Finska revolutionen 1917-18: ”Generalstrejken antog karaktären av revolution”

Publicerad av Per Olsson

Tema: Ryska revolutionen

Den ryska revolutionen födde masskamp världen över – Finland var inget undantag. Här en jättemarsch i Helsinki. (foto: )
Den ryska revolutionen födde masskamp världen över – Finland var inget undantag. Här en jättemarsch i Helsinki.

Den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland fick ett entusiastiskt mottagande från arbetare och förtryckta runt om i världen. Inte minst i angränsande Finland, som sedan 1809 hade varit under rysk överhöghet – ett storfurstendöme i tsarens rike, som bolsjevikerna benämnde som ”nationernas fängelse”. En vecka efter oktoberrevolutionen, i början av november enligt dagens kalender, inledde arbetarrörelsen i Finland en generalstrejk och under några dagar hade arbetarna makten i stora delar av landet.

Generalstrejken i Finland från den 14 till den 19 november var en mäktig styrkeuppvisning och den inhemska borgarklassen, som redan levde i skräck efter oktoberrevolutionen, blev allt mer skärrad. Men att generalstrejken avbröts på randen till ett revolutionärt genombrott gav den försvagade överheten tid att återhämta sig och förbereda sin hämnd.
Klasskriget, det finska inbördeskriget från slutet av januari till maj 1918, var en direkt följd av borgarklassens rädsla för att oktoberrevolutionen i Ryssland skulle följas av en socialistisk revolution även i Finland. De vita, kontrarevolutionära styrkorna, med stöd av den tyska imperialismen som sände vapen och 10 000 soldater, besegrade den finska revolutionen 1917-18. De vitas terror för att de ”röda skulle förvandlas till en pariakast” under och efter inbördeskriget gav ett fasansfullt exempel på hur långt reaktionen är beredd att gå. Våldets och terrorns omfattning kan bara jämföras med det massmord som ändade Pariskommunen 1871 då uppemot 30 000 människor dödades.

I Finland 1918 dödades 30 000 arbetare, varav 10 000 avrättades under och veckorna efter att stridigheterna hade avslutats. 13 000 dog i de koncentrationsliknande fångläger som sattes upp efter inbördeskriget. 80 000, närmare tre procent av landets befolkning, fängslades.
Det som hände i Finland för drygt 100 år sedan gav också en skrämmande bild av vad som skulle ha skett i Ryssland och de andra nybildade sovjetrepublikerna om de vita, kontrarevolutionära trupperna med stöd av 21 utländska arméer hade segrat i det inbördeskrig man startade mot oktoberrevolutionen år 1918.
Kontrarevolutionens besinningslösa raseri år 1918 markerade kulmen på en revolutionär kris som hade uppstått i Finland omedelbart efter februarirevolutionen och tsarens fall i Ryssland i mars 1917. Den dramatiska händelseutvecklingen i Finland 1917-18 är en historia fylld av dyrköpta lärdomar som kan sammanfattas med slutsatsen att den socialistiska revolutionen behöver ett parti och ledarskap för att segra.
Sedan år 1809 hade Finland varit under rysk överhöghet – ett storfurstendöme i det ryska tsarimperiet. I både Ryssland och Finland blev 1900-talets första år en tid av organisering och kamp. År 1899 hade Finlands arbetareparti bildats, som sedan bytte namn till Finlands socialdemokratiska parti (SDP) år 1903. SDP blev tidigt ett massparti.
Det fanns en ömsesidig påverkan mellan kampen i tsarens Ryssland och Finland.

Den ryska revolutionen 1905, då massorna reste sig mot tsaren, blev startskottet för omfattande kamp i Finland för demokrati, nationellt självbestämmande och sociala förbättringar.
”Den 13 april 1905 demonstrerade 11 000 Helsingforsarbetare för allmän rösträtt. Det var den dittills största demonstrationen i Finlands historia. Avslutningsmötet samlade 35 000 deltagare” (Finlands röda garden av Carsten Palmær och Raimo Mankinen).
I slutet av oktober och början av november 1905 inledde Finlands arbetare en storstrejk för att pressa tsaren till eftergifter. Även landets inhemska välbärgade anslöt sig, men klassplittringen var tydlig. Det var Finlands arbetare och fattiga på landsbygden som gick i bräschen i kampen för självständighet och demokrati. De inhemska borgarna, de som ägde industrierna och jorden, tenderade gång på gång att förenas med den ryska tsarregimen mot massorna.
Under storstrejken och i den efterföljande strejkvågen 1906 blev arbetarna tvungna att bilda sina egna försvarsstyrkor, garden. Även de finska borgarna och stora jord­ägarna beväpnade sig och bildade så kallade skyddskårer som också skulle angripa arbetarkampen.
”Under åren 1906-07 grundade man (borgarna) skyddskårer i syfte att kväva vänsterns revolutionära strävanden. Skyddskårerna och den kejserliga regeringen i Ryssland var sålunda ute i samma ärenden” (Finland 1917-20, del I).

Till följd av den revolutionära kampen i Finland och Ryssland 1905 och 1906 tvingades tsarens regim att göra eftergifter. För Finlands del innebar det att den gamla ståndsriksdagen avskaffades och ersattes av den nya lantdagen – riksdagen – där de 200 ledamöterna skulle väljas i allmänna och lika val. Finland blev därmed det första landet i Europa där även kvinnor fick rösträtt och första landet i världen där kvinnor hade rätt att ställa upp i val.
Den finska lantdagen var den tidens mest demokratiska parlament. ”Fruktan för arbetarnas missnöje och reaktionen i Ryssland gjorde att inte ens de konservativa vågade bromsa reformen” (Finland 1917-20, del 1).
År 1905 och 1906 blev också år av snabb organisering, och inflödet av nya medlemmar bidrog till att vrida arbetarrörelsen till vänster. Flera av de personer som skulle spela en tongivande roll i den finska revolutionen 1917-18 – O. W. Kuusinen, Kullervo Manner, Edvard Gyllling, Yrjö Sirola med flera, anslöt sig till SDP 1905.
Arbetarnas fruktan för väpnade angrepp mot kampen visade sig vara befogad när ett borgerligt garde gick till angrepp mot strejkande arbetare på Hagnäs torg i Helsingfors i augusti 1906. Efter det blev borgarnas skyddskårer i arbetarnas ögon ”slaktargarden”.

Det första fria valet 1907 blev en enorm framgång för Finlands socialdemokratiska parti som vid kongressen året innan hade tagit flera kliv vänsterut och antagit en programförklaring som förenade den sociala kampen med kampen för nationellt självbestämmande. Socialdemokraterna blev valets största parti och fick 80 platser av lantdagens 200. Med förfäran fick både tsaren och de inhemska borgarna konstatera att socialdemokraterna och arbetarrörelsen hade tillkämpat sig en väldig styrkeposition.
SDP:s växande styrka speglades också av en mycket snabb medlemstillväxt. ”Vid slutet av 1906 stod de organiserade arbetarna starkare än någonsin. 1904 hade det socialdemokratiska partiet 16 600 medlemmar och 1906 drygt 85 000” (Finlands röda garden).
Åtminstone i förhållande till antalet invånare var Finlands arbetarrörelse vid denna tid världens starkaste. Det demokratiska genombrottet och ökade självstyre som massorna hade vunnit skulle dock inte bli bestående. När den revolutionära vågen ebbade ut kunde tsarismen på nytt konsolidera sin totalitära makt. Lantdagen upplöstes ständigt och Finland utsattes för flera förryskningskampanjer.
Gång på gång släcktes hoppet om genomgripande sociala förbättringar och inte minst ett slut på torparnas påtvingade arrendeförhållande till jordägarna samt lantarbetarnas svåra situation. Det var bland annat genom sin kamp för hundratusentals torpares och lantarbetares rätt som den tidiga socialdemokratin byggdes, vilket skildras på ett mästerligt sätt i Väinö Linnas trilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk.

Inom den finska arbetarrörelsen hade inte heller byråkrati och ensidig parlamentarism fått samma fotfäste som i exempelvis den svenska arbetarrörelsen, som också var stark och hade enorm tyngd i samhället redan innan revolutionsåren 1917 och 1918. Det fanns ingen kår av parlamentsledamöter och fackliga ombudsmän i Finland som tenderade fjärma sig från medlemmarnas villkor och se sig som medlare i klasskampen.
Finland var visserligen först med allmän och lika rösträtt, men parlamentet stängdes gång på gång och självstyret stannade på papperet. Den kommunala rösträtten var ännu starkt begränsad och det tillsammans med att arbetarrörelsen i Finland tvingades konfrontera både tsarismen och den inhemska kapital- och godsägarklassens motstånd gjorde att den starka kamptradition man hade etablerat 1905-06 hölls vid liv även när vinden vände efter 1907 och aktiviteten gick ned.
Första världskrigets utbrott 1914 innebar för Finlands del ett ökat förtryck med strejkförbud och att allt fler ryska trupper stationerades i landet. Finland lydde i praktiken under en rysk militärdiktatur.
Finska arbetare slapp dock att bli inkallade, men de överklassöner som tjänstgjorde som officerare i den ryska armén deltog entusiastiskt i den ryska imperialismens krig. En av dessa finska officerare var Gustaf Mannerheim som sedan skulle bli de vita gardenas överbefälhavare och chefsbödel.
Tsarens upprustningar och byggprojekt i Finland för att försvåra en tysk invasion gav under krigets första år upphov till en högkonjunktur och fortsatt industrialisering. Men samtidigt med krigskonjunkturen ökade varubristen och priserna steg. Särskilt djup blev livsmedels­krisen i de stora städerna. År 1917 var krigskonjunkturen över och tiotusentals arbetare kastades ut i arbetslöshet.

Arbetare i Åbo på marsch till kommunhuset, som de senare tog makten över.

Arbetare i Åbo på marsch till kommunhuset, som de senare tog makten över.

I valet 1916 vann Socialdemokraterna en historisk valseger och fick egen majoritet – 103 platser – i lantdagen, men det skulle dröja innan den på tsarens order stängda lantdagen skulle öppnas igen.
Först med februarirevolutionen (i mars enligt dagens kalender) i Ryssland 1917 kom lantdagen att mötas, och dess socialistiska majoritet skulle bli ett direkt hot mot såväl Finlands kapitalister och storbönder som med tiden mot den provisoriska regering som bildades i Ryssland efter februarirevolutionen. Denna fick först ett varmt välkomnande i Finland av arbetarna och landsbygdens fattiga som jublande förenade sig med de revolterande ryska soldaterna i Finland.

Tsarens fall öppnade för en offensiv från Finlands arbetare för att ta igen vad man hade förlorat under krigsåren samt för 8-timmars arbetsdag och kommunal rösträtt.
Den nya provisoriska regeringen i Ryssland, som borgarna idag hyllar som ”demokratisk”, insisterade dock på att en samlingsregering skulle bildas i Finland och att lantdagen skulle förbli en icke-suverän församling. Den provisoriska regeringens storryska hållning och vilja att fortsätta kriget innebar att den snabbt kom i konflikt med såväl massorna i Finland som i Ryssland.
Den provisoriska regeringens partier var bara beredda att ge Finland starkt begränsad och villkorad autonomi. I Ryssland var det endast bolsjevikerna som gav fullt stöd till Finlands rätt till självbestämmande, inkluderat rätten att bilda en egen stat. Ledningen för de finska socialdemokraterna gick trots det omfattande interna motståndet mot ”ministersocialismen” till sist med på att ingå i en samlingsregering. Den regering som bildades, som kallades senaten, bestod av hälften borgare och hälften socialdemokrater, men på borgarnas sida fanns också den ryske generalguvernören med utslagsröst. Samlingsregeringen var alltså en borgerlig regering, trots SDP:s majoritet i lantdagen.
Senvåren 1917 blev en tid av strejker för 8 timmars arbetsdag och kollektivavtal samt lokala generalstrejker för kommunal rösträtt. Först ut var metallarbetarna som gick ut i strejk i april och beslöt att från och med nu jobba bara 8 timmar.
”När arbetarna på många platser beslöt att tillämpa åttatimmarsdagen hade borgarna ingenting att sätta emot. Den finländska militären hade upplösts av tsaren 1901 och det hatade gendarmeriet hade upplösts efter mars(februari)revolutionen. Borgarna stod utan både polis och militär och i till exempel Helsingfors tvingades stadsfullmäktige förklara åttatimmarsdagen genomförd lokalt” (Finlands röda garden).
Det jäste också på landsbygden – torparna och lantarbetarna inledde en offensiv för sänkt arbetstid.

Genom lokala generalstrejker vann arbetarna representation i de kommunala församlingarna. En borgerlig minister menade att det nu inte längre handlade om normala strejker, utan ”om ett uppror” och den stora borgerliga tidningen Helsingin Sanomat skrev förskräckt att massorna på ”egenmäktigt sätt börjat förändra förhållandena”.
Det var en tid av organisering och kamp. I slutet av 1917 hade Socialdemokraterna 120 000 medlemmar, en otrolig siffra, och finska LO 160 000 medlemmar. De nya medlemmarna tenderade vara mer till vänster, och det började växa fram en otålig opposition mot ledningens samarbetsvilja.
Arbetarrörelsen och de borgerliga utkämpade också en avgörande strid om vilken klass som skulle formera den nya statsmakten efter tsardömets fall. Det fanns ingen polis eller inhemsk armé. I städerna kom arbetarnas milis att bli den nya polisen och borgarna skyndade att bilda skyddskårer som skulle skydda deras klassintressen.
Striden om hur den nya statsmakten skulle byggas och av vilken klass ledde oundvikligen till att klasskampen tenderade att bli allt mer oförsonlig utan utrymme för kompromisser.
Den finska borgarklassen hade också en allierad i den tyska imperialismen, som strävade efter att expandera österut och som planerade att ta kontrollen över Finland som ett led i krigsföringen mot Ryssland. Den tyska imperialismen försökte givetvis dölja sina erövringsplaner bakom fraser om att man stödde Finlands självständighetssträvanden. Det var tomma löften, men de finska borgarna var nöjda eftersom de nu kunde räkna med militärt stöd från kejsaren i Tyskland i bygget av sin armé mot Finlands arbetare.
Till de nya vapenleveranserna och stödet som Tyskland skulle bidra med ska också läggas att det sedan några år tillbaka fanns en finsk jägarbataljon, som utbildats i Tyskland, och som stred i kejsarens krig mot Ryssland. Omkring 1 000 man ur denna jägarbataljon kom, efter att de som misstänktes hysa vänstersympatier hade rensats ut, i början av 1918 att sändas tillbaka till Finland för att ingå i den kontrarevolutionära vita armén.

Jämsides med att den revolutionära krisen skärptes i Finland växte bolsjevikernas inflytande i Ryssland och bland de ryska soldaterna i ett Finland som inte för inte kallades för den ryska revolutionens röda flank.

Socialdemokraternas konferens i juni 1917 gästades av ryska revolutionärer, både bolsjevikerna och högersocialdemokratiska mensjevikerna. Bolsjevikerna representerades av Alexandra Kollontaj som ”på Lenins uppdrag ställde sig bakom kravet på omedelbar finsk självständighet, samtidigt som hon kritiserade den ryska provisoriska regeringen för att förtrycka små nationer och folk. Gensvaret på hennes tal blev stort från många av delegaterna. Betydligt mindre entusiasm väckte mensjeviken Lydia Cederbaum som i sitt tal menade att frågan om Finlands självständighet istället borde avgöras av en kommande rysk nationalförsamling”, skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i den nyligen utkomna boken Finska inbördeskriget, som kommer att recenseras i kommande nummer av Offensiv.
Vid samma konferens fattades beslut om att SDP skulle gå med i Zimmerwaldrörelsen som förenade de socialdemokratiska partier och aktivister som efter Socialistinternationalens kollaps vid första världskrigets utbrott 1914 reste den socialistiska, internationalistiska fanan mot kriget.
Tyvärr låter författarna till Finska inbördeskriget sin skildring av Ryssland och Finland i juli 1917 återupprepa den officiella historie­skrivningens lögner. Julidagarna i Ryssland, som föregåtts av Kerenskijregeringens förödande nya krigsoffensiv, beskrivs exempelvis som ”Lenins misslyckade kupp i Petrograd”, och ”Maktlagen” (suveränitetsförklaringen från den SDP-dominerade lantdagen i juli) reduceras till ”debaclet i skuggan av bolsjevikernas första misslyckade kuppförsök”.

Julidagarna var lika lite som Oktoberrevolutionen ”en kupp”. Julidagarna gav besked om att bolsjevikerna hade majoritet bland arbetarna i Petrograd och andra städer, och för den delen också en majoritet bland de ryska truppernas sovjeter i Finland. Men bolsjevikerna var medvetna om att det inte räckte för att de förtryckta skulle kunna gripa och behålla makten. Det återstod att vinna över även landsbygdens massor och de arbetare som ännu var beredda att följa mensjevikerna och socialrevolutionärerna.
Trotskij skriver i sin Ryska revolutionens historia II: ”Arbetarna och soldaterna skulle under bolsjevikernas ledning ha erövrat makten – men bara för att bana väg för det efterföljande skeppsbrottet för revolutionen. Frågan om makten i nationell skala skulle inte ha avgjorts, som fallet var i februari, genom en seger i Petrograd”.
Att beskriva Julidagarna som en ”bolsjevikernas misslyckade kupp” är ett skamligt brott mot sanningen och historien som endast tjänar till att ursäkta den repression som Kerenskijs provisoriska regering inledde mot bolsjevikerna, Rysslands och Finlands kämpande arbetare. Kerenskijs regering, en regering av mensjeviker och socialistrevolutionärer, arresterade Trotskij och andra bolsjevikledare. Lenin tvingades fly. Med hjälp av den borgerliga pressen inleddes en enorm förtalskampanj mot
bolsjevikerna med syfte att förhindra en socialistisk revolution.
Julidagarna i Ryssland och den efterföljande repressionen mot bolsjevikerna satte även omedelbara och tydliga avtryck på utvecklingen i Finland.
I juli röstade lantdagens majoritet för den så kallade ”Maktlagen”, en suveränitetsförklaring som ger makten till den finska riksdagen i alla frågor utom utrikes- och försvarspolitik. I samma veva beslutade lantdagen att införa en lag om 8-timmars arbetsdag och kommunal rösträtt. Men den provisoriska regeringen i Ryssland ställde sig helt avvisande till lantdagens suveränitetsförklaring och gav på nytt ett vittnesmål om sin fientliga inställning till Finlands krav på nationellt självbestämmande.
Denna regering, som borgare beskriver som ”demokratisk”, stod beredd att svara ”Maktlagen” med att införa militärstyre i Finland. Nya trupper skickades också till Finland för att ersätta de som Kerenskij-regeringen ansåg som ”opålitliga” och under bolsjevikernas inflytande. Men även dessa nya trupper skulle snabbt stödja bolsjevikerna och därmed inte bli det instrument för repressionen som Kerenskij hoppades på.

De finska borgarna arbetade i tandem med Kerenskijregeringen. Det var också på inrådan av Finlands kapitalister som den provisoriska regeringen upplöste lantdagen och lät utlysa nyval i oktober. Tillsammans med den provisoriska regeringens högste representant i Finland, generalguvernör Stahovitj, röstade senaten för att upplösa lantdagen och upphäva maktlagen, vilket också stoppade införandet av 8-timmars arbetsdag och allmän och lika rösträtt till kommunerna.
”Nu kan vi äntligen få ett slut på socialisternas intriger med bolsjevikerna”, sa K J Ståhlberg, det borgerliga Ungfinska partiets ledare, efteråt. Ståhlberg blev efter inbördeskriget Finlands förste president.
”Maktlagen” fick ett enorm gensvar i Finland. En bild av det hopp som tändes ges i Väinö Linna Upp trälar: ”Nu hade frigörelsen kommit. Det var möten hela tiden. Med hurrarop och sång: ’Leve åttatimmars arbetstidslagen’, ’leve kommunal rösträtt’ . Men de allra kraftigaste ropen skallade när man hurrade för maktlagen: ’Leve maktlagen. Nu är vi alla kejsare’”.
Men efter att de finska borgarna och den provisoriska regeringen förenats mot ”Maktlagen” och demokratin tvingades man hålla ett möte som talaren inleder med:
– Kamrater, Ännu en gång måste jag meddela er att vi har blivit bedragna igen. De borgerliga senatorerna har tillsammans med generalguvernören promulgerat (godkänt) upplösningsmanifestet. Än en gång har Finlands folk fått bevittna hur dess länsherrar sålt sitt land för rätten att hålla slavar.

Lantdagens socialdemokratiska majoritet vägrade dock att underordna sig den provisoriska regeringens och borgarnas diktat. Inga socialdemokrater var med i den marionettregering/senat som bildades efter att lantdagen upplöstes och som fungerade som en expeditionsministär till nyvalet i oktober, som var utlyst för att få bort den socialdemokratiska majoriteten och ge den enade borgerliga fronten en chans att mobilisera inför valet.
Under hösten skärptes läget på alla fronter. Livsmedelsbristen tilltog och kampen om vilken klass den nya staten ska vila på blev allt mer tillspetsad. Under 1917 genomfördes omkring 500 strejker och ur dessa bittra strider växte arbetargardena på nytt fram, särskilt i de industrialiserade områdena i södra Finland.
De borgerligas skyddskårer var poliskårer som skulle skydda storbönder och kapitalister samt om så krävdes angripa exempelvis strejker. Det gjordes redan 1906-07 och det återupprepades 1917, första gången i juli då beväpnade jordägare öppnade eld mot strejkande.
Ibland var skyddskårerna påstådda brandkårer eller ordningsgarden. Men oavsett namn skulle de bli stommen till den kontrarevolutionära armén. De borgerliga gardena var till en början betydligt fler än arbetarnas. Efter att mer än hundra skyddskårer bildats i både augusti och september 1917 fanns borgerliga skyddskårer i åtminstone två tredjedelar av landets samtliga kommuner.

Av de 92 i SDP som hade valts in i lantdagen fanns bara en kvar – resten var utrensade av den borgerliga kontrarevolutionen.

Av de 92 i SDP som hade valts in i lantdagen fanns bara en kvar – resten var utrensade av den borgerliga kontrarevolutionen.



Valet i oktober resulterade i att Socialdemokraterna förlorade sin majoritet, trots att man fick drygt 60 000 fler röster än 1916. Socialdemokraterna, som förklarade valet olagligt efter att lantdagen upplöstes, men som ändå deltog, hade också att brottas med att många arbetare och fattiga på landsbygden började tycka att det inte lönade sig att rösta; att det krävdes mer än parlamentsplatser för att vinna social och nationell befrielse.
Eller som Victor Serge påpekar i sin bok Year One of the Russian Revolution: ”Lika lite som det finska proletariatet knappast skulle finna sig i detta valnederlag, kunde den finska borgarklassen vara nöjd med en så osäker ’seger’. Frågan måste avgöras utanför parlamentet. Borgarklassen hade sedan länge förutsett denna utgång och gjorde samvetsgranna förberedelser för ett inbördeskrig. Det var en kraftmätning som det finska socialdemokratiska partiet, som under 20 år hade formats efter den tyska socialdemokratins modell, hade hoppats undvika.”
Den nya lantdagen och den borgerliga senaten/regeringen var oförmögen och ointresserad av att lösa några sociala problem, utan fokus var på att försöka konsolidera en borgerlig statsmakt. Det i sin tur ledde oundvikligen till en skärpning av den revolutionära krisen och upptrappade borgerliga angrepp mot arbetarna och deras organisationer.

Valet följdes av en skärpning av klasskampen och radikalisering – samhället och arbetarrörelsen vreds till vänster. I oktober började arbetarrörelsen på allvar ta sig an uppgiften att bilda arbetargarden, som svar på skyddskårernas växande antal och den vita armé som var under uppbyggnad. Men det skedde inte på ett samordnat och målmedvetet sätt och inte som en del av medveten politisk strävan, som ett led i förberedelserna för ett revolutionärt socialistiskt genombrott.
Att borgarklassen under hösten 1917 började förbereda sig för att i blod krossa arbetarrörelsen återspeglas inte minst i att kapitalisterna var beredda att finansiera ett massivt program för en militär upprustning av skyddskårerna.
Den 3 oktober hölls ett möte i Helsingfors mellan Finlands storkapitalister och bankirer och den blivande staben för den vita armén, där det sades att landet bara kan räddas av väpnade trupper. Storfinansen lovade omedelbart ett miljonlån för inköp av vapen, som regeringen lovade betala med skattemedel så fort man hade besegrat arbetarklassen. Samma månad började vapen från Tyskland att anlända till de kontrarevolutionära styrkorna.

Oktoberrevolutionen 1917 vred den finska arbetarrörelsen snabbt åt vänster, åtminstone dess gräsrötter, och delar av ledningen såg oktoberrevolutionen som ett exempel som omedelbart borde följas och ville inleda en kamp om makten.
Högern inom Socialdemokraterna och den ständigt vacklande mitten motsatte sig ett revolutionärt uppror med ursäkten att tiden inte var mogen, vilket var rakt igenom felaktigt, eller med hänvisning till att ”man kanske inte segrar”. Men i november 1917 var tiden mer än mogen, och för att genomföra även det relativt modesta ”Vi kräver”-programmets krav på sociala reformer, att den beslutade 8-timmarsdagen och kommunal rösträtt skulle träda i kraft, för åtgärder mot livsmedelsbristen och avväpning av de borgerliga skyddskårerna, som arbetarrörelsen lagt fram den 8 november skulle ha krävt ett revolutionärt maktövertagande.
Oktoberrevolutionens påverkan återspeglas också i LO- och SDP-ledningarna. I det gemensamma Arbetarnas revolutionära centralråd de bildat stödde en av tre ledamöter kravet på revolutionärt övertagande, och LO krävde en revolution om inte lantdagen godtog ”Vi kräver”-programmet. Den generalstrejk som ledningen enades om att utlysa fick därmed från första början inte karaktären av en kamp om makten, utan begränsades till en styrkedemonstration. Det skulle visa sig vara ödesdigert beslut som också klöv arbetarrörelsen, även om vänstern väjde för att utmana högern och centern. Denna falska strävan efter enhet låter därmed den flygel inom arbetarrörelsen som är främmande för revolutionen att sätta tonen.

Den generalstrejk som LO och Socialdemokraterna beslutade sig för istället för en revolutionär kamp om makten reducerades därför till en styrkeuppvisning. Under generalstrejken som inleddes den 14 oktober, vilket LO-kongressen hade fattat beslut om dagarna innan, tog ändå arbetarna i praktiken över stora delar av Finland. Vid den här tidpunkten hade kontrarevolutionen ännu inte byggt upp någon militär överlägsenhet. Borgarklassen var paralyserad och förvirrad. De skyddskårer som fanns hade kunnat avväpnas.
Men strejkens framgång skrämde även högern inom arbetarrörelsen, som snabbt ville avsluta strejken och helst av allt hitta vägar tillbaka till parlamentarism och ett samarbete med borgarna. Tyvärr fanns det ingen alternativ ledning som kunde ta sig an den akuta uppgiften att konsolidera den makt som arbetarna hade erövrat under generalstrejkens fem dagar.
”Generalstrejken är slut – revolutionen fortsätter”. Under den parollen avslutades strejken och för att ändå ge sken av att man var beredda att fortsätta kampen restes också löftet om att arbeta för att bilda en röd senat/regering i lantdagen. Det sistnämnda – en ”röd senat” – som skulle kunna bildas med parlamentet som grund var ett önsketänkande, men parollen rymde också högersocialdemokraternas förhoppning om att kunna bilda en ny samlingsregering med den härskande klassens politiska representanter.
Men borgarna hade inget intresse av att samregera med högersocialdemokraterna som man ansåg inte längre kunde kontrollera arbetarna och särskilt inte arbetarrörelsens väpnade garden. Borgarna använde istället sin majoritet i lantdagen för att avancera kontrarevolutionen och formera en vit armé, vilket oundvikligen ledde till att den borgerliga senaten/regeringen under statsminister P. E. Svinhuvfuds ledning blev allt mer auktoritär, vilket även den officiella historieskrivningen erkänner.
”I praktiken överfördes den högsta makten med utnämnande av Svinhufvuds senat (den 15 november 1917) från riksdagen till senaten, vilket var en bitter förlust för SDP. De borgerliga fick nytt självförtroende i och med att storstrejken upphörde och detta självförtroende gjorde att de borgerliga höll leden”, skriver Finlands riksdag på sin hemsida.

Under storstrejken skyndade sig lantdagen och senaten att införa 8-timmarsdagen och allmän rösträtt i kommunala val, och man antog även en egen maktlag. Detta för att om möjligt minska storstrejkens mobilisering, men det misslyckades man med. Storstrejken var en enorm framgång och även ledningen smittades av de växande revolutionära stämningarna.
Kravet på att arbetarna skulle ta makten diskuterades i det revolutionära centralrådet den 16 november. Det fick först majoritet, men efter påtryckningar från högern avslogs dets i en ny omröstning med en rösts övervikt. Bara några dagar senare beslutade samma församling, med knapp majoritet, att avsluta strejken.
Storstrejken avslutades efter att en majoritet av partiets ledamöter hade sagt nej till att bilda en ny arbetarregering på grundval av strejkkommittéerna och det arbetarstyre som hade börjat etableras lokalt. Arbetarna hade makten, men ledningens beslut innebar att den borgerliga makten fick tid till återhämtning och beväpning. Det var förödande i en tid av hotande inbördeskrig.

Kritiken var också utbredd mot att storstrejken hade avslutats innan den riktigt hade hunnit börja och att ledningen slog till reträtt när förutsättningarna för ett revolutionärt genombrott var som störst. Ledningen ”gav order om reträtt i det ögonblick då arbetarna tycktes närma sig segern”, menade med rätta kritiska arbetare i Åbo.
Till och med borgerliga historieskrivare tvingas erkänna detta. ”Strejken föll väl ut och antog nästan karaktären av en revolution, trots att ingen egentligen ledde händelserna. På många håll tog strejkkommittéerna över makten, arbetet upphörde i synnerhet på industriorter och arbetargardenas makt tilltog. Den kraftlösa och förlamade motparten kunde bara följa med händelsernas gång. De moderata socialistledarnas avsikt var att genom strejken avleda folkets uppmärksamhet från revolutionen och istället få till stånd en vilja att förbättra förhållandena genom reformer. Detta misslyckades dock och istället försvagades partiledningens grepp om massorna ytterligare” (Finland 1917-20, del I).

Högern inom arbetarrörelsen, med stöd av centerns ständiga vacklande och sviktande tilltro till arbetarklassens styrka, reducerade storstrejken till en mobilisering som knappt hade börjat kännas innan den avslutades. I avsaknad av ett revolutionärt alternativ, likt bolsjevikerna i Ryssland, banade detta vägen för det blodiga nederlaget i klasskriget 1918. Dessförinnan och skrämd av storstrejken och Oktoberrevolutionen hade den borgerliga senaten i början av december, officiellt den 6 december, utropat Finlands självständighet. Socialdemokraterna röstade emot borgarnas självständighetsförklaring och lade fram en egen som också innebar ett erkännande av sovjetregeringen vilket borgarna var emot, då de ansåg att varje erkännande skulle försvåra störtande av densamma.
Det var arbetarnas kamp i Finland och Oktoberevolutionen som gav Finland självständighet. När den finska regeringen till sist översände självständighetsansökan i slutet av december accepterades den omedelbart av sovjetregeringen den sista december 1917.
Efter det började en snabb nedräkning mot inbördeskriget. Arbetarrörelsen delades, om än inte formellt, med en revolutionär del med stark ställning i de större städerna, särskilt bland de röda gardena som S-ledningen förlorat kontrollen över.
Men den härskande klassen hade efter storstrejken fått den tid de behövde för att till en början hemligt och sedan öppet förbereda sig för klasskriget och i mitten av januari överlämnade den bonapartistiska senaten makten till Mannerheim som får fria händer att ”återställa ordningen”.

Vad som sedan händer ska belysas i kommande artiklar. Men arbetarrörelsens genomslag i Finland, trots oket av både nationellt förtryck och brutalt klassförtryck, är både en källa till inspiration och ett mäktigt exempel på den styrka som den kollektiva kampen besitter.
Men när Finland officiellt firar 100 år den 6 december är det inte arbetarnas kamp och Oktoberrevolutionen som kommer att hyllas, utan den borgerliga regering och den härskande klass som också bär ansvaret för ett av historiens större brott – massmordet på 30 000 arbetare och fattiga 1918, vilket aldrig får glömmas.
I dagens kamp för socialism hedras och hålls minnet av tidigare generationers kamp levande. Det är endast genom att arbetarna och de förtryckta tar makten som i oktober-november i Ryssland för 100 år sedan som världen kan befrias från allt våld och förtryck. ■