Vart går Libanon efter Hariris avgång?

Publicerad av Amer Mohammed Ali

Tema: Politiska frågor

Krisen kring den libanesiska premiärministern Saad Hariris avgång har fördjupats efter att denne av många källor tros ha gripits av Saudiarabien och tvingats att avgå.

Under söndagen gick Hariri själv ut i sitt partis tv-kanal och menade att han inte var under husarrest i Saudiarabien och att han ”snart” skulle återvända till Beirut. Det libanesiska etablissemanget menar fortfarande att Hariri är gripen eller kidnappad av Saudiarabien.
Situationen har förvärrats ytterligare efter att en robot skjutits mot Saudiarabiens huvudstad Riyadh från Jemen i lördags.
Motsättningarna mellan Iran och Saudiarabien, som redan bedriver indirekt krig mot varandra i Jemen opch Syrien, har ökat. Hariri har sedan han förklarat sin avgång anklagat Hizbollah och Iran för att vilja lönnmörda honom och att de styr för mycket i Libanon.

Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah svarade med att Hariris uttalande kom från Saudiarabien och passade samtidigt på att skicka anklagelser mot styret i Saudiarabien för att dessa hade ”uppmanat Israel att attackera oss”.
Hela förfarandet är märkligt, där Hariri bjuds in till Saudiarabien och på plats blir fråntagen sin telefon och tvingad att läsa upp ett skriftligt uttalande om att han avgår, enligt nyhetsbyrån AP som uppger att de fått informationen från libanesiska regeringskällor.
Libanesiska regeringskällor är inte trovärdiga, speciellt i den här frågan. Att det skulle finnas en hotbild mot Saad Hariri är inte omöjligt med tanke på de sekteristiska motsättningar som finns.

Allt fler inom det politiska etablissemanget såväl i Libanon som internationellt har ställt frågan om Hariri är fri att återvända till Libanon eller inte. I dagsläget är det omöjligt att säga hur det verkligen ligger till.
Men oavsett vem som har gjort vad pågår det ett farligt maktspel via ombud i Libanon mellan regimerna i framför allt Iran och Saudiarabien.
När inbördeskriget i Syrien bröt ut ökade de sekteristiska motsättningarna i grannlandet Libanon mellan shia- och sunniextrema grupperingar. Det ledde framför allt i Tripoli till väpnade sammandrabbningar, men dåd utfördes även i Beirut. Detta följdes av en svår politisk period där Libanon saknade regering under en tvåårsperiod. Först efter 45 misslyckade försök lyckades en koalitionsregering bildas 2016, med Hizbollah som en del av regeringen.

Hariri, som är sunnit, har lett en anti-syrisk koalition i Libanon tillsammans med det fascistiska Falangistpartiet och typer som krigsförbrytaren Samir Geagea, som har dömts för sina dåd under inbördeskriget. Saad Hariri är långt ifrån en ängel, men har på senare tid efter närmandet till Hizbollah förlorat Saudiarabiens gunst.
Problemet för de styrande i Libanon är att det inte fanns några alternativ för dem. Protester och strejker hade blossat upp i Libanon, inte minst sopprotesten som pågick under stora delar av 2015.
Efter att regeringen försökte ingjuta fruktan hos befolkningen och göra sina egna sekteristiska motsättningar till dem gick befolkningen ut i protester under parollen ”Ni stinker” i protest mot hantering av sopor. Det blev nödvändigt att enas i parlamentet för att försöka hindra nya uppror och strejker.

Nu fokuseras oron på vad som kan komma att hända gällande Hariri. Hans parti har satt upp plakat runt om i Beirut där de kräver att han ska få återvända. Samtidigt uppmanar flera röster till nationell enighet i Libanon. Presidenten Michel Aoun som är allierad med Hizbollah har uppgett att han inte godkänner Hariris avgång.
Det värsta som kan hända i dagsläget är att det skulle finnas en sanning i det som Hariri har uppgett och att det skulle kunna kasta in Libanon i ett nytt sekteristiskt inbördeskrig. Läget kompliceras ytterligare av att över en miljon syriska flyktingar befinner sig i landet, varav 70 procent lever i en katastrofal situation under fattigdomsgränsen.
Ett femtonårigt inbördeskrig bröt ut i Libanon under 1970-talet där ingen kunde förklara sig segrare. Dessa motsättningar finns fortfarande kvar och späds på av Saudiarabien och Iran som idag slåss om makt över Mellanöstern.

Den enda kraften som kan lösa de religiösa och sekteristiska motsättningarna är den organiserade arbetarklassen. Genom att kämpa tillsammans mot det ruttna politiska etablissemanget i Libanon kan arbetare vinna framgångar och förpassa dessa sekter till historien.
För att hålla landet fritt från sekterism och styre från såväl Ryadh som Teheran behövs ett verkligt socialistiskt parti som garanterar alla arbetares rättigheter och kämpar för fred i hela regionen. ■