Saudiarabien och Trump osäkrar Mellanöstern

Publicerad av Jonas Brännberg

Tema: Militärisering

President Donald Trump and First Lady Melania Trump join King Salman bin Abdulaziz Al Saud of Saudi Arabia, and the President of Egypt, Abdel Fattah Al Sisi, Sunday, May 21, 2017, to participate in the inaugural opening of the Global Center for Combating Extremist Ideology. (Official White House Photo by Shealah Craighead) (foto: Wikimedia commons)
President Donald Trump and First Lady Melania Trump join King Salman bin Abdulaziz Al Saud of Saudi Arabia, and the President of Egypt, Abdel Fattah Al Sisi, Sunday, May 21, 2017, to participate in the inaugural opening of the Global Center for Combating Extremist Ideology. (Official White House Photo by Shealah Craighead)

Efter ett år av maktkamp i Saudiarabien verkar den nya kronprinsen Mohammed bin Salman (MBS), uppmuntrad av Donald Trump, ha konsoliderat sina makt och i praktiken redan ersatt den sittande kungen. Internationellt är hans rykte förödande som ansvarig för det fruktansvärda kriget i Jemen, blockaden mot Qatar och nu senast oroligheterna i Libanon efter att ha tvingat premiärministern Saad Hariri att avgå. Uppbackad av Trump betyder Saudiarabiens hotfulla politik nya problem för regionens fattiga massor. I Jemen är situationen akut. 

De senaste veckorna har maktkampen bland de saudiska prinsarna skett inför öppen ridå. Den nya kronprinsen har placerat 200 av sina politiska, ekonomiska och militära rivaler i husarrest på lyxhotellet Ritz-Carlton under anklagelser om ”korruption”. Dessa ministrar, miljardärer och inflytelserika religiösa ledare är sannolikt skyldiga, men det gäller också hela det korrupta kungliga etablissemanget.
I likhet med Xi Jinpings agerande i Kina handlar arresteringarna istället om att MBS vill bryta ”maktdelningen” mellan olika falanger i kungahuset och koncentrera makten kring sig själv. Som bonus försöker han med utpressning fylla på statskassan med upp till 70 procent av de arresterades tillgångar, i utbyte mot deras frigivande.
För att ge det hela ett sken av reformer och för att vinna ett visst folkligt stöd hos den unga befolkningen har regimen till exempel samtidigt meddelat att kvinnor tillåts köra bil och den religiösa polisen fråntas rätten till arresteringar.

Samtidigt med massarresteringarna införde Saudiarabien en total blockad av mediciner och förnödenheter till Jemen. Efter tre år av krig är över 20 miljoner beroende av nödhjälp, 7 miljoner på gränsen till svält och hundratusentals barn lider av akut undernäring.
I fem stora städer, bland annat i huvudstaden Sanaa, finns inte tillgång till rent vatten på grund av bränslebristen. Detta har redan lett till den värsta koleraepidemin i världen med över 2 000 döda, en epidemi som nu riskerar att förvärras ytterligare av blockaden av den viktiga hamnen i Hodeida som kontrolleras av saudiernas fiende, Houthi-milisen.
Redan tidigare har minst 10 000 dödats i kriget i Jemen enligt FN, men siffran är förmodligen mångdubbelt högre – inga oberoende organisationer har tillgång till stridsområdena. På grund av Jemens isolering och fattigdom har bara ett 100 000-tal kunnat fly landet (till Somalia, Oman och Djibouti).

Den totala blockaden mot Jemen kom efter att en missil hade skjutits ned över Saudiarabiens huvudstad Riyadh. Saudiregimen hävdade att missilen kom från Jemen och hade levererats till houthierna av Iran. Även om Irans inblandning i Jemen av allt att döma är begränsad är Saudiarabiens agerande ett desperat agerande för att stoppa Irans ökade inflytande i regionen. Det är uppenbart att deras intressen där sammanfaller med Trumpadministrationens intressen. Även blockaden mot Qatar handlar om att Qatar har närmat sig Iran, till exempel med förhandlingar om ömsesidig gasutvinning i persiska viken. Dessutom stod länderna på olika sidor i maktkampen i Egypten, där Qatar stödde Muslimska brödraskapet vilka är terroriststämplade i Saudiarabien.
Kriget i Syrien och Irak har ritat om maktkartan i Mellanöstern. Segern mot IS efter Rysslands inträde på Assads sida tillsammans med Hizbollah och iransk milis har stärkt hela den maktsfären. Till detta kommer bakslaget för kurderna efter folkomröstningen i den irakiska delen av Kurdistan, vilken slutade med att kurderna förlorade kontrollen över den viktiga oljestaden Kirkuk till den irakiska centralregeringen och miliser som står Iran nära. Enligt vissa uppgifter har olja från Kirkuk redan omdirigerats från oljeledningar genom Turkiet till ett iranskt raffinaderi nära irakiska gränsen.

Saudierna fruktar nu att Iran kan lyckas skapa en ekonomisk, politisk och militär dominans i en ”shiabåge” från Iran via Irak och södra Syrien till Libanon och Medelhavet. Det är förmodligen ingen slump att det var samma dag som Libanons premiärminister Saad Hariri träffade iranska företrädare som han beordrades till Riyadh och därifrån deklarerade sin avskedsansökan via den saudiska TV-kanalen Al-Arabya.
Många oroas över att Hariris ”avgång” och påtvingade exil var början på förberedelser för ett nytt israeliskt krig mot Hizbollah, även om det nu sägs att Hariri ska återvända till landet på onsdag. Irans mäktigare position i regionen har nämligen skapat ett allt öppnare samarbete mellan den israeliska och saudiska regimen, med Iran som gemensam fiende.
Mitt i dessa stora maktförflyttningar står palestinierna mer oskyddade än någonsin. Med Trumps tal om ”den ultimata [freds]uppgörelsen” om Palestina, och med ett allt närmare samarbete mellan Israel och Saudiarabien, har palestinierna all anledning att vara oroliga.

I grund och botten handlar de snabba förändringarna om allt instabilare relationer och ökade motsättningar mellan världens stormakter, återspeglade i den krutdurk som imperialismen har gjort Mellanöstern till. Även inom länderna ökar motsättningarna, inte minst i Saudiarabien. Nya militära konflikter riskerar snabbt att bli okontrollerbara med oförutsägbara effekter, vilket både Syrien och den pågående humanitära katastrofen i Jemen är exempel på.
För regionens massor kan bara ett verklig framtid byggas genom att bryta sekterismen och istället utgå från de gemensamma intressen som fattiga och förtryckta har, och gemensamt kämpa mot makthavarnas förtryck, kapitalismens exploatering och imperialismens krig. ■