Svar på DN:s lögner om Oktoberrevolutionen

Publicerad av Offensivs redaktion

Tema: Ryska revolutionen

Lenin stod för demokrati, socialism och rättvisa – så långt bort från DN:s nidbild man kan komma. (foto: )
Lenin stod för demokrati, socialism och rättvisa – så långt bort från DN:s nidbild man kan komma.

”Ryska revolutionens vänner är av tre slag”, skriver Gunnar Jonsson på Dagens Nyheters ledarsida den 25 oktober, 100 år efter oktoberrevolutionen.
Det framgår tydligt att han numera räknar sig till ryska revolutionens ovänner. Vad skulle det ryska folket då ha gjort? Vilka politiska krafter fanns där, mot ”eländet och missnöjet”, mot kriget och diktaturen? Ledarartikeln ger inga svar på detta.

I februari 1917 bröt revolutionen ut – hundratusentals arbetare med kvinnorna i spetsen störtade tsarens välde. Gunnar Jonsson nämner inte folkmassornas revolution, utan konstaterar bara att ”tsaren abdikerade i mars. Liberaler och socialister bildade en provisorisk regering.”
Hur kunde denna regering förlora makten? Ledarartikeln låtsas att det beror på att bolsjevikerna hade ”ett litet, hängivet och auktoritärt parti (...) med blind disciplin”. Och detta parti kunde utnyttja ”kaosets möjligheter”. ”Bolsjevikernas slagord om fred, bröd och jord lockade allt fler, och partiet erövrade undan för undan kontrollen över sovjeterna.”
Det var med andra ord så att bolsjevikernas politiska program vann stöd. Och i de enda demokratiskt valda organ som fanns i Ryssland, sovjeterna, vann kraven ökat stöd. Den icke-valda provisoriska regeringen fortsatte kriget, med nya offensiver. Godsägarna behöll jorden och fattigbönder som revolterade sattes i fängelse. Regeringen upplöste den finska riksdagen och fortsatte förtrycket av andra delar av Tsarryssland.

Alla beskrivningar av Ryssland visar hur bolsjevikerna var långt ifrån ett parti med ”blind disciplin”. Allt eftersom massorna såg vad de andra partierna gick för var partiet inte heller ”litet”. Partiet präglades tvärtom av debatter, där Lenin inte sällan var i minoritet, och det växte snabbt.
Februari gav inte fred och jord, men demokratiska rättigheter, som dock redan till sommaren inskränktes och hotades. Bolsjevikska ledare sattes i fängelse i juli. General Kornilovs kuppförsök i augusti slogs tillbaka, och en stor del av borgerligheten förespråkade öppet diktatur.
Vad som hände i oktober var att bolsjevikerna fick majoritet på den andra sovjetkongressen. Beslut togs om fredsförhandlingar och jorden delades ut till 60 miljoner bönder. Den provisoriska regeringen avsattes och sovjeterna tog makten. Långt ifrån någon kupp, utan handlingar med massornas stöd.
Gunnar Jonsson kan inte undvika att nämna att ”Ryssland drog sig ur första världskriget...”. Världens dittills största slakt av människor, med miljontals döda, upphörde alltså på östfronten.
Detta fördömdes omedelbart av Rysslands allierade, England och Frankrike. Dessa tillhörde nämligen ryska revolutionens ovänner, modell 1917. Dessa de mest ”demokratiska” länderna förslavade kolonierna, var allierade med diktaturer och hade långt ifrån allmän rösträtt. Regeringen i London hade bara ett år innan revolutionen utnämnt tsaren, den ökände antisemiten Nikolaj II (Nikolaj den blodige), till hedersfältmarskalk i den brittiska armén.

Mot denna bakgrund blir Gunnar Jonssons krokodiltårar över den konstituerande församlingen i Ryssland ännu mer patetiska. Den provisoriska regeringen höll inga val till denna församling under sina åtta månader vid makten. Dess allierade i Väst hade inga problem med tsarens blodiga diktatur.
De som hade valts till den konstituerande församlingen hade inga svar på Rysslands problem. Många av dem allierade sig snart med generalernas vita kontrarevolution, som hade stöd av invaderande arméer från elva länder.
Gunnar Jonsson förklarar utgången av kriget med att bolsjevikerna var ”hänsynslösa”. Inte ett ord om de vitas extrema antisemitism eller att bönderna stödde bolsjevikerna mot godsägarnas reaktion. Inget om hungerblockaden mot Ryssland eller att de forna fienderna Tyskland och England/Frankrike samarbetade i detta nya krig mot revolutionen. Att deras trupper var ”smärre”, som Gunnar Jonsson skriver, berodde på stödet för ryska revolutionen i deras respektive länder. Den tyska revolutionen följde också ett år senare.
Ledarartikeln nämner som sig bör inget om de beslut som togs av den nya regeringen med bolsjeviker och vänstersocialistrevolutionärer. Att Ryssland blev först med en lag mot rasism och antisemitism, laglig rätt till skilsmässa och abort, att homosexualitet blev lagligt, att Finland och andra nationer fick självständighet med mera. Dödsstraffet avskaffades. Det var de mest demokratiska reformer världen hade sett. Den nya regimen frigav gripna motståndare mot löfte att de inte skulle ta till vapen. En ny armé upprättades först när kontrarevolutionen inleddes. Här finns oktobers ideal, långt ifrån DN:s förljugenhet.

Av de tre kategorier vänner till revolutionen som Gunnar Jonsson hänvisar till argumenterar han särskilt mot den andra, de som likt Offensiv stödjer revolutionen och samtidigt förklarar hur den urartade i Stalins diktatur. Med enkel reduktion beskriver ledarartikeln: ”Utan Lenin och bolsjevikerna, ingen oktoberrevolution. Och utan Lenins metoder, ingen Stalin.”
Snarare är det så att utan Stalin tappar revolutionens ovänner alla sina tyngsta argument. I en artikel om Oktober 1917 måste Gunnar Jonsson tillgripa Stalins tvångskollektivisering av jordbruket 1929, Moskvaprocesserna mot oppositionella på 1930-talet, Hitler-Stalinpakten 1939, Stalins efterföljare Mao Zedong, Berlinmuren och Kina idag. DN flyr så långt bort från verkligheten i Ryssland 1917 som möjligt. Kina idag är en kapitalistisk slavfabrik för världens storföretag, medan det är arbetare och socialister som kämpar mot den.
Utan oktoberrevolutionen var det mest troliga diktatur under Kornilov eller någon annan general. De Svarta Hundra hade i så fall blivit det första fascistiska masspartiet. Rösträtt och andra reformer som infördes i länder där de styrande fruktade revolutioner hade inte blivit av. Första världskriget hade fortsatt tills nya uppror hade stoppat det.
Stalin kunde bara upprätta sin diktatur efter ett utdraget inbördeskrig, en politisk kontrarevolution, där bolsjevikpartiet krossades. Det var först då Stalin kunde förgöra dem med avvikande meningar, en praktik som Gunnar Jonsson lögnaktigt tillskriver Lenin.

Och vilka kämpade mot stalinismen? Huvudanklagad i Moskva­rättegångarna var Leo Trotskij, som tillsammans med Lenin ledde revolutionen i oktober 1917 – inte några ryska kapitalister eller liberaler i exil. Trotskijs skoningslösa kritik av tvångskollektiviseringen och Stalins diktatoriska metoder var ljusår före den borgerliga kritiken i Väst. Detsamma gäller hans analys och kritik av den byråkratstyrda planekonomin. Det var trotskisterna som kämpade emot och fördes till Gulag.
Lenin ansåg varken 1917 eller senare att Ryssland hade blivit det socialistiska samhälle han och partiet eftersträvade. De satte sitt hopp till att arbetarna skulle ta makten i mer ekonomiskt och kulturellt utvecklade länder. De visste att socialismen är internationell, och demokratisk socialism är det enda system som kan avskaffa krig och nöd. ■