Oktoberrevolutionen som förändrade världen

Publicerad av Amer Mohammed Ali

Tema: Ryska revolutionen

Arbetarklassen tar äntligen makten i Ryssland i oktober 1917 – en historisk seger. (foto: )
Arbetarklassen tar äntligen makten i Ryssland i oktober 1917 – en historisk seger.

I veckan är det precis 100 år sedan arbetarna och de fattiga tog makten i Ryssland. Den socialistiska oktoberrevolutionen (november enligt dagens kalender) 1917 följdes av revolutionära uppror i andra länder. Den efterföljande revolutionära jäsningen tvingade de kapitalistiska regeringarna att avsluta det första världskriget. Oktoberrevolutionen skrämmer än idag världens maktelit. Aldrig någonsin i historien har vi sett ett så radikalt och oblodigt systemskifte som det som inleddes den 25 oktober (den 7 november enligt dagens kalender) 1917.

Oktoberrevolutionen var ett välorganiserat uppror, till skillnad från massornas kamp på gator och arbetsplatser i februari som störtade tsaren. På hösten 1917 hade arbetarklassen i Ryssland redan en stor del av samhällsmakten genom sina sovjeter, arbetarråd, soldat- och bonderåd. Det som fanns kvar i borgarklassens händer var den provisoriska regeringen och militärledningen.
Oktobers uppgift var att avsluta detta tillstånd av dubbelmakt genom arbetarnas maktövertagande. Styrkeförhållandena var tydliga. Den provisoriska regeringen skickade ut order om att gripa alla bolsjeviker den 24 oktober, men det fanns ingen som kunde verkställa ordern. Och dagen därpå, den 25 oktober, inleddes upproret där arbetarklassen tog makten i Ryssland.

Sen februarirevolutionen hade bolsjevikpartiet vuxit snabbt i antal. Från att ha varit 8 000 medlemmar i februari var de i oktober 300 000. Hur kunde partiet växa så snabbt?
Lenins och bolsjevikernas antikrigslinje blev en fråga som bolsjevikerna växte ur, liksom jordfördelningen på landsbygden och nöden i städerna. Alla dessa frågor, plus förtrycket av nationerna, förblev olösta under den provisoriska regeringen. Kampen i dessa frågor samlades i parollen ”Bröd, fred och jord”. Sedan i april propagerade bolsjevikerna för att detta bara kunde lösas genom att arbetarklassens demokratiska råd med valda delegater från arbetsplatserna, sovjeterna, tog makten.
Bolsjevikernas program sammanföll under revolutionens gång 1917 med massornas. Runt om i Ryssland demonstrerade hundratusentals arbetare och soldater under bolsjevikernas paroller ”Ned med kriget” och ”All makt åt sovjeterna”.
En definitiv vändning som massivt ökade bolsjevikernas stöd kom när general Kornilov i slutet av augusti försökte genomföra en militärkupp och blodigt slå ner revolutionen. Bolsjevikerna organiserade arbetarmiliser tillsammans med gräsrötter från mensjevikerna och socialistrevolutionärerna i ett rött garde med 40 000 beväpnade arbetare. Kontrarevolutionärer som agiterade på gatorna arresterades. Inga strider behövdes.
Kornilovs armé nöttes ut av arbetarklassen. Järnvägsarbetare och telegrafarbetare saboterade och fraterniserade med soldaterna, som i sin tur arresterade sina officerare. Kornilov och 7 000 av hans följeslagare kunde gripas den 1 september. Samtidigt fick bolsjevikerna majoritet i Petrogradsovjeten. Detta var tecken på att den politiska kartan definitivt hade ritats om.
Bolsjevikisk majoritet i sovjeterna följde snabbt i Moskva, centrala Sibirien, i Finland, i det som idag är Uzbekistan och i Tallin.
Petrogradsovjeten, med bolsjevikpartiet i majoritet, uppmanade den 21 september till sammankallandet av en allrysk sovjetkonferens för att förbereda arbetarklassen för ett maktövertagande, att makten skulle överföras till sovjeterna. Detta efter att Trotskij, tillsammans med Bucharin från bolsjevikerna i Moskva, hade lämnat en rapport där de förklarade nödvändigheten av att göra sig förberedda på en ny kontrarevolutionär våg.
Den resolution som antogs uppmanade sovjeterna att stärka sin ställning bland massorna och betonade att sovjeterna var de enda som var förmögna att föra kampen mot kontrarevolutionen. Under motståndet mot Kornilovresningen hade revolutionära kommittéer bildats. Nu underströks att dessa kommittéer måste vara fortsatt beredda att skrida till handling.

Frågan om en sovjetkongress fördes fram till den Centrala exekutivkommittén, som ännu kontrollerades av kompromissmakarna (mensjevikerna och socialistrevolutionärerna), som motvilligt valde att kalla in en allrysk sovjetkongress till den 20 oktober.
Nu började kompromissmakarna att resa runt i landet och mobilisera för kongressen då de visste att deras maktposition var hotad. Bolsjevikerna var redan beredda och från alla håll och kanter, från regementen till fabriker och verkstäder, lyftes resolutioner som krävde regeringens avgång och att makten skulle överföras till sovjeterna. Bolsjevikerna sammankallade också till kongress för sovjeterna i den norra regionen från 23 olika platser. Kongressen diskuterade bland annat regeringens nya försök att flytta revolutionära regementen från Petrograd. Kongressen beslutade att inte tillåta detta då det skulle innebära avväpning och en försvagning av Petrogradsovjeten.
Trotskij lade fram en resolution som antogs med alla röster utom tre nedlagda: ”Stunden har kommit när frågan om centralregeringen (...) enbart kan avgöras av ett beslutsamt och enhälligt uppträdande av alla sovjeter”. Detta var en i princip omaskerad uppmaning till uppror.

Sovjetkongressen blev uppskjuten till den 25 oktober, vilket gav bolsjevikerna mer tid till förberedelser. Den 22 oktober publicerade bolsjeviktidningarna en ny lista med 56 organisationer som krävde överförande av makten till sovjeterna. Den Centrala exekutivkommittéens svaghet visades av att den hade kontakt med enbart 50 av 917 existerande sovjetorganisationer.
Kerenskij försökte under tiden beordra flottan till en ny offensiv. Svaret från matroserna, med stöd från regionalkommittén för ryska arbetare, soldater och matroser i Finland, blev en uppmaning till Centrala exekutivkommittén om att avlägsna en person – premiärminister Kerenskij. Det blev första gången som Kerenskij fick höra en sådan uppmaning från fronten. Kerenskij försökte hota med att sovjetkommissarier skulle arresteras, vilket besvarades med ett ”kom och försök” och han tvingades backa. Detta visade hur folket var berett att utmana och avsätta regeringen. Ett sista försök att tysta den upproriska armén var att beordra de revolutionära trupperna till krigsfronten.
Bolsjevikpartiet hade vuxit rejält i styrka inte bara i medlemsantal, utan framför allt genom att miljontals nu hade anammat deras program och idéer som sina egna. Bolsjevikernas agitation bedrevs av partiets kända ledare, men också av namnlösa arbetare, matroser och soldater som bröt ner tvivel och vann över de sista delarna av arbetarklassen till oktoberrevolutionens sida. De främsta bland massorna var petrogradarbetarna och dess närmsta, östersjömatroserna. Från Petrograd spreds agitationen runt om i landet, i småbyar och städer.

Massorna kunde inte längre tåla de som gav sken av att befinna sig i mitten och försökte vara kompromissande till både höger och vänster. Bolsjevismens program och metoder hade tagit landet i besittning. Stadsdumorna, en slags kommunfullmäktige som tillsattes i lokala val med begränsad rösträtt, i Kronstadt, Tsaritsyn, Kostroma och Shuja var helt i händerna på bolsjevikerna. I Moskva fick bolsjevikerna 52 procent av rösterna i dumavalet.
Under andra hälften av oktober pågick den allryska konferensen för fabriks- och verkstadskommittéerna. Där diskuterades frågan om arbetarkontroll där det fastställdes att arbetarna var mer intresserade än ägarna av att upprätthålla produktionen.
I försök att skapa patriotism bland massorna lanserade kompromissmakarna den 9 oktober en motion i sovjeten i Petrograd om att bilda en revolutionär försvars­kommitté i syfte att försvara huvudstaden med arbetarnas aktiva medverkan. Kompromissmakarna förvånades när bolsjevikerna stödde idén om försvarskommitté. Denna kommitté skulle samla in all information som hade med huvudstadens försvar att göra, och det här var ett viktigt steg då militären kunde bli ett farligt vapen i regeringens händer.
Nu blev det istället sovjeten som, genom att bilda kommittén, behöll bestämmanderätten om truppförflyttningar. Denna försvarskommitté kom snart att byta namn till den militärrevolutionära kommittén, som skulle bli en avgörande organisatör av oktoberrevolutionen.
Sovjetens soldatsektion beslutade med en majoritet på 283 mot 1 och 23 nedlagda att de facto utse den militärrevolutionära kommittén till sitt högkvarter istället för den högsta militärstaben. Vid sidan av detta var beväpnandet av arbetarna en av bolsjevikernas viktigaste uppgifter. Soldaterna hyste inte längre någon misstänksamhet mot detta, utan tvärtom krävde nästan alla regementen att arbetarna skulle beväpnas.
Regimen visste om förberedelserna för oktoberrevolutionen, men var helt oförmögen att kunna påverka dem. Alla försök som gjordes för att skapa patriotiska stämningar och försök att minska bolsjevikernas inflytande resulterade i nederlag och förstärkte bolsjevikernas inflytande över massorna.

Trotskij skriver i Ryska revolutionens historia hur Lenin efter den 6 juli tvingades verka underjordiskt i 111 dagar. Han hade inget direkt samröre med massorna och var berövad kontakten med dess organisationer, och koncentrerade sig ännu mera på de marxistiska förutsättningarna på att försvara revolutionen. Huvudargumentet från etablissemanget var att arbetarna var oförmögna till att driva en statsapparat. Med boken Staten och revolutionen (som Lenin skrev under 1917) bemötte Lenin dessa argument, som bland annat byggde på Marx analyser av arbetarnas styre i Pariskommunen 1871.
Tidigt i oktober skrev Lenin till partikonferensen i Petrograd: ”Det är slut med revolutionen om Kerenskijs regering inte störtas av proletärer och soldater inom den närmsta tiden (...) vi måste mobilisera alla krafter för att pränta in i arbetarna och soldaterna den ovillkorliga nödvändigheten av en desperat, sista kamp för att störta Kerenskijs regering”. Han visste att ledningen inom bolsjevikpartiets centralkommitté stod till höger om partiets bas, och han litade inte på dem när han nu inte var med. Det var nästan som att aprildagarna hade återkommit, där Lenin var i opposition mot centralkommittén, och tyckte att ledningen var allt för passiv och känslig för den sociala opinionen bland intellektuella kretsar.
Stalin hörde till den flygel som argumenterade mot Lenins uppmaning att arbetarna måste ta makten. Den 20 augusti publicerade Stalin som redaktör för Pravda Zinovjevs artikel Vad bör inte göras, som var en kritik av Lenin. Men den 10 oktober, under ett hemligt möte med bolsjevikernas centralkommittée, antogs Lenins resolution om ett väpnat uppror som de kommande dagarnas praktiska uppgift. Det blev en stridsformering från partiets sida, att börja det organisatoriska arbetet för att ta makten.
Ju svagare kompromissmakarna blev, särskilt Kerenskij, desto mer omgav de sig med en illusion om att de hade ett stort och starkt stöd. Sista månaden innan oktober levde de helt och hållet i en värld isolerad från verkligheten och de faktiska förutsättningarna. Ämbetsmän som var anhängare till regimen började väva lögner för att lugna Kerenskij och berättade inte den verkliga situationen bland soldater och arbetare. Exempelvis gav kommendanten för Petrograds militärdistrikt lugnande rapporter om stämningen bland soldaterna till Kerenskij.
På natten den 24 oktober samlade regeringen allt sitt mod och beslutade att inleda juridiska aktioner mot den militärrevolutionära kommittén. Alla bolsjeviktidningar som förespråkade väpnat uppror skulle stängas och pålitliga regementen skulle mobiliseras till Petrograd. Kryssaren Aurora, som var känd som anhängare till bolsjevismen, beordrades till att läggas ut från Neva och ansluta sig till resten av flottan. Man utökade vaktstyrkan i Vinterpalatset och beordrade att öppna broarna över floden Neva.
Regeringen gav order om förbud mot väpnade demonstrationer, inga enheter från garnisonerna fick lämna sina poster utan order från högkvarteret, och kommissarierna från Petrogradsovjeten skulle gripas för förräderi. Men det stod ingenstans vem som skulle utföra dessa order.
Klockan halv sex på morgonen kom en kommissarie från regeringen med en enhet officersaspiranter till det bolsjevikiska tryckeriet med en order från högkvarteret om att de måste upphöra med sin verksamhet. Svaret blev ”finns högkvarteret fortfarande kvar?” och ”inga order erkänns här utan den militärrevolutionära kommitténs sanktion”. Detta hjälpte inte, utan trupperna slog sig in och stängde ner byggnaden. Två arbetare sprang till Smolnij och bad Trotskij och militärrevolutionära kommittéen om förstärkning mot officersaspiranterna så att arbetarna skulle kunna få ut sin tidning. Några timmar senare kom tidningen ut. Det här var ett uppror.
Aurora skickade ut en förfrågan till kommittén vid Smolnij: ”Ska vi gå till sjöss eller stanna kvar på Neva?” Matroserna ville göra upp med Kerenskij. Kommittéen upphävde regeringsordern och uppmanade matroserna att försvara sig i fall skeppet blev attackerat.
Dessa två handlingar kom på initiativ från matroser och arbetare, och det skickades ut telegram till alla distrikt och militära enheter om att folkets fiender hade inlett en offensiv mot revolutionen och att den militärrevolutionära kommittéen ledde motståndet mot konspiratörernas anfall.

Petrograds röda garde.

Petrograds röda garde.

Den amerikanske journalisten John Reed var på plats och noterade klockan tre på natten den 24 oktober maskingevär och starka patruller kring Smolnij, vid grindar och intilliggande gatuhörn. Dessa hade förstärkts dagen innan av Litovskijregementet, ett kompani maskingevärsskyttar med 24 maskingevär. Vaktstyrkan ökade allt eftersom. Anledningen till detta var att sammanträdet för alla ledande revolutionära organisationer, inklusive bolsjevikernas centralkommitté, skulle äga rum i Smolnij för att fatta det slutliga beslutet innan slaget skulle utdelas.
Hittills hade inte den militärrevolutionära kommittén gjort något annat än att försvara arbetarnas positioner, att tidningen hade rätt att tryckas, att Aurora kunde stanna kvar i Neva och att försvara sovjetkongressens delegater i Smolnij. Trotskij poängterade att Petrogradsovjeten skulle underkasta sig sovjetkongressens beslut, om den mot all förmodan skulle besluta att avstå från makten.
Arbetare stod på kö för att få gevär, runt omkring i staden kördes lastbilar för att dela ut vapen på fabrikerna. Därtill fick regeringen ytterligare ett hårt slag: cykelbataljonen som hade vaktat Vinterpalatset sen juli uppgav nu att de inte tänkte försvara regeringen och lämnade sina poster. Officersaspiranter fick sättas in i deras plats.
Bland andra Putilovarbetarna uppmanade att officersaspiranterna skulle avväpnas, men detta fick inte bifall från ledningen, vilket skulle visa sig vara ett misstag. Ledningen hade överseende med de regeringstrogna trupperna och en viss självsäkerhet om att allt skulle vara löst när makten förts över till sovjeterna. Kontrarevolutionära officerare släpptes mot löften att de inte skulle ta till vapen.

Kerenskij besvarade in i det sista de andra ministrarnas oro med att allt var lugnt, arresteringsorder hade skickats ut och snart skulle allt vara över. De utkommenderade trupperna sågs som en signal av befolkningen att upproret hade startat. Arbetare och soldater mötte upp dessa officersaspiranter och med både övertalning och hot fick officersaspiranterna backa.
Aurora fick order från militärrevolutionära kommittén att återställa Nikolajevskijbron med alla medel som krävdes, och när Auroras befälhavare vägrade arresterades han symboliskt tillsammans med andra officerare. Kaptenen fick finna sig i att föra skeppet till bron där matroserna tog kontrollen.
Allt fler av de institutioner som fortfarande kontrollerades av regeringen gick över till revolutionen. Till telegrafstationen, som formellt ännu inte kontrollerades av revolutionärer, skickades en kommissarie och två soldater som såg till att inga högre tjänstemän som var fientliga till bolsjevikerna kunde sätta stopp. Regeringens nyhetsbyrå togs över samma kväll. Flottbasen Kronstadt beslutade att på morgonen därpå den 25 oktober skicka ut väpnade styrkor till försvar av sovjetkongressen.
Bolsjevikerna delade upp Petrograd i olika distrikt som skulle kontrolleras lokalt. Klockan två på morgonen den 25 oktober började de huvudsakliga operationerna. Mindre grupper av soldater och arbetare med kommissarier i ledningen ockuperade och tog kontrollen över järnvägsstationer, telegrafer, postkontor, riksbanken, elektricitetsverket, förråd med ammunition och livsmedel, vattenverket och stora tryckerier.
En av de mest revolutionära trupperna, ingenjörsbataljonen, fick order om att ta över Nikolajevskijbron. Det tog truppen mindre än en kvart och de regeringslojala trupperna bara försvann.
Det fanns inga demonstrationer eller konflikter. En stor majoritet av befolkningen hade redan gått över till bolsjevismen och tog nu organiserat över stadens infrastruktur.

På natten skickades en ny resolution ut från militärrevolutionära kommittén om att de officerare som inte erkände militärrevolutionära kommitténs auktoritet skulle arresteras. Från många regementen flydde befälen och gömde sig. I andra enheter förflyttades eller arresterades officerare.
Klockan tio på morgonen den 25 oktober skickades ett tillkännagivande från Smolnij till hela landet att den provisoriska regeringen var störtad och att statsmakten nu låg i händerna på den militärrevolutionära kommittén. Detta trots att regeringen fortfarande satt i möte och sovjetkongressen ännu inte hade sammanträtt, men bolsjevikerna kände av styrkeförhållandena och visste att de hade majoriteten på sin sida.
Under resten av dagen gick allt väldigt lugnt till. Spårvagnarna gick som vanligt, det var ovanligt lite folk på gatorna, affärerna var fortfarande öppna och många från borgerligheten frågade sig om det verkligen var ett uppror på gång. Klockan halv tre på eftermiddagen öppnades ett extra sammanträde i Petrogradsovjeten där Trotskij rapporterade om att allt hade gått oblodigt till, att inte en enda person hade skadats i maktövertagandet under dagen.

Kerenskij chockades av rapporterna om att trupper hade tagit över staden för bolsjevikernas räkning. Han försökte en sista gång kalla till möte med trogna trupper, men det kom inga förstärkningar och han insåg sin isolering. Kosackerna som hade lovat honom förstärkning ”höll fortfarande på att sadla hästarna”.
Situationen blev allt värre för regeringen. När Kerenskij skulle vila en stund i palatset fick han besked om att alla telefoner var avskurna, bron nedanför hans fönster var under kontroll av soldater och att kosackerna fortfarande inte hade kommit. Det blev droppen för honom. Kerenskij flydde i en bil han själv beställt från USA:s ambassad.
Tanken var att signalen för att inta Vinterpalatset (där den provosoriska regeringen satt) skulle komma från en salva lösa kanonskott från Aurora för att skrämma palatsets ockupanter, och om det behövdes skarpt artilleri från Peter Paul-fästningen. Samtidigt började revolutionärer ta sig in via en hemlig gång. I kontrast till kanonbeskjutningen av Vinterpalatset var nattlivet i Petrograd nästan som vanligt. Teatrar och biografer var öppna.
Till slut hade belägringen nött ut försvararna som demoraliserats och palatset fylldes av revolutionärer. Klockan tio över två på natten den 26 oktober deklarerade en av ledarna för operationen och bolsjevikerna, Antonov-Ovsejenko, till regeringsmedlemmarna att dessa var under arrest. Vinterpalatset och den sista delen av Petrograd var nu i händerna på revolutionen. Vid öppnandet av den andra sovjetkongressen den 25 oktober deltog 650 delegater med rösträtt. 390 av dessa stödde bolsjevikerna, även om alla inte var medlemmar i partiet. På den första sovjetkongressen i juni hade kompromissmakarna en stor majoritet med 600 av 832 röstberättigade – nu hade de mindre än en fjärdedel. Kongressen inleddes med debatter mellan kompromissmakarna och revolutionärerna.
Strax efter klockan två på natten begärde presidiet, som var dominerat av bolsjevikerna, en paus. Efter en halvtimma återupptogs kongressen med nyheten att Vinterpalatset var i händerna på revolutionärerna och att alla regeringsmedlemmar förutom Kerenskij var omhändertagna. Mensjevikerna, som den minoritet de var såväl i kongressen som till namnet, lämnade kongressen. Trotskij kommenterade att de som kompromissat med borgarna och imperialismen nu inte vara beredda att kompromissa med folket i revolt.
Under kongressens gång och med de första historiska besluten svetsades delegaterna samman. Bolsjevikernas resolutioner om sovjetmakt, omedelbar fred, att överföra jorden till bönderna, demokratisering av armén och rätt för Rysslands nationer till självbestämmande, röstades igenom med bara två röster emot och tolv nedlagda.
Klockan nio på kvällen återupptog kongressen med en rapport från presidiet om vad som hade gjorts hittills. Bland annat hade dödsstraffet vid fronten, som införts av Kerenskij och Kornilov, avskaffats, order getts om frigivning av soldater som tidigare fängslats på politiska grunder samt order om att arrestera Kerenskij och Kornilov, beslut som kongressen godkände.
Lenin, som skulle hålla rapporten om fred, gick upp för att tala och sedan ovationerna tagit slut inledde han med meningen: ”Vi skall nu övergå till att bygga upp den socialistiska ordningen!”

Bolsjevikernas och arbetarnas maktövertagande, tillsammans med revolutioner i Europa, framför allt i Tyskland, innebar slutet på första världskriget. Ryska revolutionen och i synnerhet oktoberrevolutionen kom att bli en symbol för miljontals människor världen över.
Under åtta månader ”försökte liberalerna och demokraterna från sin upphöjda regeringsställning bevisa för folket att revolutionen hade fullbordats för att allt skulle förbli som förut”, skrev Trotskij. Nu tog istället arbetarklassen för första gången makten över samhället.
De tidigare härskarna var i grunden skakade. ”Vem kunde tro”, skrev en av de ryska generalerna, Zaleskij, ”att portvaken eller nattvakten vid domstolsbyggnaden plötsligt skulle bli högste domare vid appellationsdomstolen? Eller sjukvårdsbiträdet direktör för sjukhuset, frisören en hög funktionär, gårdagens fänrik befälhavare, gårdagens lakej eller simple arbetare borgmästare, gårdagens tågsmörjare divisionschef eller stationsföreståndare, gårdagens smed fabrikens överhuvud.” ■