Kampen i Katalonien mot spanska statens förtryck

Publicerad av Per Olsson

Plats: Barcelona Tema: Arbetarkamp, Repression

Miljontals tog till gatorna i kamp för självständighet och mot den extrema repressionen från den spanska staten. (foto: CWI)
Miljontals tog till gatorna i kamp för självständighet och mot den extrema repressionen från den spanska staten.

Kataloniens kamp för rätten till nationellt självbestämmande kom under hösten i blickfånget. De många och snabba scenförändringarna, särskilt i oktober, blev en illustration av den nationella frågans sprängkraft, men gav också en bild av hur långt den härskande klassen är beredd att gå i försvaret av sin stat och den kapitalistiska ordningen.

Idag är Katalonien under den spanska statens direktstyre, självständighetsaktivister sitter fängslade och en enorm hets- och förtalskampanj, orkestrerad av Spaniens högerregering, omger det val som ska hållas i Katalonien den 21 december.
– Folkomröstningen den 1 oktober blev inledningen till en revolutionär kris. Mer än 2,2 miljoner deltog i omröstningen som inte skulle ha ägt rum om det inte vore för massornas direkta ingripande i händelseutvecklingen. Den borgerliga katalanska regeringen var beredd att ställa in folkomröstningen, men revolten underifrån förhindrade detta. Kommittéer till folkomröstningens försvar växte fram och säkrade de byggnader, oftast skolor, där folkomröstningen skulle hållas. Den 1 oktober ändrade allt, sa Miguel Campus från Izquierda Revolucionaria (IR, CWI i Spanien) när han inledde diskussionen om Katalonien och den spanska staten på CWI:s styrelsemöte för ett par veckor sedan.
– Att frågan om Kataloniens framtid – ja eller nej till självständighet – skulle avgöras i en folkomröstning stöddes av upp mot 80 procent av befolkningen. Även de som var tveksamma eller motståndare till självständighet gav sitt bifall.

– Vad som skedde den 1 oktober och i generalstrejken två dagar senare var att arbetarna förenades, oavsett hållning i frågan om självständighet, i motståndet mot den spanska statens repression och för rätten att rösta. Generalstrejken den 3 oktober blev också en revolt mot systemet. En revolutionär kris bröt ut och massrörelsens omfattning skrämde såväl Kataloniens kapitalistklass som den spanska statens övriga härskande klasser i Europa, sa Miguel vidare och fortsatte:
– Det var endast genom att förena kampen mot det långa nationella förtrycket med den sociala kampen – mot nedskärningar och industrislakt – som det fanns förutsättningar att förena arbetarklassen. Därför kom vi att resa parollen för en katalansk socialistisk republik.
– De härskande klassernas svar på generalstrejken var en kombination av ekonomisk krigföring och hetskampanj. Den spanska högerregeringen och kungen piskade upp spansk nationalism för att splittra.
– Reaktionen drog också fördel av att merparten av vänsterorganisationerna och fackledningarna tvekade och fortsatte att tala om behovet av ”dialog” och en ”legitim folkomröstning” i ett läge när PP-regeringen (PP = Partido Popular, det styrande partiet under premiärminister Rajoys ledning) hade gjort klart att man vill krossa massrörelsen. Tvekan och oviljan från Podemos, andra vänsterorganisationer och fackledningen att låta kampen i Katalonien bli avstamp till en kamp för att fälla PP-regeringen spelade Rajoy i händerna.
– Med kravet på ett socialistiskt Katalonien ville vi dels klargöra vilken form av självständighet vi kämpade för och dels avskilja oss från de borgerliga nationalisterna i den katalanska regeringen som sade sig vara för självständighet, men som slutade med att de utropade en självständig republik som bara hann existera i åtta sekunder.

– Som socialister måste vi främst basera oss på de politiskt mest medvetna och kampvilliga arbetarna och ungdomarna. Det var bland dessa som kravet på självständighet hade starkast stöd och det är tillsammans med dem som vi och elev- och studentfacket Sindicat d’Estudiants (SE) i Katalonien har kunnat spela en tongivande roll, särskilt bland ungdomen. Det visade sig när de två Jordis arresterades (självständighetsaktivisterna Jordi Sánchez och Jordi Cuixart som nu hålls som politiska fångar) i mitten av oktober. SE höll i en generalstrejk den 25-26 oktober mot regeringens diktatoriska övergrepp mot Katalonien och en generalstrejk den 8 november.

Efter arresteringen av de båda Jordis dröjde det knappt en vecka innan den spanska högerregeringen beslöt att börja tillämpa författningens diktatoriska artikel 155 och upphäva Kataloniens begränsade självstyre, upplösa parlamentet och avsätta regionpresidenten samt utlysa nyval till den 21 december. Med stöd av socialdemokratiska PSOE och det nyliberala högerpartiet Ciudadanos använde regeringen Francodiktaturens metoder för att stoppa kampen och skrämma massorna till underkastelse. Det var en kupp mot demokratin som välkomnades av samtliga EU-regeringar som fruktade att revolten i Katalonien skulle spridas. Trots detta fortsätter borgerliga nationalister i Katalonien att sätt sitt hopp till EU.
De diktatoriska angreppen och kapitalets utpressning – närmare
3 000 bolag har flyttat eller sagt att de ska flytta verksamhet och högkvarter från Katalonien – avslöjar vilka metoder som kapitalismen och dess politiska verktyg är beredda att ta till mot varje rörelse som utmanar deras makt och prestige. Det som har hänt i Katalonien är en varning, men också en brutal påminnelse om att masskampen förutom arbetarförankring, organisering och uthållighet också behöver ett revolutionärt socialistiskt parti och program för att vinna bestående segrar.
– Den svaga PP-regeringen skulle aldrig ha kunnat genomdriva dessa repressiva åtgärder utan stödet från socialdemokratiska PSOE.
– Särskilt de unga vänder nu sig bort från PSOE och dess ledare Pedro Sánchez, som först avsattes av partihögern ifjol för att Rajoy skulle kunna bilda regering för att sedan vinna partiledarvalet med löftet om att driva partiet till vänster. Men istället för en kurs vänsterut hamnade han i knät på PP. Det ger Podemos ett större utrymme, men partiet som har en stor potential har tenderat att bli allt mer parlamentariskt och dess politiska svängningar och sick-sack-kurs återspeglar reformismens begränsningar, sa Miriam Municio från IR under IEC-mötet och tillade:
– PP är totalt korrupt och flera av dess ledande företrädare är fängslade, står anklagade för korruption eller är under utredning. Totalt finns närmare 900 korruptionsanklagelser mot partiet. ”PP är en kriminell organisation”, som en av de som utreder korruptionshärvan sa.

Hur kommer det att gå i valet i veckan? Enligt opinionsundersökningarna kommer det att bli ett oerhört jämnt val. Oavsett vem och vilka som bildar katalansk regering kommer det inte att vara långt till nästa kris och nya vågor av masskamp.
Regeringen och media gör allt för att de partier som stödjer självständighet inte ska nå över 50 procent. Det är en enorm hetskampanj. I media sprids lögner som exempelvis att kampanjen för självständighet i själva verket har initierats av Ryssland och Putin för att destabilisera Väst.
Borgerliga PDeCAT (den avsatte regionpresidenten Carles Puigdemonts parti) är diskrediterade och vågar inte ställa upp under eget namn. Bland gräsrötterna i ERC (”vänsterrepublikanerna”) finns ett motstånd mot ett fortsatt samarbete med PDeCAT. En stor majoritet av medlemmarna i vänsterpartiet CUP har sagt nej till samarbete med PDeCAT. I Barcelona har vänsterns borgmästare Ada Colau brutit med PSC (PSOE i Katalonien). Allt detta återspeglar pressen underifrån efter strejkerna och demonstrationerna den 8 november och miljonmarschen för att de politiska fångarna ska släppas fria tre dagar senare.

I valet gäller det att besegra de partier som stödjer artikel 155 – PP, PSOE och Ciudadanos. Men som Izquierda Revolucionària (CWI i Katalonien) säger i ett uttalande inför valet måste vänstern – CUP, En Comú Podem (en vänsterkoalition där bland annat Podemos ingår) med flera – gå samman i en enhetsfront med de kommittéer som bildades till folkomröstningens försvar (CDR) för att organisera en fortsatt och upptrappad kamp på gatorna för en arbetarnas republik i Katalonien – en socialistisk republik. ■