Staden och kapitalet: Bryt med nyliberalismens bostadspolitik

Publicerad av Ammar Khorshed

Tema: Böcker, Sveriges ekonomi, Klassklyftor

Är Malmö på väg att göra om samma misstag igen? Bygger beslutsfattarna den postindustriella staden för gårdagens kapitalism? Forskaren Ståle Holgersen försöker svara på den frågan i sin vetenskapligt späckade bok med den aptitretande titeln Staden och kapitalet.

Holgersen avhandlar noggrant och djuplodande te-man som Malmös industriella historia, ”grön kapitalism”, debatter inom marxistisk ekonomi och kristeorier för att förklara den politiska ekonomin bakom Malmös stadsplanering.
Även om bokens utblick kan uppfattas som bredare än nödvändigt är det faktiskt bredden som jag anser vara bokens behållning. Allt hänger ihop: Ekonomin, politiken, ideologin och stadens förändring. Det generella ramverket förklarar det enskilda fallet: Malmös utveckling från industristad till postindustriell stad.

Titeln antyder det nära bandet mellan den i Malmöpolitiken hegemoniska socialdemokratin och kapitalägarna under hela efterkrigstiden till dags dato. Under efterkrigstiden etablerades ett politiskt samförstånd mellan socialdemokratin och högern genom den så kallade ”Malmöandan”.
”Kvadratkorporatismen” innebar med Holgersens ord att de fyra: ”Socialdemokratin, byggnationskapitalet, fastighetskapitalet och finanskapitalet satt i samma båt”.
De var denna korporatism som byggde industristaden Malmö med stöd i fordistisk-keynesiansk ideologi. Samförståndet innebar att kapitalismen kunde blomstra och att maktförhållandet mellan klasserna befästes.
Men avindustrialiseringen i västvärlden slog särskilt hårt mot Malmö och från 1960-talet började stadens industrier att få problem. Kommunens och statens svar var att rikta bidrag och generösa förmåner till industriföretag, varav näs-
tan samtliga till slut ändå dukade under. Spiken i kistan slogs in under ”Malmös svarta fredag”, den 8 februari 1991.
Den toppmoderna Saabfabriken stängdes ner efter bara två år. Samma vår bommade Fazers chokladfabrik, Nordiska Fjäder, Malmö Strumpfabrik, Pripps och NK igen. Sysselsättningen i industrin kollapsade på några decennier och arbetslösheten gick från nästan obefintlig till 16 procent år 1993.

Industrikrisen hade vunnit mot den politik som med offentligt stöd försökte rädda det sjunkande skeppet. Just skepp, eller Kockumsvarvet, var länge symbolen för industristaden Malmö. När världens största bockkran Kockumskranen såldes till sydkoreanska Ulsan för 1 dollar var industristaden död.
Nu skulle Malmö bli en ”kunskapsstad” som av en slump har blivit känd för dess påstådda ”ekologiska hållbarhet”.
Socialdemokratins högervridning innebar att stadsplaneringen slog in på den nyliberala vägen från 1990-talet, under ledning av Ilmar Reepalu (S). Nu skulle Malmö ta plats på den globala kartan i den interurbana konkurrensen mellan städer. Målet är att med alla medel locka investeringar, turister och en rik och ”kreativ” befolkning med förhoppningen att överflödet ska sippra ner till de fattiga, lyder den nyliberala doktrinen.
Medlet är att Malmö stad ska ösa miljarder av skattekronor och underlätta för kapitalet att omforma staden enligt dess behov och önskemål.
Kockumskranen ersätts med bomässor som Bo01, bostadsområden för de rika som Västra hamnen, arkitektoniska skrytbyggen som Tur-
ning Torso, konferens- och hotellkomplex som Malmö Live, shoppinggallerior som Emporia, evenemangsarenor etcetera. Det är hur och för vem produktionen av staden genomförs som avgör hur socialt och ekologiskt hållbar staden blir. Det postindustriella Malmö byggs av och för de rika: ”Tillsammans har Malmö stad och kapitalet byggt en stad som förstärker skillnaderna. Inga sociala åtgärder i världen kan bota ekonomisk polarisering och stadens segregering.”

Holgersen svarar på huvudfrågeställningen genom att argumentera att denna nyliberala politik är föråldrad och tillgodoser den form av kapitalism som existerade innan den senaste finanskrisen för snart tio år sedan. Att den fartblinda politiken fortsätter som att ingenting har hänt riskerar att leda Malmö in i en allvarlig kris precis som när industristaden föll.
De exempel som beskrivs i Staden och kapitalet på hur en korrupt allians mellan kapitalet och socialdemokratin har gått bakom ryggen på allmänheten och öst in skattemiljarder i lyxprojekt för de rika är hårresande. Men ”när man ska bygga något i en fattigare stadsdel, då lägger man räkningen på de fattiga. Subventioner för de rika, privatiseringar för de fattiga”.
Holgersen avslutar med en diskussion om alternativ och förordar den ”ekosocialistiska staden”, med bland annat följande politik:
• Bryt segregationen genom att förtäta i villaområden med bil-
liga hyresrätter.
• Offentligt ägande av stadens mark: ”tillsammans äger vi staden”.
• Stat och kommun tar makten över bostadsbyggande och finansiering, exempelvis via pensionsfonderna.
• Förstör det fossila kapitalet och investera i en grön ekonomi.
Staden och kapitalet är en imponerande vetenskapsintensiv bok, med hela 74 sidor noter och referenser. Holgersen hoppas att boken kan användas av ”dem som kämpar för att göra staden och världen till en bättre plats”.
Och utan tvekan ger boken oss socialister ovärderlig kunskap om hur politiken, kapitalismen och stadens utveckling hänger ihop och är tätt sammankopplade. ■

Författare: Ståle Holgersen
Förlag: Bokförlaget Daidalos
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 402