaphosa”) med demonstrationer i 13 städer. Ett tecken i tiden är dock att bara 2 000 personer deltog i Johannesburgdemonstrationen, som för ba-ra några år sedan kunde ha räknat med tio-, kanske hundratusentals.

Floppen för Cosatus strejk avslöjade hur stympad och svag federationen har blivit. Trots hög socialistisk medvetenhet bland de arbetare som bildade Cosatu på 1980-talet valde ledningen att underordna sig det prokapitalistiska ANC.
När ANC-ledningen redan innan det demokratiska makt­övertagandet 1994 svängde skarpt högerut och ersatte välfärdsreformer med nyliberalism protesterade Cosatu mot oinfriade löften, privatiseringar och andra attacker. Men samtidigt stannade de i alliansen med ANC (och SACP) med förklaringen att ”vårt” ANC hade tagits över av klassfienden, men kunde ”återtas” genom att sluta upp bakom Zuma. Under Zuma skulle det äntligen bli arbetarnas tur att känna på frihet.
Men Zumas styre sedan år 2009 har inneburit fortsatt högerpolitik och en allt oblygare plundring av statsfinanserna till förmån för bland annat för den skrupelfria Guptafamiljen. Cosatuledningens uppslutning bakom ANC:s högerpolitik och uppsugning inom ANC-administrationen med dess tjänster och gentjänster urholkade fackets förtroende bland arbetarna.
Cosatus svek mot gruvarbetarstrejken 2012 även efter Marikanamassakern blev ett dödligt slag mot federationen.
När metallfacket NUMSA opponerade sig mot ledningens svek och började kampanja för att bryta med ANC drevs de ut ur federationen, och de följdes av fler fack som tidigare i år bildade en ny federation, SASFU.
Instängda i ANC:s kvävande fraktionsstrider har ledningen för den stump som återstår av Cosatu till slut vänt sig ifrån Zuma och kräver nu hans avgång, bara för att använda sina kvarvarande medlemmar för att driva en annan högerpolitikers kampanj.

I maj uppmanade även SACP Zuma att avgå, och vid SACP:s kongress i juli beslöt de att ställa upp i val på egen hand. Det finns uppenbarligen ett tryck underifrån även inom de komprometterade Cosatu och SA-CP, men när ledarna agerar är det för att rädda ansiktet på kapitalismen.
Dlamini Zumas stöd från politiker och institutioner i Zumaleden skulle vara solitt om ANC vore vad det en gång var, men splittringen som ränner genom så gott som alla strukturer gör det osäkert. Ingen kan säga att en viss provins backar en viss kandidat; de är alla splittrade.

Economic Freedom Fighters, vänsterutbrytningen ur ANC under Julius Malema med ett program för förstatligande av gruvor och land, skrällde i valet 2014 med sju miljoner röster. Men EFF har inte infriat förhoppningarna hos de skikt av de mest desperata arbetarna och fattiga de fick sina röster av. Istället har deras snabba politiska ”mognad” tänt gnistor av hopp hos de misströstande borgerliga kommentatorerna – inför kommunvalet förra året släppte de retoriken om ”socialism” och kravet på förstatligande av gruvindustrin.
De flesta organiserade arbetare var redan från början skeptiska till EFF. Då metallfacket NUMSA 2013 deklarerade att ett nytt arbetarparti skulle bildas vände miljontals sina blickar ditåt.
Men trots mycket prat från NUMSA:s – och nu även den nya fackfederationen SASFU:s – håll, har inget egentligen blivit gjort. Tillfället att skapa ett massförankrat, självständigt arbetarklass­alternativ till ANC i perioden närmast efter Marikana gick förbi. CWI:s eget försök att dra igång processen genom att bilda Workers and Socialist Party (WASP) tillsammans med gruvarbetarkommittéer blev omsprunget av EFF och NUMSA:s initiativ.
Den massiva avskyn mot Zumas korrupta styre erbjuder nya möjligheter, som NUMSA och SASFU aktivt undviker att ta. Skulle de mobilisera arbetarna mot regeringen ställs ju frågan vad som är deras alternativ – och de har inget svar. Istället kan Democratic Alliance och andra etablissemangstyper i kampanjen #SaveSA posera som ”alternativet” i domstol och par-
lament, och även lite tvehågset använda sig av arbetarklassens metoder, som massdemonstrationer.

Avsaknaden av ett verkligt arbetarklassparti tillåter det groteska skådespel som ANC:s interna krigföring utgör att fortgå, inklusive Cosatu- och SACP-ledarnas återupptagande av sina patetiska försök att frammana ”det riktiga ANC” – Frankensteinversionen.
Kapitalets strateger har förstått att ANC i snabbt accelererande takt håller på att inte bara bli oanvändbart för att demokratiskt legitimera utsugningssystemet, utan också en fara som när som helst kan trigga sönderfall – exempelvis bankkris, eller etnisk konflikt, eller till och med en allmän arbetarklassrevolt.
Det är tänkbart att rent diktatoriska steg som att rigga val – nästa är år 2019 – kan komma. Hur skulle det besvaras av Sydafrikas arbetare, fattiga och ungdomar? De senaste åren har flera andra afrikanska länder, med svagare arbetarrörelser, skakats av protester som har provocerats fram av den politiska elitens förlorade legitimitet. ANC:s sönderfall öppnar avgrundsportarna – ”socialism eller barbari”?
Trots bristen på ledning maler klasskampen på allt obönhörligare i det svåra ekonomiska läget – Sydafrika ligger på nära nog nolltillväxt i år och arbetslösheten har slagit nya rekord på 27,7 officiella procent. Inte minst arbetare bland de 74 procent som inte är med i någon fackförening börjar organisera sig och kämpa.
Revolutionens mullvad gräver vidare, och vänder upp råmaterialet för ett nytt arbetarparti. Nya stora utbrott av kamp är ofrånkomliga. ■