Två år för mycket av slopad asylrätt: Låt oss leva!

Publicerad av Liv Shange Moyo

Tema: Muren mot flyktingar, Arbetarkamp

Asylkampen har exploderat och vuxit i styrka sedanUng i Sverige påbörjade sin makalösa kamp i början av augusti. (foto: )
Asylkampen har exploderat och vuxit i styrka sedanUng i Sverige påbörjade sin makalösa kamp i början av augusti.

När en handfull modiga ungdomar i augusti satte sig ned i strejk utanför riksdagen rullade de igång en massrörelse som har skakat Sverige. Nu, fyra månader senare, kan kampen vara nära ett avgörande. Mycket står på spel – livet självt för många – inte minst för regeringen som använder den hårda flyktingpolitiken som murbräcka för att bryta igenom potentiellt motstånd mot sin allmänna politik av ökade klyftor. Nu är tiden att trappa upp kampen mot utvisningarna. #skolstrejk121212 är helt rätt och borde backas upp även av arbetarstrejker.

Ung i Sveriges 58 dagar långa sittstrejk blåste liv i en proteströrelse som nu involverar många tusen på orter runt om i hela landet. Regelbundna sittstrejker pågår på skolor runt om i Stockholm och i Luleå. På andra orter hålls veckovisa sittstrejksprotester, och demonstrationer avlöser varandra.
Allra störst är de medmänskliga protesthandlingarna, att på olika sätt hjälpa de unga, som ofta bär på svåra trauman, att ta sig igenom dagarna utan att ge upp, genom allt från samtalsstöd till bostad.
Det finns många olika ingångspunkter i rörelsen och många olika krav har förts fram: ”Stoppa utvisningarna till Aghanistan! Amnesti! Låt oss leva!”
Ung i Sverige startade med att kämpa för ett stopp för alla utvisningar, till såväl Afghanistan som andra länder. Det grundläggande stridsropet ”stoppa utvisningarna” är fortfarande det som slår igenom mest, och av goda skäl – det samlar till en kamp för att i grunden lägga om regeringens omänskliga flyktingpolitik och Migrationsverkets systematiskt dysfunktionella system.
Vågen av solidaritet med män-niskor på flykt var så massiv under hösten 2015 att även Socialdemokraternas ledning tvehågset sveptes med. Stefan Löfven sa sig, i sitt tal till Refugees Welcome-manifestationen på Medborgarplatsen, stå upp för ”människans okränkbara värde och lika rätt” och att ”vi välkomnar de som flyr från krig”. Bara veckor senare la hans regering Sveriges asylpolitik på EU:s bottennivå, i sällskap med till exempel Malta och Rumänien.
”Inga murar” blev stängda gränser och ID-krav på alla färdmedel till Sverige. Tillfälliga uppehållstillstånd ersatte permanenta, möjligheten till familjeåterförening uteslöts för de ”alternativt skyddsbehövande” (som flytt från exempelvis krig, men inte räknas som ”flyktingar”). Nålsögat in till Sverige stramades också åt genom att kategorin ”övriga skyddsbehövande” togs bort, liksom att det blev ännu svårare att få uppehållstillstånd på grund av ”ömmande omständigheter”.

Omsvängningen ackompanjerades av mantrat om ”systemkollaps” och ”hot mot den allmänna ordningen och säkerheten” samt jakten på ”terroristen” i Boliden. Under de två år som har gått har regeringen gjort tydligt att den ”tillfälliga begränsningslagen”, som egentligen ska gälla till den 19 juli 2019, är tänkt att bli permanent trots att alla de här chockbudskapen visade sig sakna substans.
Skiftet till en helt omänsklig asylpolitik handlar inte om att böja sig för ”en ”invandringsfientlig opinion”, utan om att bilda opinion – att slå undan benen på den massuppvisning av solidaritet och frivillighjälp som hade potentialen att blåsa liv i nya rörelser som skulle kunna vända samhällsutvecklingen helt på tvärs med den högerkurs som S-MP-regeringen tycker sig förstå att Sverige behöver hålla.

S-annonsen med en bild av en passkontrollant och texten ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet – svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas” säger egentligen allt. Flyktingar pekas ut som hotet mot ”den svenska modellen”, hot mot välstånd, trygghet och säkerhet.
Med den hotbilden kan upprustning av polis, militär och ”säkerhet” rättfärdigas. Genom att sparka på de som ligger skrämmer man till tystnad och delar upp samhället i ”vi” och ”dem”. Den förlamande effekten var tydlig under 2016, men har brutits med besked i år – asylkampen är inte bara den största kampfrågan i Sverige idag, den har också blåst liv i kampen mot rasism och nazism, börjat väcka en ny generation unga och inspirerat nya grupper att kämpa.
EU har betalat 31 miljarder kronor till Turkiet för att hålla flyktingarna borta, samma regim som själv driver människor på flykt. Libyen har fått 456 miljoner för att stänga Medelhavsrutten. De fartyg som bekostades av EU för att ”rädda liv” används i själva verket för att jaga flyktingar och driva dem i drunkningsdöden. Att stänga ute flyktingkrisen från Sverige har inte trollat bort den.
Även inom Sverige har de mänskliga kostnaderna redan varit alldeles för höga. ViStårInteUt har sammanställt självmordsstatistiken bland ensamkommande år 2017. Under det här året har åtta unga flyktingar tagit sina liv här. Minst 108 andra har försökt.

Magnus Vinqvist, som är aktiv för att stoppa utvisningarna, har kartlagt utfallet för de 23 500 ensamkommande barn med rötterna i Afghanistan (av totalt 35 000 barn) som kom till Sverige under 2015 (till och med slutet på augusti 2017). Av de som har fyllt eller ”skrivits upp” till 18 år och har fått beslut har bara fem procent fått någon form av uppehållstillstånd, i de allra flesta fall tillfälligt. 80 procent har fått avslag.
Av de som har bedömts som under 18 år har 66 procent fått uppehållstillstånd. Tio procent har ”försvunnit”. Ungefär 10 000 väntar fortfarande på besked, vars utsikter alltså faller dramatiskt med 18-årsdagen. Enligt Ingrid Eckerman, som startade uppropet Stoppa utvisningarna, borde det här betyda att åtminstone 12 000 ensamkommande ska utvisas till Afghanistan.

Men kampen har pressat tillbaka repressionen. För ungefär ett år sen skröt dåvarande minister Anders Ygeman om planerna på att 80 000 av de 160 000 som lyckades fly till Sverige under 2015 ska utvisas. Nu är staten betydligt mer avvaktande.
I år har bara några hundra utvisats, de flesta ”frivilligt”. Sen 20 ungdomar i hand, fot och halsfängsel tvångsutvisades i slutet av maj har bara en grupptvångsutvisning genomförts, den 10 oktober (då det i slutändan blev sju som skickades med chartrat plan till Kabul).
Så defensiv är regeringen att Stefan Löfven smet ut bakvägen på Palmedagen för att undvika att möta Ung i Sveriges demonstranter. Splittringen inom S-leden och inom regeringen är ett resultat av massrörelsen mot utvisningarna. Nu står situationen och väger och någon sorts uppgörelse skulle kunna vara nära. Nu är tiden att trappa upp.
Den ”stora bilden” som ligger bakom den ”tillfälliga lagen” är att människor på flykt utnyttjas av staten som medel för att nå målet att luckra upp och helst undanröja risken för massmotstånd mot den politik av ökade klyftor och brutalitet som eliten i samhället är inriktad på. Sverige har varit pådrivande i att förstärka den här trenden inom EU – tvärtemot regeringens påståenden om att Sverige var tvungen att stänga gränserna för att trycka på övriga EU att öppna sina. Nu driver till exempel Angela Merkel och CDU/CSU i Tyskland ”maxtak” för flyktingar, samtidigt som de undersöker nya former av arbetskraftsinvandring (billig importerad arbetskraft på storföretagens villkor).

Varje regering i ett kapitalistiskt land, som Sverige, har som strategisk uppgift att bibehålla den kapitalistiska ordningen – alltså att ägandet och kontrollen över ekonomin hålls kvar i händerna hos den lilla minoritet som kontrollerar storföretagen och bankerna. När utsikterna för det kapitalistiska systemet blir allt mörkare och brutalare speglar de kapitalistiska politikerna det i land efter land.
”Åtstramningen” har inget att göra med ”ordning och reda”, att Sverige inte skulle kunna ”ta emot alla”, eller ”inte har råd”. Faktum är att det inte finns några rationella argument för att utvisa de ensamkommande, ens från ett snävt ”svenskt” perspektiv. Kostnaden för samhället för att ”driva upp” en svensk från födseln till artonårsdagen har uppskattats till cirka tre miljoner kronor. Så mycket ”sparar” alltså staten på de unga som kommer och är desperat behövda i det åldrande, arbetskraftstörstande Sverige. Men den stora bildens prioriteter väger tyngre för regeringen.

Det stora grepp som Ung i Sverige tog med sin landsomfattande protestdag Vi bygger landet den 12 september vilade på insikten att kampen för en mänsklig asylpolitik är ett med kampen för ett mänskligt samhälle. Kampen behöver bli större och starkare, och sikta högre, för den utmanar ett stort projekt som kapitalistiska regeringar i Sverige och världen över driver.
För varje dag av kamp blir det tydligare för allt fler att förutsättningen för en mänsklig asylpolitik och överhuvudtaget ett samhälle med människornas behov i centrum är att förändra själva grunden för systemet. Resurserna finns – se bara på de 133 miljoner som gick förlorade genom de rikas skatteflykt förra året – men för en fördelning som verkligen bygger landet och inte bara elitens vinster behöver kampen kopplas till en socialistisk samhällsomvandling. ■

RS/Offensiv kämpar för:

  • Stoppa tvångsutvisningarna och polisjakten på flyktingar.
  • Skola och bostad åt alla; låt ensamkommande stanna i sina kommuner även efter 18-årsdagen – mer resurser till kommunerna.
  • Stoppa förnedrande ålders­kontroller och åldersuppskrivningar.
  • Nej till tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller – ja till permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening.
  • Amnesti för alla som väntar, fått avslag och för papperslösa! Återinför asylrätten för alla som flyr från krig och förtryck – låt storföretag och skatteflyktingar betala.
  • Riv Fort Europas murar – riv upp EU:s och Sveriges omänskliga flyktingpolitik.
  • Gemensam kamp mot rasism, skuldbeläggning av flyktingar och ökade klyftor – omfördela samhällets resurser för jobb, välfärd, bostad åt alla.
  • Global kamp mot terror, krig samt imperialismens militarism och plundring.
  • För en socialistisk värld i fred och frihet.