Girjas mot staten i hovrätten: ”En politisk process”

Publicerad av Liv Shange Moyo

Tema: Miljö, jordbruk och sjukdomar, Inrikespolitik

Svenska statens historiska rasism och överhöghet mot samerna fortsätter än idag. RS stödjer samernas kamp. (foto: )
Svenska statens historiska rasism och överhöghet mot samerna fortsätter än idag. RS stödjer samernas kamp.

I februari 2016 gav en dom i Gällivare tingsrätt Girjas sameby rätten att råda över fisket och småviltsjakten i samebyns åretruntmarker (ovan odlingsgränsen). Girjas kunde åberopa rätten enligt ”urminnes hävd” genom att visa att samerna levt i och brukat markerna i över tusen år. Svenska staten har beskrivit domen som ”omvälvande” och har överklagat. Fallet är nu uppe till förhandling i hovrätten.

Girjas sameby utanför Gällivare, tillsammans med Svenska Samers Riksförbund (SSR), stämde staten år 2009. I tingsrättens dom fick Girjas ensamrätten till jakt och fiske.
Men kampen som återspeglas i hovrätten handlar inte bara om en enskild samebys rättigheter. Sedan organiseringen bland samerna tog fart i början av 1900-talet har kampen mot statens uppsplittring mellan renägande och icke-renägande samer varit viktig. Kampen för att förfoga över marken har historiskt handlat om en kollektiv rätt för samerna som folk.

Matti Berg, ordförande i Girjas sameby, säger till Sveriges Radio att den samiska befolkningen måste ha ett inflytande över jakt och fiske, över sitt land.
– Det är ju trots allt vi samer som har förfogat över de här områdena i historisk tid och nyttjat dem.
Girjas sameby har hela tiden betonat att deras rätt att råda över småviltjakt och fiske inte kommer att försämra övrig lokalbefolknings möjlighet till jakt och fiske – en viktig förutsättning för att kunna bemöta försöken att använda splittringen mellan samer och andra för att fortsätta ignorera samers rättigheter.
Girjasdomen var en sensation för det gryende ”samiska våren” – växande kampstämningar mot århundradena av utarmning, förtryck och rasism.

Nu är svenska staten fast besluten att krossa de förhoppningar som har närts av domen – går hovrätten på tingsrättens linje skakas nämligen ett par av statens grundvalar: ägande- och nyttjanderätten.
”Samerna driver en politisk process”, en process för ”särskilda samiska rättigheter”, hävdar statens advokater. Själv grundar staten sina argument i en genomgång av de spår som Sveriges kolonisering av Sàpmi lämnat i lagstiftningen, från medeltiden till nutid – politik om något! Det innebär att statens sakframställan utgör ett vämjeligt rabblande av nedlåtande beteckningar, marginalisering och trångsynthet – hundratals år av förtryck sammanfattat. Lutande mot en djupt sorglig samling lagar och andra historiska källor försöker staten hävda sin överhöga rätt att råda över hur markerna nyttjas.
Advokat Hans Forsell åberopar dekretet att ”de marker som ligga obrukade höra Gud, konungen och Sveriges Krona till”. Hans kollega Jonas Löttiger slår utan att blinka fast att ”1683 blev Kronan ägare av lappmarken”. Även dessförinnan ska staten, ända sen 1200-talet, ha utövat viss makt, till exempel drivit in ”lappskatt” baserad på de områden samebyar brukade.

Forsell och Löttiger använder även den rasistiskt laddade beteckningen ”lappar” i sin egen argumentation. Efter att rättens ordförande anmärkt på det sårande språkbruket rättfärdigade de sig: L-ordet bör användas, upplyste advokat Löttiger, eftersom det är ”synonymt med nomad”!
Enligt staten ska ”lapp” definiera hur en person livnär sig, medan ”same” är något helt annat. En snabb skumning av några av de gamla citat de förlitar sig på motbevisar den här krystade förklaringen (”nomader” likställs till exempel med ”folkstam”). L-ordet är ett sätt för staten att befästa ett av sina viktigaste argument i rätten: att rennäringen inte är ”samisk”, utan etniskt neutral. Staten vill få det till att samerna som folk aldrig haft någon äganderätt till markerna där de levt i över tusen år.
Advokaterna bygger vidare på statens gamla projekt att begränsa nyttjanderätten till markerna till renskötsel, punkt slut. ”Lapparne” tillerkändes rätten att jaga och fiska som bisyssla, men enbart för de egna behoven.
Rätten att råda över andras jakt, att upplåta rättigheter åt andra har samerna som kollektiv aldrig fått, hävdar staten. Och ”endast den som är fast bosatt har kunnat upparbeta rättigheter genom urminnes hävd” – det har aldrig gått att tillämpa på nomadiserande bruk av mark, och aldrig av ett kollektiv.
Med det här försöker staten motbevisa Gällivare tingsrätts fastslagande att samerna hade urminnes hävd till jakten och fisket långt innan den svenska staten först började att i lag reglera (påtvinga sin makt) äganderätten i Sàpmi år 1734. På så sätt försöker staten motbevisa tingsrättens dom, som slog fast att samerna hade urminnes hävd till jakten och fisket i området och att de levt och verkat där långt innan staten ens börjat försöka göra sin makt gällande i Sàpmi eller hävda sin äganderätt.
Rättsstriden fortsätter den långa
samiska kampen för att existera som folk – rätten till sitt språk, sin kultur, till utbildning och ekonomisk trygghet, till sin livsnäring och att råda över markerna. Vad som sker i rättssalen påverkas av vad som sker i samhället utanför.

En stärkt rörelse för samiska rättigheter och för en uppgörelse med Sveriges skamliga historia av rasism och utsugning skulle öka möjligheterna till seger i rätten.
Oavsett domslut är det sådana kamprörelser som kan förändra i grunden – som en del i den uppgörelse med det kapitalistiska systemet av utsugning och förtryck som de allra flesta av oss – i Sàpmi, Sverige och världen – behöver. ■