Polen: Vilken väg framåt?

Publicerad av Kacper Pluta

Plats: Warsaw Tema: Politiska frågor

De stora protesterna mot inskränkningar i aborträtten under år 2016 lär återkomma då regeringen planerar nya attacker. (foto: Katarzyna Pierzchała )
De stora protesterna mot inskränkningar i aborträtten under år 2016 lär återkomma då regeringen planerar nya attacker. (foto: Katarzyna Pierzchała )

Den 11 november marscherade 60 000 i en nationalistisk demonstration genom den polska huvudstaden Warszawa. Trots att bara en bråkdel av dessa var medlemmar i eller sympatisörer till fascistiska grupper var deras rasistiska paroller om ett ”vitt Europa” och mot muslimer ganska brett accepterade.
Detta äger rum samtidigt som en nationalistisk-populistisk regering ledd av partiet Lag och Rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość, PiS) har makten med ett ganska stabilt folkligt stöd. Vad innebär det för de polska arbetarna, kvinnorna och ungdomen? Är ett motstånd möjligt?

För att tydliggöra var demonstrationen i november inte den ”största extremhögermarschen någonsin”, som västmedia hävdar. De senaste sju åren har nationalistiska marscher organiserats varje år. År 2016 deltog 75-100 000 och mellan åren 2012-14 var nationalisterna aktiva i upplopp mot invandrare, journalister, vänstern och hbtq-aktivister med flera. Detta resulterade i mordbränder och dödsfall bland poliser och civila. Med andra ord var årets marsch inte den starkaste och inte heller särskilt våldsam.
Dock ska man inte säga att extremhögern inte utgör något hot. I flera år har den nationalistiska propagandan blivit mainstream – skolor lär ut antikommunism och patriotism, reaktionära antisemitiska miliser från 1940-talet hyllas som hjältar, etcetera. När PiS kom till makten blev situationen ännu värre: Öppna fascister tillåts intervenera på skolor och statliga institutioner, och Institutionen för Nationella Minnet (historiepolisen) förfalskar historien med utrensning av arbetarrörelsen och vänstern. Det är en del av en bredare kampanj av regeringen för att introducera reaktionära och antidemokratiska åtgärder. PiS fortsätter attackerna på kvinnors rätt till sina egna kroppar, de trakasserar pro-kvinnliga NGO:er och underställer de statliga institutionerna sin vilja, särskilt rättssystemet.

Men ändå har PiS makten med ett av de starkaste valstöden i modern tid. Omkring 40 procent stödjer fortfarande regeringen, och andra politiska partier är långt efter. PiS kom till makten efter en våg av arbetarkamp och generell besvikelse på över 20 år av nyliberalism i landet. Likt Trump i USA utnyttjade de folkets ilska och det politiska vakuumet. PiS införde barnbidrag, minimilön för timarbete och sänkte pensionsåldern. Dessa reformer var något som många arbetare förväntade sig.
Men PiS’s projekt är att bygga en ”nationell kapitalism” som med nödvändighet innebär en begränsning av de eftergifter de kan ge till arbetarklassen.
Därför är många skikt av arbetare fortfarande missnöjda med situationen och går ut i kamp – som sjuk- och hälsovårdspersonal, särskilt underläkare, tidigare i år.

En annan fråga som vi har sett viktig kamp för är kvinnors rättigheter. År 2016 presenterade en fundamentalistisk kristen grupp ett förslag på att helt förbjuda abort till parlamentet. Även om aborträtten redan är väldigt begränsad i Polen väckte denna attack en ilska hos tio­tusentals kvinnor.
Massprotester bröt ut – internationellt kända som Svarta protesten och Kvinnostrejken – som tvingade parlamentet till att överge projektet. Men abortförbudet har kommit tillbaka i förändrad form, och vi kan förvänta oss nya attacker och en ny rörelse emot det den kommande perioden.
I somras la regeringen fram en rad förslag om att begränsa oberoendet hos domstolar – de skulle rensa ut rättsliga organ och ersätta dem med av justitiedepartementet utvalda tjänstemän. Detta förslag ledde återigen till gatuprotester och i princip dagliga mobiliseringar som ”kvällsvakor” framför domstolar (rörelsen var till stor del präglad av medelklassen, vissa skikt av ungdomar anslöt sig senare).
Resultatet blev att landets president (som stödjer PiS) la sitt veto mot lagen, för att sedan lägga fram en ny version av samma förslag som är lika hotfull som det tidigare.

Alternatywa Socjalistyczna (CWI Polen) är en liten styrka som uppmanar till försvar av de demokratiska rättigheterna, men också för att utöka dem – för kvinnors rätt till sina kroppar, hbtq-rättigheter, fackliga rättigheter för alla och mot extremhögerns propaganda och våld, med mera.
I kvinnorättskampen säger vi att det inte är nog att försvara den existerande lagen, som tillåter abort i bara några få fall, utan vi måste också kämpa för säkra och kostnadsfria aborter. Detta är kopplat till kampen för en bättre offentlig vård.
Om vi vill stoppa nationalisterna behöver vi få arbetarrörelsen i kamp – journalist- och lärarfack borde kämpa mot den nationalistiska propagandan i media och skolor: den senaste tidens invandrare, som särskilt kommer från Ukraina, måste bli med i facken för att hindra chefernas söndra och härska-taktik.
I somras, efter justitiereformsprotesterna, argumenterade vi för att konservativa reaktionärer och nyliberaler är två sidor av samma mynt, och vi gjorde en offentlig uppmaning till vänstern om att samtidigt som man försvarar demokratiska rättigheter också måste erbjuda ett alternativ som kan utmana storföretagens partier och själva det kapitalistiska systemet. ■