Ny gruvboom – nya fiaskon

Publicerad av Offensiv

Tema: Miljö, jordbruk och sjukdomar

Nya gruvor innebär med största sannolikhet nya ekonomiska och miljömässiga fiaskon. (foto: Fredric Alm / LKAB)
Nya gruvor innebär med största sannolikhet nya ekonomiska och miljömässiga fiaskon.

Priserna på några av de metaller som används i elbilars batterier har skjutit i höjden det senaste året. I spåren av detta har intresset för att leta efter dessa ämnen ökat. En ny gruvboom kan vara på väg. Samtidigt ligger regeringens gruvvänliga kurs fast. Detta är ett recept för nya miljömässiga och ekonomiska fiaskon.

Den 23 november hade näringsminister Mikael Damberg (S) kallat till ett ”högnivåmöte” om ”innovationskritiska metaller och mineral”, det vill säga ämnen som behövs för att exempelvis tillverka elbilar, vindkraftverk och solpaneler. Med på mötet var bland annat representanter för en rad företag som producerar eller använder dessa ämnen.
Ungefär samtidigt tillsatte regeringen en utredning om hur tillståndsprocesserna för nya gruvor ska snabbas på.
Det är några tecken på att en växande gruvbransch står högt upp på regeringens agenda.
Samtidigt syns nu tecken på att stigande priser gör att intresset för att leta efter metaller ökar. Antalet ansökningar för att leta efter metaller som litium och kobolt har ökat kraftigt under 2016 och 2017. Inte så konstigt med tanke på att priset på litium har fördubblats och priset på kobolt tredubblats under denna period.

Det finns anledning att vara orolig för denna utveckling. Facit efter den förra gruvboomen förskräcker. Northland Resources järnmalmsgruva i Kaunisvaara gick i konkurs efter mindre än två år. Skulderna uppgick till 14 miljarder kronor, staten hade satsat runt en miljard på att rusta upp vägar för malmtransporterna, 140 nya bostäder hade byggts i Pajala kommun och 500 människor blev arbetslösa.
Lika illa gick det för den andra nya järnmalmsgruvan i Sverige – Dannemora. LKAB valde att tills vidare inte ens börja bryta malm i den nya gruvan Mertainen, utanför Svappavaara.
Gruvboomen har också orsakat stora miljöskador. När företaget Scanmining gick i konkurs i slutet av 2007 hade 3 miljoner kronor avsatts för att städa upp. Nu beräknas de verkliga kostnaderna till 400 miljoner kronor och då är det ändå osäkert om hela läckaget av metaller till vattendrag i omgivningen kommer att kunna stoppas.
Lika illa har det sett ut i grannländerna. I Norge gick Sydvaranger gruve i konkurs med omfattande skulder. Talvivaaragruvan i Finland är det värsta exemplet. En läckande damm gjorde att stora mängder förorenat gruvvatten släpptes ut i omgivningarna hösten 2012. Detta var bara ett av många miljöproblem. Fallande nickelpriser och problem med produktionen gjorde att förlusterna lades på hög och det hela slutade med konkurs med skulder på nio miljarder kronor. Genom miljardstöd från finska staten har verksamheten drivits vidare.

Det finns en gemensam nämnare som förklarar en stor del av problemen. Den minerallag som gäller sedan mitten av 1990-talet har öppnat dörrarna på vid gavel för nya gruv- och prospekteringsbolag. Statens rätt att gå in som hälftenägare i gruvprojekt försvann. Idag har den ersatts av en mineralavgift på 0,5 promille (1/2000-del) av bolagens intäkter. Det är få branscher där fritt spelrum för privata vinstintressen kan leda till så förödande konsekvenser som i gruvbranschen. Det gäller särskilt när många av bolagen är små och helt beroende av att övertyga investerare om hur fantastiskt deras projekt är.
Detta bäddar för att problem sopas under mattan och att företagen söker efter genvägar för att hålla nere kostnaderna. Northland Resources är ett tydligt exempel. Under de senaste åren har bilden klarnat allt mer av att företaget på punkt efter punkt har försökt runda sitt miljötillstånd. Avfallsdammarna har byggts på ett undermåligt sätt, undersökningarna av vad avfallet innehåller är bristfälliga, grundvattennivåerna kring gruvan har inte sänkts med några decimeter som beräknat, utan med upp till 16 meter!
Återkommande är att bolagen ger en förskönad bild av de planerade gruvornas lönsamhet och tonar ned problemen. Företaget Lappland Goldminers planerade för en stor guldgruva i Fäboliden och utlovade god lönsamhet. När det kom till kritan visade det sig att fyndigheten inte alls var så bra som utlovat. Finansieringen för projektet uteblev. Men vid det laget hade Lycksele kommun redan byggt ett stort industrihus med tanke på gruvans behov. Det står fortfarande tomt efter snart tio år.
Med oförändrade förutsättningar och samma typ av bolag i branschen är det i det närmaste säkert att vi kommer att få se nya miljömässiga och ekonomiska fiaskon framöver.

Trots dessa erfarenheter finns det inget som pekar mot en politisk kursändring. Den Mineralstrategi som lades fram under Alliansregeringen har helhjärtat stöd av Socialdemokraterna. Snarare finns det tecken på att det finns en vilja att gå vidare i samma riktning. Inför ”högnivåmötet” hade myndigheten Tillväxtanalys lagt fram en rapport om hur utvinningen av ”innovationskritiska metaller” kan stödjas. Den argumenterar bland annat för att de nya prospekteringsbolagen ska gynnas för att snabba på processen mot att nya gruvor startas.
Det här är den ena sidan av myntet, men det finns också en annan. Kritiken och protesterna mot gruv- och prospekteringsbolagen har tilltagit. I Ojnare på norra Gotland stoppades planerna på storskalig kalkbrytning efter omfattande protester. När brittiska bolaget Beowulf Mining fick tillstånd att provbryta järnmalm i Kallak några mil utanför Jokkmokk 2013 blockerades platsen under mer än en månad av lokalbefolkning och andra miljöengagerade personer.
På många håll har nätverk och föreningar bildats för att syna gruvbolagens verksamhet. Det senaste exemplet finns i trakterna kring sjön Unden nära Tivedens nationalpark, nära Vätterns nordvästra kust. Ett australiensiskt bolag fick för någon månad sedan tillstånd att leta efter kobolt nära Unden. Detta besvarades bland annat med att 30 vårdkasar tändes runt sjön en kväll i november för att visa på att man värnar sjön mot prospekteringen och ett framtida gruvprojekt.

Gräsrotskamp mot gruvbolagens exploatering har lett till flera segrar, som i Kallak 2013.

Gräsrotskamp mot gruvbolagens exploatering har lett till flera segrar, som i Kallak 2013.

I spåren på protesterna har något hänt med myndigheternas beslut kring gruvfrågor. Fram till för några år sedan går det nästan inte att hitta exempel på att bolag fick avslag på sina ansökningar att starta gruvor. Nu har länsstyrelser och domstolar haft invändningar i några uppmärksammade fall:
1. Boliden vill starta en jättestor koppargruva i Laver utanför Älvsbyn. 36 miljoner ton malm ska brytas årligen och det kommer att krävas en drygt 20 kvadratkilometer stor avfallsdamm för att rymma 1 miljard ton restprodukter från anrikningsverket. Länsstyrelsen och Bergsstaten sa nej till projektet, på grund av det skulle innebära ett stort ingrepp i Piteälvens avrinningsområde. Det är ett så kallat Natura 2000-område, som skyddas av EU:s miljöregler. Även de stora problem som gruvan skulle orsaka för rennäringen låg bakom avslaget.
2. I Norra Kärr norr om Gränna har bolaget Tasman Metals planer på att utvinna sällsynta jordartsmetaller. Här sa Högsta förvaltningsdomstolen nej. Domstolen sa att det inte är tillräckligt att beskriva miljöeffekterna av själva gruvan för att få tillstånd. Domstolen kom fram till den mycket rimliga slutsatsen att det är hela verksamheten med avfallsdammar, anrikningsverk och så vidare som måste bedömas. Detta beslut ledde till att flera gruvärenden som hade hamnat på regeringens bord för slutligt avgörande skickades tillbaka till Bergsstaten.
3. I slutet av november sa Länsstyrelsen i sitt yttrande nej till planerna på en gruva i Kallak. Länsstyrelsen pekade som i tidigare yttranden på att en gruva skulle få allvarliga konsekvenser för rennäringen i området. Länsstyrelsen sa också att den samhällsekonomiska nyttan av ett relativt kortsiktigt gruvprojekt inte motiverar ett så stort ingrepp. Det är första gången som en myndighet visat att det inte är självklart att gruvor är bra för samhällsekonomin.

Det går inte att säga i hur stor grad protester och envist motstånd från lokalbefolkning och samebyar har påverkat dessa beslut. Men visst har de haft betydelse. Tidigare har gruvprojekt vid flera tillfällen fått tillstånd trots att de skulle ha påverkat naturskyddade Natura 2000-områden. Men det är först efter det tilltagande motståndet som EU:s miljöregler har blivit avgörande för myndigheters och domstolars beslut.
Gruvbranschen har chockats av att möta motstånd. Strax innan protesterna mot gruvan i Kallak tog fart fick Beowulf Minings styrelseordförande Clive Sinclair-Poulton frågan om det fanns något motstånd från lokalbefolkningen vid ett möte med investerare. Han svarade med motfrågan ”What local people?” (Vilken lokalbefolkning). Inom kort blev han i högsta grad medveten om att det finns en lokalbefolkning.
Numera är bolagen mycket mer noggranna om att de månar om ”hållbarhet” och ”dialog” med lokalbefolkningen. Samtidigt har tonläget skruvats upp gentemot politiker och myndigheter med krav på regeländringar för att snabba på processen för att få tillstånd för nya gruvor. I samband med branschorganisationen Svemins senaste möte talade Göran Persson, före detta statsminister och numera styrelseleordförande i LKAB. Han var bekymrad över en gruvnäring där ”allt fler känner sig överkörda” och ställde krav på ändrade regler.
Efter länsstyrelsens yttrande om gruvan i Kalllak har tonläget skruvats upp ytterligare. Svemin skickade ut ett pressmeddelande där man bland annat försåtligt ställer frågan ”Har enskilda myndigheter en agenda för att stoppa gruvor?”
I en debattartikel i Dagens industri den 8 december i år rasar förra centerledaren Maud Olofsson, Luleås kommunalråd Niklas Nordström med flera mot myndigheterna. De ställer krav på att Tillväxtanalys, kommunpolitiker med flera ska få mer att säga till om vid miljöprövningen.

Det här ger en bild av de hårda strider som väntar kring gruvbranschen under de kommande åren. Gruvindustrin och deras politiska supporterskara kommer att satsa hårt på att undanröja riskerna för nya motgångar för gruvprojekt vid tillståndsprövningen.
Redan under perioden fram till valet skulle det kunna komma beslut från regeringen när det gäller några av de kontroversiella gruvprojekten.
Jobben kommer att vara gruvbolagens starkaste argument för att få stöd för sina projekt. I de glest befolkade delarna av landet väger löften om några hundra jobb tungt, även om många idag nog genomskådar de mer yviga prognoserna om jobb och ekonomisk utveckling från gruvbolagen.
Ett exempel är Pajala kommun där de politiska partierna i kommunfullmäktige gemensamt har skickat ett brev till regeringen där de kräver att gruvan ska få starta på nytt även utan att genomföra de omfattande miljöåtgärder som krävs för att den ska leva upp till sitt miljötillstånd. Det är svårt att föreställa sig en mer fullständig kapitulation för näringslivets intressen.
De nätverk och föreningar som kritiserar gruvbolagens planer måste ha ett tydligt alternativ. För det första gäller det naturligtvis att visa på de miljömässiga riskerna som följer med många av gruvprojekten, särskilt i en ekonomi där det är en kortsiktig vinstjakt som är motorn för verksamheten. Vidare går det mot bakgrund av de ekonomiska katastroferna i Norden som konkurserna för Northland Resources, Lappland Goldminers, Talvivaara med flera bolag att visa vilken högrisk-
bransch den moderna gruvbranschen är och att det är de anställda och lokalbefolkningen som får betala priset, medan mycket lite av intäkterna stannar kvar i närområdet. Detta görs mycket bra av många av de lokala grupper som engagerat sig i gruvfrågor.
Men det är nödvändigt för den gruvkritiska rörelsen att ta ett steg till. Det senaste årtiondets erfarenheter har visat att mineraltillgångarna borde ses som en gemensam samhällelig resurs. Prospektering och gruvdrift ska vara en uppgift för samhället, inte för privata vinstintressen. En gruvbransch i samhällets regi är alternativet till den jakt på mineraltillgångar utifrån vinstintresse som pågår idag. Kopplat till detta går det också att ställa krav på att mer av intäkterna från utnyttjandet av naturresurser ska stanna i närområdet.
Om det ska vara möjligt att klara omställningen från fossila bränslen till eldrivna fordon, utbyggnaden av vind- och solenergi med mera kommer det att krävas en oerhört effektiv hushållning med de ändliga resurser som finns i marken. Världsbanken har tidigare i år släppt en rapport där det framgår att användningen av metaller som kobolt och litium kommer att mer än tiodubblas fram till 2050 i spåren på en växande eldriven bilpark.
För att inte brist på metaller ska omöjliggöra en sådan omställning krävs stora insatser för att utveckla återvinningstekniken, samhällelig planering för att minska behovet av transporter och noggrann hushållning med de mineraltillgångar som finns i marken. Allt detta är en kapitalistisk ekonomi fullständigt oförmögen att åstadkomma. Säg den verkställande direktör som är beredd att jobba för att försäljningen av de produkter hans företag tillverkar ska minska?
En demokratisk planering av gruvnäring, hushållning med metaller och återvinning kommer att vara en förutsättning för att kunna hantera de värdefulla, men knappa, resurser som finns i marken på ett ansvarsfullt sätt. ■