En feministisk vår

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Kamp mot kvinnoförtryck

Kvinnokampen växer och förhoppningsvis leder det till ökad kvinnoradikalisering de kommande åren. (foto: Offensiv)
Kvinnokampen växer och förhoppningsvis leder det till ökad kvinnoradikalisering de kommande åren.

Har det någonsin funnits något som liknar Metoo-rörelsen i Sverige tidigare? Det är helt klart en rörelse – en genom årtionden uppdämd vrede som får sitt rasande utbrott.

Ibland handlar det om övergrepp som är djupt begravda och dolda i minnet, inte förtäljda för någon. Det djupt personliga, intima, privata och skamfyllda som Metoo har gjort till gemensam, allmän ammunition. Övergrepp som så länge har frätt och sårat offer kastas, träffar och fäller förövare – för att hjälpa andra. Det är inte konstigt att många kallar det för en revolution.
Om inte en grundläggande samhällsomvälvning är det i alla fall början på ett uppror mot patriarkal makt. Ett av de vanligaste orden i alla de upprop som förekommer är ”tystnadskultur”. Tystnadskultur innebär att du inte berättar om trakasserier och övergrepp av olika skäl, att de som tittar på när det händer vänder bort blicken och att chefer som vet om det låter förövaren vara kvar. Metoo är ett rop som bryter tystnaden.

Det klassiska feministiska tillvägagångssättet har denna gång liksom alltid varit att berätta, att sätta ord på egna upplevelser. Det har inte behövts inväntas forskningsrapporter, utan den empiriska databas som de för varje upprop hundratals nedtecknade berättelserna utgör är kraft nog att på studs avsätta ledare, profiler och genier.
Det är mycket intressant att Metoo hittills har haft storstädning just på arbetsplatser. Från en spridning via en hashtag på nätet har det övergått till branschvisa uppror där vittnesmål samlas in och gås igenom vilket leder till utredningar och åtgärder. Det är som löntagare kvinnorna har utsatts. Genom de sexuella trakasserierna har de förhindrats att fullt ut kunna utöva sina yrken och därmed även förlorat inkomster. Uppenbarligen har arbetsledare, arbetskamrater, fackliga företrädare med flera inte sett dem som utövande yrkes-”män”, utan som en snygg häck, bröst, eller en vandrande vagina.

Att bli utsatt är så klart att bli avklädd och nedtryckt, vilket kan få hälsoeffekter för lång tid framöver, medan det inte verkar finnas några gränser för hur långt förövarna kan gå – ett tydligt mått på samhällets genusordning. Själva övergreppet tynger ner, men också förnedringen av att andra stod tysta eller skrattade med.
Det är ingen slump att upproret startar på jobbet. Även tidigare vågor av kvinnoradikalisering har startat med proletarisering, att gå från oavlönat hemarbete till lönearbete på arbetsmarknaden. De gemensamma villkoren på arbetsplatsen ger bas för den gemensamma kampen. Då är det frågan om hur detta tas vidare? Uppropen borde verkligen gå vidare och kräva säkra anställningar och lika löner för lika arbete. Det är tydligt att kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden är en faktor.

I Latinamerika och Italien är rörelsen mot våldet mot kvinnor väldigt stor med hundratusentals på gatorna förra helgen (i samband med Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor den 25 november). Men det är eventuellt så att just Metoo har gått längre i Sverige än i många andra europeiska länder, vilket har uppmärksammats av media runt om i världen.
Till skillnad från i till exempel Brasilien, där det nu görs försök att totalförbjuda aborträtt, och i Italien, där samvetsklausul gör abort i praktiken förbjuden i många regioner, är det inte kontrarevolutionära attacker som har framkallat den starka Metoo-rörelsen i Sverige. Inte heller en backlash i form av välfärdsslakt som slår extra hårt mot just kvinnor, som de senaste åren har setts i Grekland, Spanien, Storbritannien och Irland.
Det är snarare en styrkeposition kombinerad med den internationella impulsen som har framkallat en djupgående och fortgående rörelse. Kvinnors ställning har stärkts av att lönediskrimineringen sakta minskar, rådande arbetskraftsbrist i många kvinnodominerande yrken, att kvinnors ställning inom familjen också förbättras och att den feministiska medvetenheten har varit på uppgång under många år.

Föregicks Metoo av en faktisk ökning av de sexuella trakasserierna? Om det är så, var en ökning av trakasserier i sånt fall ett svar på kvinnors ökade makt? Det är svårt att veta säkert, men jag lutar mot att svaret är nej på båda frågorna. Trakasserierna är utbredda, men det är svårt att tänka sig att de kan vara fler eller grövre än för till exempel fem eller tio år sedan.
Metoo har fått ett stort genomslag för att det är så många som går samman och för att män inte har samma makt på arbetsplatserna som förut. Många av de högt aktade institutioner och arbetsplatser som nu är i kris efter avslöjanden leds av kvinnor: Svenska Filminstitutet, Stadsteatern, Stockholms Stadshus, Aftonbladet, TV4, Operan, Svenska Akademien, Kungliga Musikaliska Akademien och så vidare. Detta faktum gjorde ingen skillnad innan kampen, men med trycket underifrån kan det göra skillnad. I Svenska Akademien har flera av ledamötena själva utsatts för den så kallade Kulturprofilens övergrepp och trakasserier i den verksamhet som i media kallas för Klubben, finansierad av bland annat Akademien.
Som aldrig förut belyser Metoo hur sexismen frodas i hela samhället. Det är tunga maktcentra som nu avslöjas när det gäller kulturen – de tyngsta. Paniken lär vara stor inom eliten, om Akademien kommer att överleva stormen och, om inte, vad som händer med utmärkelsen nummer ett, Nobelpriset? Och ryker en feodal inrättning kanske fler gör det. Kungahuset har inte genomlysts ännu, men behovet är stort.
När det gäller politiken och uppropet bland 1 300 politiskt aktiva kvinnor har vi bara sett början på konsekvenserna. Minst 17 interna utredningar pågår bland riksdagspartierna. Även här ryker
”institutioner”, som Roger Moger– en betongklump inom Stockholmspolitiken sedan 1990-talet.
Medan Metoo har svept från kulturen till idrotten, elever, arbetsplatser, uppropet från personer aktiva i 44 fackföreningar, till ingenjörer, tekniker, läkare och lärare har det inte nått de ekonomiska höjderna ännu. Leif Östling avgick som ordförande för Svenskt Näringsliv ändå, på skattefrågan, men det förebådar utrensningstider även där.

Metoo kommer inte att kunna uppnå jämställdhet mellan könen då könsmaktsordningen är djupt rotad i samhällets grundläggande strukturer. En riktig revolution kräver att majoriteten får makten över ägandet och ekonomin och att ett nytt politiskt system upprättas där demokratin flödar underifrån. Men för den sakens skull ska en inte förminska hur långt Metoo ändå kan gå.
Tusentals män kommer att tänka till och försöka att ändra sitt beteende, framför allt de som har skrattat med. Tusentals kvinnor kommer att säga ifrån, ta hjälp av varandra, kräva åtgärder. Det här kan ske i en sådan omfattning att det faktiskt förbättrar det fysiska och psykiska välbefinnandet bland kvinnor. Ur det kommer en självgenererande kraft att orka kräva ännu mer, som exempelvis rättvisa löner, säkra anställningsvillkor och ett jämlikt hushållsarbete.
Det är viktigt att i den framtida rörelsen och kampen ta fasta på det som Metoo visar allra tydligast: att det är genom att många går samman och organiserar sig som vi får kraft till förändring. Det skulle kunna innebära ett återuppvaknande för facklig kamp, men fackföreningarna har tyvärr utmärkt sig för pampstyre och inriktning på samförstånd med kapitalet. De manligt dominerade industrifackens ledningar har i praktiken satt ett lågt lönetak för alla löntagare. Det doftar hur som helst av feministisk vår och kommande år av kvinnoradikalisering. ■