Rättvisepartiet Socialisterna 20 år – ur 1990-talets kamp (Del 1)

Publicerad av Kristofer Lundberg

Tema: Historia

Massiv protest av Byggnads i Stockholm mot de massiva ”besparningarna” 1993 – 1/3 av alla byggjobb försvann. (foto: Offensiv)
Massiv protest av Byggnads i Stockholm mot de massiva ”besparningarna” 1993 – 1/3 av alla byggjobb försvann.

2017 markerar 20 år sedan Rättvisepartiet Socialisternas (RS) bildande. RS 20-åriga historia sträcker sig dock betydligt längre tillbaka i tiden och är i mångt och mycket en historia om tidningen Offensiv som bildades som en marxistisk opposition inom arbetarrörelsen och vars första nummer kom ut inför valet år 1973.

Offensiv deltog redan 1974 i bildandet av CWI (Committee for a Workers’ International), den internationella organisation som samlar revolutionära socialistiska partier och rörelser runt om i världen och som RS än idag är den svenska sektionen av. Runt tidningen Offensiv organiserade sig ungdomar och arbetare inom S och SSU samt inom LO-kollektivet.
Offensiv växte fram som en produkt av den radikalisering som spreds över världen, särskilt från år 1968 med en ökad arbetarkamp även i Sverige med början i gruvstrejken 1969-70. Offensiv tog strid inom arbetarrörelsen för ett socialistiskt program. 1970-talets vänstervåg resulterade i att vänsteroppositionen kring Offensiv växte inom SSU och socialdemokratin som vid denna tidpunkt var ett helt annat parti än idag.
Ingen privilegierad klass eller skikt släpper dock frivilligt ifrån sig makten och för att garantera högersvängen och högerbyråkratins fortsatta makt uteslöts alla med kopplingar till Offensiv ur S och SSU. Det dröjde dock fram till 1997 innan Rättvisepartiet Socialisterna bildade eget parti, trots att vi hade vunnit de första kommunala mandaten i Umeå redan 1991.

Det går inte att beskriva Rättvisepartiet Socialisternas bildande utan att gå tillbaka till den politiska situation som rådde i Sverige under 1990-talet. Efter perioden 1991-94 tvingades den hatade borgerliga regeringen under Carl Bildt bort, den borgerliga enigheten låg i spillror och högerregeringens rasistiska stödparti Ny Demokrati åkte ur riksdagen, men fortsatt högerpolitik kom att cementeras av Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet.
Under perioden 1994-98 slog S-regeringen som Göran Persson skröt om ”världsrekord i budgetåtstramning” – på sammanlagt 126 miljarder kronor.
1990-talet bekräftade socialdemokratins förborgerligande och ur den motreaktion som kom med en massiv ungdoms- och arbetarkamp föddes vad som idag är Rättvisepartiet Socialisterna.
Ur den nya verklighet som växte fram ur de gamla arbetarpartiernas förborgerligande drog Offensivs medlemmar slutsatsen om behovet av ett nytt arbetarparti. Vi var inte ensamma om denna slutsats. På vissa orter vägrade LO-facken att demonstrera med S och Grafikerna i Landskrona föreslog i en motion till LO-kongressen hösten 1996 bildande av ett nytt arbetarparti.

Det rådde inte fullständig ekonomisk kris i landet under hela 1990-talet, men för arbetarklassen var krisen konstant. BNP började falla år 1991 och hade 1993 fallit med 5 procent. Därefter kom en stark tillväxt under en tvåårsperiod. Men de värsta attackerna kom mot arbetslösa och sjukskrivna åren 1996 och 1997, då vinsterna för företagen återigen var på topp. Socialdemokratin och dess stödparti Vänsterpartiet lät lågavlönade betala priset för kapitalismens räddningspaket.
”Sparpaket” på hösten innebar minskat barn- och studiebidrag, slopad a-kassa för ungdomar under 20 år, sänkta socialbidrag, sänkt sjukersättning, föräldraförsäkring och a-kassa till 75 procent av inkomsten, 44 000 hushåll utan barn förlorade bostadsbidraget, sänkt folkpension, höjd skatt för pensionärer, höjda egenavgifter för löntagare, grundavdraget sänktes med 300 kronor, höjd kommunalskatt i 30 kommuner, många kommuner höjde avgifter för förskola, kollektivtrafik med mera. Hyreshöjningar skedde över hela landet som ett resultat av slopade subventioner. Bidragsförskottet för underhållskyldiga sänktes. Basbeloppen skulle inte längre räknas upp med inflationen vilket urholkade pensioner och studiemedel. Sammanlagt innebar detta en massiv attack på arbetarklassen och de unga, men svaret skulle inte dröja.
Ungdomen var först ut att reagera. Ledda av Elevkampanjen som satts upp av unga Offensivmedlemmar spred sig en ny ungdomsrörelse över landet. Mellan januari och mars 1995 spreds ungdomsrevolten med fyra protestdagar där uppemot 45 000 elever demonstrerade i form av skolstrejker. På över 50 orter demonstrerade elever mot sänkningen av barn- och studiebidraget.
Elevprotesterna inspirerade även arbetargrupper och arbetslösa. Strategin från Offensiv var att bredda kampen och visa på arbetarklassens styrka genom att bjuda in fackföreningar att delta och tala. Flera fackordföranden på lokal nivå talade på elevdemonstrationerna. Den 18 februari samlades en gemensam ungdoms- och arbetarkonferens i Husby med 300 deltagare från hela landet som beslutade om en ny protestdag den 16 mars, Rättvisedagen, och en efterföljande Rättvisekonferens.
Rättvisedagen fick spridning över landet och på demonstrationen i Stockholm den 16 mars demonstrerade tusentals från Kiruna, Luleå, Umeå, Jönköping, Linköping, Västervik, Göteborg, Karlskrona, Malmö och Helsingborg. 500 deltog på Rättvisekonferensen senare samma dag.
Samarbetet fördjupades sedan mellan aktiva socialister, elever och fackliga aktivister. En gemensam valsedel för att ge ett alternativ till etablissemanget presenterade i EU-parlamentsvalet som Rättviselistan. Listan, som var ett genuint vänstersamarbete, erhöll 14 800 röster, det högsta resulta­tet för en lista till vänster om Vänsterpartiet någonsin, motsvarande 16 kommunala mandat på berörda orter.
1996 fortsatte protesterna mot den socialdemokratiska regeringen genom Upprop för Rättvisa där Arbetarförbundet Offensiv var den drivande kraften. Arne Johansson, som än idag är Offensivs chefredaktör, var uppropets kampanjgeneral och kallades av Expressen för ”spindeln i nätet”. Offensivare hade viktiga fackliga positioner i Industrifacket i Helsingborg, Försäkringsanställdas förbund i Västernorrland, Kommunalsektioner i Stockholm med flera.
Offensivs medlemmar var aktiva lokalt och pådrivande nationellt för att sprida uppropet och reste krav på att LO skulle utlysa en politisk generalstrejk mot regeringens attacker. Stödet för kravet växte i arbetarleden landet runt. Samtliga gruvavdelningar med Gruv12an i spetsen, Transport i Gävle, avdelningar inom Byggnads, Industrifacket, Elektrikerna, Kommunal och Seko stödde kraven på politisk generalstrejk.
På en demonstration med 8 000 deltagare löd banderollen ”Stanna Sverige 12 12 12” med uppmaning till 12 timmars generalstrejk den 12 december klockan 12.00. Offensiv stannade dock inte där, utan gjorde allt för att förbereda för strejk lokalt om LO inte var beredda att ta strid. Över hela landet demonstrerade arbetslösa mot Socialdemokraterna, med exempelvis 2 500 på Järntorget i Göteborg.
Hösten 1996 gick Kommunal och SKTF (idag Vision) ut i en tre veckor lång strejk. Strejken var ett resultat från trycket underifrån och blev en kraftmätning.

Efter att fackbyråkratin lyckades avleda, bromsa upp och splittra rörelsen försvagades motståndet, men där Offensiv var starka skedde fortsatta så kallade Rättvisemarscher under våren 1997 med lokala segrar. Bland annat ledde Offensivare en ockupation av vårdcentralen i Hagsätra i Stockholm, som därmed räddades från nedläggning, ett exempel som användes 2004 när RS ledde kampen för att rädda Hammarkullens vårdcentral med ockupationer och protester.
Arbetarförbundet Offensiv hade med anledning av sin roll i rättvisekampen på 1990-talet en stark medlemstillväxt under dessa år. 1997 drog Offensiv slutsatsen, kanske för sent, om att byta namn för att tydligare visa på behovet av ett nytt socialistiskt parti. Med anledning av den roll Offensiv hade spelat i Rättvisekampen, Rättvisedagen, Rättvisekonferensen, Rättviselistan och Rättvisemarscher blev förslaget att kalla det nya partiet Rättvisepartiet Socialisterna naturligt, vilket tydligt skulle vara ett socialistiskt parti för kämpande unga och arbetare.
På hösten 1997 bildades RS, samtidigt med beslutet att tidningen Offensiv från oktober samma år skulle bli en veckotidning.

Rättvisepartiet Socialisterna står för arbetarklassens självständiga organisering politiskt, socialt och fackligt, vilket utgör fröet till det framtida socialistiska samhället. Socialdemokratins förborgerligande och att Vänsterpartiet följt med i dess högersväng är vad som skapade behovet av ett nytt parti som kunde lägga grunden för ett nytt massförankrat socialistiskt arbetarparti.
RS vet att partiet inte ensamt är stort nog för den uppgift vi har tagit oss an, att förbereda arbetarklassen inför sin historiska uppgift att förändra samhället i grunden. Därför deltar vi tillsammans med andra socialister för att stärka fackföreningar, hyresgästföreningar, initi­erar bredare kampanjer, nätverk och rörelser som ett steg i att stärka de socialistiska styrkorna. Allt sedan Offensivs bildande på 1970-talet till RS bildande 1997 och fram till idag har partiet arbetat för att bredda kampen och koppla kämpande grupper samman för att lära av varandra.
RS 20-åriga historia må vara kort, men den visar tydligt på vad som är möjligt med en offensiv kamp och organisering där socialisters erfarenhet och analyser får genomslag bland bredare skikt av arbetare och därmed kan vi vinna stöd för ett socialistiskt alternativ.

RS och våra föregångare i Offensiv samt vår internationella sammanslutning CWI har alltid orienterat sig till arbetarklassen för dess avgörande styrka genom sin roll i produktionen samt alla kämpande skikt för att kunna vinna delsegrar i kampen mot nedskärningar och privatiseringar, mot rasism och för rätten till asyl, för upprustning av förorten mot utförsäljningar eller privatiseringar.
Socialister måste befinna sig där kampen bryter ut, befinna sig där det rör på sig och inspirera, ge stöd och vägledning utan att diktera villkor om hur kampen ska föras. RS har ett starkt politiskt självförtroende att stå upp för de socialistiska idéerna idag med perspektiv på framtiden. Det finns inga genvägar i bildandet av ett nytt socialistiskt massparti – det skolas och byggs genom långsiktigt och tålmodigt arbete som vid rätt tidpunkt när kamp bryter ut står starkt och skolat.
Rättvisepartiet Socialisterna är idag kända genom kampanjer bland arbetare och ungdomar för vår roll i förortskamp, facklig organisering, folkrörelsebyggande, antirasism och asylrätt.
All denna lokala kamp är ett steg i att skapa förutsättningar för att lägga grunden för en demokratisk socialistisk samhällsomvandling.
Rättvisepartiet Socialisternas främsta styrka är våra ideer, kollektiva perspektivdiskussioner som förbereder partiet för vad som komma skall och vårt medlemskap i CWI som ger exempel och inspiration om vilken kamp som kan segra. Rättvisepar­tiet Socialisterna är dock för litet för att fylla det politiska vakuum som råder.

Efter 20 år med RS är kampen för socialismen och arbetarrörel­sens socialistiska pånyttfödelse mer aktuell än någonsin. RS och Offensiv är idag det viktigaste marxistiska partiet i landet och vilar på den revolutionära trotskismens grund. Vi är övertygade om att stora historiska händelser kommer ge nödvändiga erfarenheter för arbetarklassen globalt och i Sverige.
För oss handlar det om att stärka och bygga partiet inför dessa dagar då klasskampen oundvikligen kommer skärpas. Vi analyserar historien för att förbereda framtiden. ■