Offensivs årskrönika 2017

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Politiska frågor

 (foto: Gage Skidmore  Flickr CC)

Årets provokatör

Redan den 20 januari installerades den oslagbara provokatören 2017 som så klart är Donald Trump. Denna högerpopulist chockade omvärlden med en rivstart där hbtq-rättigheter och klimathotet försvann från Vita Husets hemsida redan efter en timme. Och så har det fortsatt. Inför 2018 kräver hans regering att statliga myndigheter inte längre använder ord som ”foster”, ”transgender”, ”mångfald” och ”vetenskapsbaserad” i sina officiella dokument.
Men provokationen besvarades omedelbart. Den 21 januari ägde det som kan vara den största demonstrationsdagen i USA:s historia rum, med demonstrationer på 577 platser runt om i landet och i 104 andra städer i världen. I Stockholm var vi först 1 000 som samlades på det mer röda Anti-Trump Day och sedan över 5 000 på Womens’ Marsch.
Kampen på gator och torg och även motståndet inom staten har gjort att många av Trumps förslag har stoppats för att sedan komma tillbaka igen i en annan form. Kampen har inte generaliserats och Trump sitter kvar. Men kvar finns också hatet mot hans sexism, rasism och arbetarfientlighet.

Prognos: Fram till valet hösten 2018 har Demokraterna nytta av att använda Trump som en röst­värvare och kampen kan hållas tillbaka något inför valet. Trump är dock just oberäknelig – det enda som går att sia om är att han kommer att fortsätta chocka och osäkra världen med sina utfall.

Årets guldnäve

Den går utan tvekan till Ung i Sverige. Redan under vårterminen 2017 samlades många, men mindre, demonstrationer mot den ohållbara situationen för asylsökande, organiserade av Vi står Inte ut och Ensamkommandes riksförbund. Men allt ändrades i ett slag när en grupp på 15 unga beslöt att nu får det vara nog och den 6 augusti satte sig på Mynttorget.
Sittstrejken som pågick 24 timmar om dygnet, varade i 58 dagar och samlade som mest tusen deltagare (och ännu fler vid demonstrationerna). De kallas ensamkommande, men har här skapat ett kollektiv som slagit även socialister med häpnad. De är så unga, men vet så mycket mer. Kampen för livet har skapat ett allvar och en beslutsamhet som inte låter sig knäckas.

De sträckte ut sin hand till vårdtagare och pensionärer i Vi bygger landet-manifestationer på uppåt 20 orter vilket är ett föredöme i solidaritet. Få tog dock emot handslaget. LO:s ordförande bemödade sig inte ens att gå tio meter från sin arbetsplats till sittstrejken när den under flera veckor var på Norra Bantorget.
Men de slutar inte att kämpa. Varje vecka fortsätter Ung i Sverige även efter sittstrejken. Utanför S-högkvarteret, utanför nobelfesten och alla enormt uppslitande och helt nödvändiga protester utanför förvaren. När kompisar sitter inlåsta. När bröder inte får ha kroppslig kontakt under de övervakade besöken. När utvisningar måste stoppas.
De kom så många, 35 000, hit. Rättsrötan och den humanitära systemkollapsen till svensk asylpolitik är deras första erfarenhet av det som de i väst kallar demokrati. De flesta har varit på flykt i stort sett hela sitt liv. Deras rörelse har börjat förändra kampklimatet för alla. De har återlanserat strejkbegreppet som fackföreningstoppar har velat begrava. Och solidariteten. Och de har väckt en rörelse bland fler unga i Sverige, se utmärkelsen ”hoppets fana”.

Prognosen inför 2018 är ganska lätt: den här gruppen ger sig inte. Flyktingkampen kommer att fortsätta in i valkampanjen. Alla socialister måste se det som sin plikt att stödja och bygga den kampen. Bland alla skandaler visar regeringens senaste annonserade lag som de själva påstår kan ge 8 000 ensamkommande rätt att stanna hur fruktansvärt vidrigt staten har behandlat dessa unga. Den visar också kraften i kampen som har vunnit en eftergift och behovet av fortsatt kamp då ingenting är säkert och alla måste få stanna nu, innan fler liv går till spillo.
Asyllagen som antogs 2016 kallas tillfällig och ska omprövas i juni 2018, eller 2019 om S+MP lyckas få prövningen uppskjuten. Det är den lagen som ligger till grund för de unga afghanernas situation här, för att inte tala om alla som har fastnat i läger utanför murarna. Asylkampen ska förfölja varje politiker som ett spöke i valet fram till dess att den asyllagen är skrotad.

Årets trender

Kollektivism, internationalism och kvinnoradikalisering. Tre tydliga trender som samverkar i Metoo-rörelsen. Det finns flera mycket starka kvinnorörelser runt om i världen, och i Sverige är det just Metoo som utan motsvarighet helt har dominerat nyhetsflödet i två månader och bland mycket annat lyckats stjäla utrymmet från SD och hetsen mot flyktingar.
Det är rätt att kalla det för en rörelse. Över 30 upprop har samlat över 70 000 underskrifter. Men det är bara toppen på ett isberg. Det pratas runt exakt varje fikabord i hela landet. Processer sätts igång, hierarkier ifrågasätts, förövare avslöjas. Återigen är det det kollektiva agerandet som gör detta möjligt.
Så länge som systemet med osäkra anställningar, resursbrist, toppstyrning, diskriminering och allt annat som är inbyggt i kapitalismen består kommer könsmaktsordningen och därmed trakasserierna att fortsätta. Men det är ingen tvekan om att Metoo har släppt ut energier till den myllrande kvinnokamp som inte kommer att dö ut över julhelgen. Insikten som nu erkänns av i stort sett alla – att sexuella trakasserier genomsyrar hela samhället – är en stor erövring.
Vi kan vänta oss enormt stora demonstrationer på internationella kvinnodagen och kanske som förra året även internationella strejker. Precis som har skett i bland annat Latinamerika och Italien har Ni Una Menos-rörelsen utvecklats till en demokratisk organisering med öppna lokalgrupper som möts varje vecka, med kravlistor och så vidare. Det kan ske här. Metoo öppnar också för en ökad chans för Feministiskt Initiativ att väljas in i riksdagen i höst.

Klumpen i magen

Den orsakas av klimatet och militariseringen. Världsmeteorologiorganisationen konstaterar att 2017 blir ett av de tre varmaste åren hittills, med rekordmycket extremväder. Koldioxidhalten i atmosfären är den högsta på 800 000 år (403,3 ppm).
Terrordådet på Drottninggatan kommer att vara en sådan händelse där alla människor kommer ihåg precis var de var när de fick reda på det. Dådet har svarats med en hämningslös militarisering. Statens militärutgifter beräknas öka från 42 miljarder 2013 till 58 miljarder 2020. Det här ger ingen trygghet, tvärtom. Terror kommer ur desperation och fattigdom. Fred kan inte bombas fram ovanifrån, utan kan bara växa fram underifrån ur ett gemensamt bygge av samhället. Men Sverige deltar allt mer ohöljt i Natos militär, som tjänar den amerikanska imperialismens intressen.

Årets smitare

Den går som många år tidigare till fackföreningsrörelsen. Det blev en avtalsrörelse utan strejker, det vill säga utan ett verkligt försök att flytta fram arbetarklassens positioner. Istället har treåriga avtal slutits där lönerna säkras något sånär, men där problemen med dålig arbetsmiljö, stress och osäkra villkor tillåts fortsätta.
Ännu värre är det att LO hittills har hållit tyst om att moderpartiet i regeringen (Socialdemokraterna) tillsatt en utredning för att begränsa strejkrätten för att sätta åt två små fackföreningar som använt sig av strejk – SAC och Hamnarbetareförbundet. Om LO håller tyst om detta kommer det att kraftigt minska makten för alla fackföreningar framöver.
Allra värst är att landsorganisationen ger tummen upp för den nya pensionsöverenskommelsen som höjer pensionsåldern för utslitna arbetare från 61 till 64 år.
De som har tagit kamp har ofta gjort det utanför de traditionella fackliga strukturerna, som Metoo mot sexuella trakasserier (vilket egentligen är fackföreningarnas uppgift), som Stockholms sopgubbar och pendelstädarna mot lönedumpning. Och inte minst de olika vårdupproren En annan Vård är möjlig och Födelsevrålet. Utmärkelse för uthållighet går till BB-ockupanterna i Sollefteå som när detta skrivs har ockuperat sitt sjukhus sedan 30 januari 2017.

Årets kaffet i halsen

Går till Hyresgästföreningens ledning som startade året genom att den 19 februari låta publicera en debattartikel på DN-debatt tillsammans med vd:arna för de tre kommunala bostadsbolagen med rubriken ”Låt attraktiva lägenheter i Stockholm få högre hyror” för att även avsluta året på DN-debatt den 14 december där ordförande Marie Linder tillsammans med Erik Elmgren förmedlar att Hyresgästföreningen tillsätter en ”oberoende kommission” av bostadsbolags-vd:ar under kristdemokraten Stefan Attefalls ledning som ska se över hyressättningen och hyresrätten som boendeform.
Mellan dessa två halsbrytande utspel skapade Hyresgästföreningen rubriker, åtminstone i Offensiv, genom att kring midsommar utesluta fyra drivande i oppositionen mot marknadsanpassningen i Stockholm. Men kaffet stannade inte i halsen för det då uteslutningar av kritiker blivit tradition inom Hyresgästföreningen i Stockholm.

Prognos: Det växer en ny opposition inom Hyresgästföreningen. En opposition som genom hundraårsjubileet har tagit fasta på föreningens radikala och stundom revolutionära arv. En opposition som har sin bas i Västsverige och som genom att mobilisera medlemmarna till kamp gått från den ena framgången efter den andra: Upprustning på hyresgästernas villkor utan någon hyreshöjning alls och nu senast kraftigt motstånd mot privatiseringshotet i Rannebergen, bland annat med ett möte med 350 deltagare där 100 Offensiv såldes.
Samma tidning nyårsönskar härmed att pamparnas förräderi mot hyresgästerna och sin egen rörelse får sig ett svar. Bostadsfrågan kommer att vara het hela valåret.

Årets förlorare

Sistaplatsen delas av Islamiska Staten och Nordiska Motståndsrörelsen, med en stor varning. De är båda kraftigt tillbakapressade, men inte alls utraderade då de ständigt kan få ny näring av det kapitalistiska systemet. Ett system som bygger på rovdrift, militarisering, konkurrens och klassklyftor.
Men med det sagt så låt oss fira! Höstens nykomling bland talkörer ljuder ”stoppa nassarna i ICA-kassarna”. Nordiska Motståndsrörelsen blåste, med riksmedias hjälp, under många veckor upp sig och skulle göra den största marschen någonsin. Det skulle ske genom centrala Göteborg den 30 september, förbi bokmässan och synagogan var det tänkt. Men det slutade med att några hundra nazister vandrade mellan två ICA-butiker i Mölndal. Längre kom de inte då 20 000 antirasister samlades på Heden, då vi antirasister intog stadens gator och spred mångfald och värme istället för rädsla och hat, och då vi tillsammans ställde oss i vägen för nazisterna, blockerade vägen, så att polisen inte kunde släppa fram dem. Den 30 september var årets skönaste dag.
Sedan dess är NMR kraftigt stukade och kan bara samla något dussin. De har förlorat sin plats i Almedalen 2018 och Nya Tider är inte längre välkomna på bokmässan. Glöm inte att det var kampen underifrån som gjorde detta. Inte polisen eller proffstyckare, utan den samlade massan som satte stopp för normaliseringen av nazismen.

Det luktar fiasko

Landets sönderprivatiserade välfärd utlöser det ena fiaskot efter det andra. Debaclet på Transportstyrelsen ledde till och med till en regeringskris. Enda orsaken att regeringen klarade sig nästan helskinnade ur den krisen är att oppositionens kris är större. Moderaterna tvingades byta partiledare. Nu sker inte samma öppna flirt med SD, men å andra sidan har partiet ännu mer tagit över SD:s rasistiska politik mot flyktingar.
Det är också ett fiasko att privatiseringsfiaskon inte får större utrymme i svensk politik. Detta är inte minst Vänsterpartiets fel. Partiet nöjer sig med muntliga utspel. De sitter snällt i båten i utbyte mot ett förslag om en mild begränsning av välfärdsföretagens vinstuttag – som troligen ändå inte kommer att gå igenom i riksdagen. Det är bara genom att mobilisera kamp underifrån som eftergifter kan pressas igenom.
Den största avsaknaden 2018 kommer att vara ett riktigt socialistiskt massarbetarparti som kan föra lågavlönades talan och initiera kamp.

Hoppets fana

Den gryende ungdomsradikaliseringen. Kampåret 2017 hade inte kunnat sluta bättre än med elevstrejken mot utvisningar på minst 20 orter runt om i landet. Eleverna förberedde strejken med demokratiska möten en gång i veckan under sju veckors tid och hade en mediagrupp, demonstrationsgrupp, banderollverkstad, mobiliseringsteam och mycket mer.
I Luleå har Låt oss Leva haft fredagsstrejk i flera månader. Eleverna har visat att kampen inte bara rör de som själva hotas med utvisning, utan att den måste och kan breddas. De sätter ett exempel för 2018 som alla arbetare, löntagare, feminister, antirasister, gamla, sjuka, ja alla, borde följa. De har lanserat ett upprop för den fortsatta kampen. Alla större rörelser mot krig, för demokrati och rättvisa har startat med ungdomarnas kamp.
Offensiv önskar alla ett gott nytt rött år med förhoppningen om att vi ser starten på en ny ungdomsradikalisering samma år som 50-år sedan Frankrike 1968 ska firas. ■