Vart går Zimbabwe efter Mugabe?

Publicerad av Liv Shange Moyo

Den 21 november avgick Robert Mugabe efter 37 år vid makten och tusentals zimbabwier firade natten lång. Men militärkuppen som utlöste hans avgång är inte ett startskott för någon ny frigörelse i Zimbabwe.

Generalerna och politikerna bakom kuppen, med den nya presidenten Emmerson Mnangagwa i spetsen, står inte för demokratisering. Den nya regeringen är helt enkelt den nya ledningen för samma plundrargäng, med än mindre demokratisk förankring än den förra. Samtidigt har massprotester påmint om att det är den stora massan som har kraften att åstadkomma verklig förändring. Kanske kan hotet om fler massprotester hålla den nygamla ZANU-PF-regimen i schack för en tid.
Emmerson Mnangagwa svors in som president den 24 november, två dagar efter sin återkomst till Zimbabwe. Han hade lämnat landet under mordhot omedelbart efter att Mugabe sparkade honom från sin post som vice president den 6 november. Han reste via Mozambique till Kina där han mötte Zimbabwes överbefälhavare, Constantino Chiwenga, som befann sig där på ett officiellt besök. Chiwenga och Mnangagwa, sedan länge allierade inom ZANU-PF:s fraktionsstrider, förberedde av allt att döma den militärkupp som sattes i verket den 15 november.
Strax efter midnatt den 15 november tog armén över regeringsbyggnader, satte president Robert Mugabe med familj i husarrest och började arrestera Mugabes allierade, med finansminister Ignatius Chombo som första måltavla. Klockan fyra på morgonen tog de över det statliga TV-bolaget ZBC och läste sedan upp ett uttalande som förklarade att det här inte var en militärkupp, utan att militären hade sett sig tvingad att ”ingripa tillfälligt” för att ”lugna en allt värre politisk, social och ekonomisk situation som annars hotade urarta i våldsam konflikt.” De försäkrade att de inte var ute efter att störta Mugabe – syftet var enbart att rensa bort de ”kriminella element” som omgav presidenten.

Morgonen därpå patrullerade soldater huvudstaden Harares gator, vägspärrar stängde av alla större vägar – även flygplatserna kontrollerades av militären. Gripanden av högt uppsatta medlemmar i den Mugabekontrollerade G40-fraktionen fortsatte. Kuppmakarna hoppades lyckas med ett kirurgiskt ingrepp som skulle förmå Mugabe att avgå på ett ”konstitutionellt” sätt och därmed skapa bilden av ett ”legitimt” maktövertagande.
Till viss del har de lyckats – världens och regionens stormakter har beredvilligt sett mellan fingrarna och putsat på legitimiteten i kuppen. Men trots allt var det massornas ingripande som avgjorde kuppförsökets utgång – redan samma dag exploderade Harares inledningsvis tysta gator i trotsiga protester till stöd för Mugabes avgång, mot arméns uppmaningar till allmänheten att hålla sig inomhus.
Omkring 100 000 människor demonstrerade för hans avgång i städer runt om i Zimbabwe lördagen den 18 november. Måndagen därpå gick studenterna ut i strejk. På tisdagen lämnade Mugabe till slut in sin avskedsansökan till parlamentet, som precis hade börjat förberedelserna för att ställa honom inför riksrätt. Dagen därpå återvände alltså Mnangagwa från sin korta exil och tog, inte helt konstitutionellt, upp posten som interimspresident, men det rättades ju till på fredagen då han hunnits nomineras av Mugabes parti ZANU-PF.

I sitt första tal som landets president lovade han att nästa års val ska hållas som planerat. Samtidigt underströk han sin beredvillighet att tillmötesgå utländska kapitalister, och lovade bland annat att de vita jordbrukare vars jord exproprierades under de våldsamma jordockupationerna år 2000 ska kompenseras.
En regim grundad på direkt vapenmakt, men uppsminkad med demokrati, utgör den perfekta täckmanteln för Mnangagwa och hans ZANU-PF-fraktions huvudprioritet: att återfå ”det internationella samfundets” förtroende för Zimbabwe och därmed bekvämt kunna återta kontrollen över landets rikedomar. Men trots att massdemonstrationerna präglades av förhoppningar om något nytt, och officiellt var till stöd för ”befriarna”, utgjorde de också en varning. Som en demonstrant i Harare sa: ”om Mnangagwa gör mot oss som Mugabe tar vi bort honom också.”
Smekmånaden med Mnangagwa lär bli kort. Samtidigt med ett visst tålamod och förhoppningar om att den värsta nöden ska lätta märks också skepsis och avsky. Mnangagwas och militärens roll genom historien är inte glömd – som säkerhetspolischef på 1980-talet spelade Mnangagwa en nyckelroll i Gukurahundi, massmordet på den Ndebele-talande befolkningen i sydvästra Zimbabwe som krossade den andra befrielserörelsen ZAPU och etablerade ZANU-PF:s monopol på statsmakten. Samma personer ledde också det blodiga undertryckandet av oppositionen MDC i samband med de riggade valen 2002 och 2008.

Även om stormakter som Sydafrika, Storbritannien och inte minst Kina nu är mer än villiga att spela med, har de inte mycket att erbjuda Zimbabwes arbetare och fattiga. Ekonomin är slagen i spillror, med 93 procents arbetslöshet. Folk försörjer sig så gott det går på småjordbruk, informell handel och bidrag från de tre miljoner zimbabwier som har flytt landet. Sida vid sida med den här desperationen pågår en sanslös rovdrift på landets resurser.
Sen år 2008 har högt uppsatta militärer och deras politiker-beskyddare lagt beslag på fantasisummor från diamantgruvorna, miljarder som dels har gjort politiker som såväl Mugabe som Mnangagwa mycket rika, men också har möjliggjort det ruttna systemet av köpta lojaliteter som ZANU-PF:s styre vilar på. Det året jagade armén bort omkring 20 000 ”informella” gruvarbetare under stort övervåld – 200 arbetare dödades. Istället etablerades storskalig, formell gruvdrift via företag som till exempel kinesiska Anjin Mining, som till 40 procent ägs av Zimbabwes försvarsministerium. Dåvarande försvarsminister var Emmerson Mnangagwa.
De senaste åren har diamantpriserna fallit och intäkterna krympt, vilket har utlöst en allt bittrare kamp om bytet. I mars 2016 tvingade regeringen Maranges sju gruvbolag att ingå partnerskap med staten. Samtidigt avslöjade Mugabe att minst 13 miljarder dollar av statens diamantintäkter ”försvunnit”. Det var en attack på vad G40 ansåg vara en alltför exklusiv plundring från militärelitens sida, och en attack på Mnangagwa. Avslöjandet av plundringen i Marange var en viktig bidragande faktor i provokationen till den proteströrelse som svepte över Zimbabwe en kort tid därefter under hashtaggarna #ThisFlag och #Tajamuka/Sesijikile.

Massprotesterna 2016, de första på åtta år, präglades av en stämning av inget-att-förlora. Efter fyra års torka, sjukvård och skola i förfall och akut pengabrist blev införandet av ”spökvalutan”, bond notes, och ett närmast totalt importförbud droppen. Krigsveteranerna sveptes också med i rörelsen, och rädslan för nya vågor av masskamp var avgörande för militärens ingripande.
Den nya regeringen är till stora delar inte alls ny – flera av Mugabes mest misskrediterade ministrar sitter kvar.
Erfarenheterna av kampen de senaste årtiondena och inte minst det senaste året visar att det är hög tid för de arbetande massorna i Zimbabwe att bygga sitt eget, självständiga massparti och börja förbereda landets verkliga, socialistiska frigörelse. Med samhällets ägande och demokratiska kontroll över resurserna skulle fattigdom, korruption och övergrepp äntligen läggas tillsammans med Mugabe på historiens skräphög. ■