Fortsatt kamp för självständighet kan besegra regeringens repression

Publicerad av Per Olsson

Plats: Barcelona Tema: Arbetarkamp, Repression

Katalonien – för en socialistisk republik (foto: )
Katalonien – för en socialistisk republik

Den spanska högerregeringens beslut att tillämpa författningens diktatoriska artikel 155 mot Katalonien har bara sin motsvarighet i de metoder som Francodiktaturen använde.
Efter att regeringen med stöd av socialdemokratiska PSOE och det reaktionära nyliberala Ciudadanos avsatte Kataloniens president och upplöste parlamentet, upphävt det begränsade självstyret och tagit över styret av Katalonien hotar riksåklagaren med svepande arresteringar och åtal mot de avsatta regeringsmedlemmarna, parlamentsledamöter och andra som har varit för självständighet.

I måndags hade riksåklagaren listat 20 personer som skulle åtalas för uppvigling, uppror och förskingring och straffas med upp till 30 års fängelse.
Detta är bara början på en rad repressiva åtgärder som nu följer när den spanska staten och rege- ringen försöker konsolidera sitt maktövertagande och ta hämnd på massornas kamp som ledde fram till regionparlamentets beslut den 27 oktober att Katalonien ska vara en självständig republik.

Som socialister ger vi fullt stöd till folkens rätt till nationellt självbestämmande, inkluderat om massorna så önskar rätten att bilda en egen stat. Det är en demokratisk rättighet som den spanska staten och dess härskande klass förnekar såväl Kataloniens folk som Baskiens och Galiciens, vilket man också har låtit skriva in i den nu gällande spanska författningen/grundlagen från 1978. En författning som inte gjorde upp med arvet efter Franco, utan lät den gamla diktaturens tjänare behålla sitt grepp över statens kärna – polis, militär och domstolar.
Staten och regeringen gjorde allt för att stoppa folkomröstningen om självständighet den 1 oktober. Efter att folkomröstningen hade förbjudits skickades polis och det paramilitära civilgardet (Guardia Civil) till Katalonien för att beslagta miljoner valsedlar och förhindra folkomröstningen. Samtidigt frös högerregeringen Kataloniens tillgångar för att bland annat stoppa utbetalningen av löner till 200 000 offentligt anställda. Trots dessa exempellösa angrepp och polisvåldet vid vallokalerna – närmare 1 000 personer fick söka läkarvård till följd av polisens angrepp – kunde folkomröstningen genomföras. 2,2 miljoner människor röstade och 93 procent röstade för självständighet.
Valdeltagandet var mot bakgrund av repressionen och den enorma skrämselkampanj som föregått den högt – 43 procent – vilket är högre än i EU-valet. Det var ett tydligt utslag av folkviljan.

Efter att de katalanska massorna slagit tillbaka högerregeringen och statens repression mot folkomröstningen den 1 oktober följde sedan den historiska generalstrejken den 3 oktober, vars omfattning bara kan jämföras med den folkliga mobiliseringen i Katalonien som besegrade Francos soldater 1936 och skapade det arbetarnas Barcelona som fortsätter att vara en inspirationskälla för den internationella arbetarrörelsen.
Generalstrejkens framgång skapade nya möjligheter att gå vidare mot att en katalansk republik upprättas, men masskampen skrämde inte bara regeringen och den spanska staten, utan även den katalanska härskande klassen och deras politiska företrädare – det regerande borgerliga PdeCAT med president Puigdemont i spetsen.
Även delar av den katalanska vänstern ryggade tillbaka, och menade att massorna hade gått ”för långt”, och att det nu gällde att byta spår – bort från masskampen – och göra allt för att få till stånd en ”dialog” med regeringen. Alternativt ställdes hoppet till att EU skulle medla. Men ”dialog” om vad och med vem?
Regeringen, PSOE och Ciudadanos gjorde klart att det inte fanns något att samtala om. Med stöd av EU och medlemsländernas regeringar stod de beredda att aktivera artikel 155 om Katalonien inte gav upp kravet på nationellt självbestämmande. Ledare för regerande Partido Popular drog sig inte för att hota med en upprepning av vad som hände 1934 då den katalanska stat som hade utropats krossades i blod och massarresteringar följde.

EU var inte ens beredda att kritisera polisvåldet den 1 oktober. ”EU-höjdarna tiger om spanska våldet. Att EU-medborgare beskjuts med gummikulor är tydligen ingen jättesak”, som Aftonbladet skrev i en ledarkommentar den 2 oktober.
Enligt EU var folkomröstningen olaglig, vilket innebar att man i likhet med den spanska regeringen stämplade dem som röstade som lagbrytare och därmed att betecknas som ”brottslingar”.
EU-ledarna, som har skrämts av den massrörelse med vänsterförtecken som utvecklades i Katalonien, har enigt stött kollegorna i Madrid.
”Sveriges statsminister Stefan Löfven delar uppfattningen om att EU inte bör lägga sig i konflikten”, rapporterade Ekot den 19 oktober. I radioinslaget säger statsminister Löfven:
– Det är ett medlemsland som har en intern inrikespolitisk konflikt.
Det är detsamma som att säga att vad än den spanska regeringen gör kommer den svenska och övriga EU-regeringar att vara tysta och ge sitt stöd.

Att inte generalstrejken den 3 oktober följdes av nya massaktioner och fortsatt bygge av de demokratiska kommittéer som har bildats till folkomröstningens försvar (CDR) gav den spanska staten och regeringen tid att hämta kraft. Samtidigt trappade kapitalisterna upp sina ekonomiska sabotageaktioner.
Efter den 6 oktober har 1 700 företag sagt att de ska fly Katalonien och förlägga sina högkvarter någon annanstans.
Kapitalisternas flykt från och den ekonomiska utpressningen av Katalonien följde efter att det globala finanskapitalet (marknadens diktatur) ”slagit larm om att Katalonien har blivit synonymt med instabilitet och osäkerhet, vilket är något som marknaden hatar” (spanska El Pais den 18 oktober).

Den rasande spanska nationalismen som regeringen har släppt lös under oktober avslöjade med all tydlighet att man inte ville ha någon dialog. Fängslandet av de två självständighetsaktivisterna Jordi Cuixart och Jordi Sánchez för två veckor sedan gjorde detta ännu tydligare.
Den massrevolt som beskedet om att Jordi Cuixart och Jordi Sánchez blivit politiska fångar födde gav kampen i Katalonien ny kraft och visade den revolutionära potential som finns.
Men när mobiliseringarna inte blev startpunkten för en ny offensiv – generalstrejk samt resoluta åtgärder mot regeringens och kapitalisternas utpressning – började pendeln svänga på nytt. Förvirring och frustration uppstod, vilket spelade regeringen och reaktionen i händerna.
Till förvirringen bidrog också de katalanska borgarnas manövrar mot kampen och den oförlåtliga passivitet som företrädare för IU (Förenade vänstern) och Podemos i Katalonien samt facktoppar förespråkade. En hållning som nu har lett till att självständighetskämpar inom Podemos i Katalonien stämplas som illojala av partiets ledning.

Den republik som det katalanska parlamentet har utropat är dömd att bli en gest om den inte ges ett socialt innehåll – mot högerpolitik och kapitalism.
Kataloniens framtid är ännu inte avgjord. Allt tal om att slaget är förlorat ger reaktionen möjlighet att koppla greppet inför det val som regeringen utlyst till torsdagen den 21 december.
Men ett val under järnhälen är inget fritt val. Ett fritt och demokratiskt val kräver en kamp för att återvinna demokratin i Katalonien – att regeringens repression besegras.
Arbetarklassen är den kraft som kan ge den fortsatta kampen ny styrka.
Men det kräver att kampen för en katalansk republik också blir en kamp för upprustad välfärd och trygga jobb med en lön som det går att leva på och som svarar kapitalisternas sabotage med förstatligande av storföretag och banker under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Det är en internationalistisk kamp för enighet mellan arbetare i Katalonien och den spanska staten mot regeringens åtstramningspolitik och auktoritära metoder. Regeringens attacker mot Katalonien är en varning till alla arbetare och kan ytterst bara besvaras om Kataloniens kamp inspirerar till massrörelser inom den spanska staten och inom EU.
Det är endast genom en arbetarledd kamp som statens och regeringens repressiva offensiv kan besegras och Katalonien kan vinna självständighet.
• För en socialistisk republik i Katalonien och en federal socialistisk republik baserad på en fri och frivillig union av de folk och nationer som nu utgör den spanska staten. ■