Den gemensamma historien och kampen i Nordirland

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Historia, Böcker

 (foto: )

Nordirland beskrivs oftast i media som en evig strid mellan katoliker och protestanter. Peter Haddens sista bok, Common History Common Struggle, visar att de våldsamma åren från 1970-talet och framåt var långt ifrån oundvikliga, och att arbetarklassens gemensamma kamp är nyckeln.

Det engelska styret över Irland sattes under press av revolutionär arbetarkamp i slutet av och efter första världskriget. Londons svar var imperialismens inarbetade metod, att söndra och härska. För att undvika revolution delades Irland.
Två religiöst-sekteristiska stater bildades. I norr, som fortsatte att tillhöra Storbritannien, fick protestantiska lojalister och unionister fria händer. Mygel med valkretsar och rösträtt gav Unionist Party makten hela perioden 1921-68, medan väpnade lojalistiska gäng agerade mot katoliker och fackföreningar.
I söder, som formellt blev en egen stat först 1937, tog reaktionära partier i allians med den katolska kyrkan över ett extremt fattigt land.
Uppdelningen skapade en ökad klyfta mellan protestantiska och katolska arbetare, som under åren dessförinnan hade kämpat tillsammans i generalstrejker och masskamp.

Huvudtemat i Common History Common Struggle är åren 1968-69. Peter Hadden (1950-2010) var då själv nybliven medlem i den marxistiska organisationen Militant, de som lade grunden för CWI, den international där Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen. Under hela sitt politiska liv var Peter Hadden en ledande aktivist och teoretiker, med flera viktiga böcker om Nordirland och den nationella frågan.
Allting förändrades i Nordirland 1968-69. Decennierna av fattigdom och misär, och i synnerhet diskrimineringen av de katolska arbetarna, exploderade. Nyckelfrågan var om det skulle leda till gemensam klasskamp eller om religiös sekterism skulle få överhanden.
Ett helt kapitel ägnas åt den avgörande vändpunkten, den 5 oktober 1968. I Nordirlands näst största stad, Derry, arrangerades en demonstration av Derry Housing Action Committee, med stöd av Labourpartiet i staden och ungdomsförbundet Young Socialists.
Parollerna handlade om att arbetarklassen måste enas och kämpa, riktade mot högerpolitiker på båda sidor: ”Working class, unite and fight”, ”Class war, not creed war” [Klasskrig, inte trosbekännelsekrig], ”Orange and Green Tories out” [Mot högern, både gröna nationalister och oranga unionister].
Bostadsbristen och den extremt låga bostadsstandarden var en huvudfråga. I ett flygblad pekade arrangörerna ut två slumvärdar, en katolik och en protestant.

Staten svarade med oemotsvarat våld. Av 400 demonstranter blev 100 skadade av polisens batonger, tårgas och våld – ett övergrepp som tv-sändes och snabbt blev känt.
Kvantitet blev kvalitet, skriver Peter Hadden, ”nästan över en natt politiserades en hel generation”. ”Inom en månad blev var och en politiska aktivister”, ”en revolutionär möjlighet öppnades”.
För att ta rörelsen vidare behövdes ett klassprogram – för att sprida kampen, öka medvetenheten och organisera fler. Arrangörerna i Derry utlyste omedelbart en timmes strejk kommande fredag och en ny demonstration på lördagen.
Men den fackliga ledningen och den politiska delen av arbetarrörelsen, Nordirlands Labourparti (NILP) och kommunistpartiet (KP), svarade inte alls upp mot vad som krävdes. Facktopparna uttalade sig mot strejker ”för politiska mål” medan NILP och KP sökte enhet med katolska liberaler och företagare. Katolikerna var i majoritet i Derry, liksom bland demonstranter och skadade.
Det var arrangörerna den 5 oktober som visade en väg framåt. Det behövdes en rörelse som kämpade mot fattigdom, med ett bostadsprogram, minimilön, rätt till utbildning. Så skulle det gå att vinna protestantiska arbetare, som i litade på arbetarrörelsen.
Peter Hadden visar hur misären var gemensam. I protestantiska Shankill i Belfast 1969 hade 95 procent inte toalett inomhus och 97 procent saknade varmvatten. På detta stadium hade också den protestantiska extremhögern under Ian Paisley ett mycket begränsat stöd. Arbetarklassens enhet var en förutsättning för att ta strid mot det kapitalistiska system som styrde Irland, både i norr och söder.

När det som kallades medborgarrättsrörelsen bröt ut utvecklades flera krafter som gjorde anspråk på ledningen, som NICRA (Northern Ireland Civil Rights’ Association) och CAC (Citizens’ Action Committee). Dessa ofta självutnämnda ledare fungerade oftast som en broms på kampen, eller tog ställning religiöst-sekteristiskt, med krav enbart för katoliker. NICRA-ledaren John Hume menade till exempel att medborgarrätt inte var var politisk fråga.
Många rörelser och idéer kom och gick. Young Socialist Alliance i Belfast ombilades till People’s Democracy. Det blev en aktivistorganisation utan tydligt medlemskap med ett slags halvsocialistiskt program. Dess största brist var att inte vända sig till arbetarrörelsen och arbetarklassen.
Det tydligaste klassprogrammet fanns hos Labour i Derry. ”Vilka bor i hundra år gamla hus? Vilka saknar toalett och varmvatten? Vilka bor trångbott? Arbetare. Därför är kampen en arbetarklasskamp.” Labour i Derry talade också om behovet av socialism, men var inte ett fullt ut revolutionärt socialistiskt parti. Dess starka stöd visade dock på möjligheterna till enad socialistisk kamp.
Den andra demonstrationen i Derry hölls först den 16 november, och tyvärr med en annan ledning än den 5 oktober. Denna gång utan plakat och banderoller, och med kritik enbart av protestantiska slumvärdar. Peter Hadden betonar att socialister så klart måste delta även i en sådan demonstration, men med en egen, oberoende socialistisk politik. De som tror på ledarna kommer att tappa denna tilltro och minnas den kritik som fördes fram.

Politiseringen av samhället gjorde att den första entusiasmen hade övergått till en bittrare, ilsknare men än mer målmedveten stämning. Strider mellan polisen på Nordirland (RUC, Royal Ulster Constabulary) och katolska ungdomar blev nu en del av vardagen. Varken begränsade reformer, som föreslogs av regeringen, eller repressionen kunde stoppa rörelsen. Klyftan växte mellan ledare som John Hume och de unga aktivisterna.
Stämningen i Belfast, där många bodde i blandade områden, var mot sekterismen. 1968-69 var också en period av strejker där protestanter och katoliker kämpade tillsammans, till exempel mot en ny antifacklig lag. I flera städer och bostadsområden organiserades också hyresstrejker.
Ett annat exempel på den nya stämningen var fyllnadsvalet i Mid-Ulster, sedan den sittande parlamentsledamoten hade dött. Hans parti, Unionspartiet, utmanades nu av 21-åriga Bernadette Devlin, som hade börjat sin aktivitet i Peoples’ Democracy och sedan rört sig vänsterut, närmat sig Labour i Derry. Hon ville inte bli en ”katolsk” enhetskandidat mot Unionistpartiet. ”Jag hatar ordet anti-unionist”. Sekterismen ”avleder uppmärksamheten från de verkliga klagomålen som är lika för katoliker och protestanter”. Arbetarklassen behöver ”stå tillsammans på en icke-sekteristisk plattform med radikal politik”.
Med denna politik fick Bernadette Devlin 33 648 röster och vann mandatet som den yngsta parlamentsledamoten i London på 200 år. Men trots strejker, hyreskamp och valet i Mid-Ulster var fackledningen och Labour helt passiva. Labourregeringen i London gav istället aktivt stöd till unionistregeringen i Belfast.

Nästa vändpunkt kom i augusti 1969. Unionisterna skulle ha sin årliga parad i Derry (Apprentice Boys) och hade mobiliserat hela
15 000 deltagare. De boende i katolska bostadsområden, särskilt Bogside, fruktade med all rätt att de skulle attackeras av såväl RUC, de poliser som kallades B-Specials och lojalistiska extremister från marschen.
Efter stenkastning från några ungdomar kom attacken. Men befolkningen reste sig till ett spontant massuppror som slog tillbaka polisens batonger, tårgas och sköldar. Försvarskommittén i Bogside kom nu att ta makten, organisera allt, i området, som kom att kallas ”Free Derry”. Själva slaget mot polisen varade i tre dagar.
Den brittiska regeringen oroades för risken att lojalisterna skulle genomföra en massaker som kunde leda till inbördeskrig. London tog därför den 14 augusti beslutet att skicka trupper.
Inom en del av vänstern och bland aktivisterna i Derry såg detta först som en seger, att trupperna skulle skydda katolikerna. Men, som Peter Hadden förklarar, trupperna skickades för att ”skydda brittiska kapitalisters egendom och profiter, inte för att försvara varken katolska eller protestantiska arbetares intressen”.

Slaget om Bogside och att trupperna anlände ledde till våldsamma kravaller och sammanstötningar. Men fortfarande fanns det starka krafter inom arbetarklassen som agerade mot våldet, i form av freds- och försvarskommittéer. I Belfast ”förseglades hamnområdet av en gemensam grupp katoliker och protestanter som försvarade alla boende”. Ett försök av Ian Paisley att samla till ett stormöte fick bara med sig 185 av 8 000 varsarbetare.
Men det fanns ingen samordning eller gemensam demokratisk ledning för rörelsen mot våldet och för klasskamp. Istället förstärkte fackledningarna sin allians med regeringen.
Sammanlagt 150 000, de flesta unga, deltog i frontlinjen i kampen mot staten. ”Dessa ’befriade områden’ hade blivit revolutionära universitet”. De flesta förstod att de kämpade mot statens repression och den sociala nöden, men hade en oklar bild av kampens mål.
Efter 9 veckor togs barrikaderna ner i Bogside, sedan regeringen lovade mycket begränsade eftergifter. Ledningen för medborgarrättsrörelsen kunde inte visa en väg framåt för kampen och arbetarrörelsens ledning stod vid sidan.
Vintern 1969-70 splittrades IRA (Irländska Republikanska Armén), som fram till dess inte hade spelat någon framträdande roll. Det nya, Provisoriska IRA, kritiserade officiella IRA för att inte ha försvarat bostadsområdena och för att vara socialistiskt. Provos eget program hade halvsocialistiska krav, men framför allt framstod de som radikala genom betoningen av väpnad kamp. Båda flyglarna var dock färgade av stalinismens tvåstadieteori, där det första stadiet var en över klasserna stående nationell kamp.

Arbetarrörelsen hade fortfarande möjligheter. I valet 1970 fick Labour 113 506 röster. Den 30 mars 1971 strejkade 30-40 000 arbetare mot antifackliga lagar.
Men utan initiativ till gemensam kamp pressades arbetarorganisationerna tillbaka. De sociala effekterna av kapitalismens djupa kris ledde till upptrappat våld. Massorna blev åskådare till sekteristiska konfrontationer istället för den tidigare masskampen. Unionister bildade väpnade grupper som UDF, som organiserade tusentals, och UVF. Tusentals familjer drevs bort från sina bostäder.Statens våld trappades upp, även mot protestantiska arbetare och icke-sekteristiska försvarsgrupper. I ett försök att krossa IRA upprättades interneringsläger, som efter fyra månader höll 1 500 fångar. Effekten blev den motsatta – IRA blev starkare än någonsin. De unga attraherades av metoder de såg som ”revolutionära”, men förbisåg organisationens begränsade borgerliga program. Även Bernadette Devlin, som nu ställde sig på sekteristernas sida, och det nya socialdemokratiska partiet SDLP ingick nu samarbeten med IRA.
Bara ett fåtal marxister, med Peter Hadden i spetsen, påpekade att IRA:s metoder skulle leda till en återvändsgränd. Individuell terrorism skulle leda till att repressionen stärktes och att protestantiska arbetare drevs att stödja unionisterna. IRA skulle aldrig kunna vinna mot den brittiska armén, vars brutala närvaro skulle trappas upp.

Den blodiga söndagen, den 30 januari 1972, sköt brittiska fallskärmstrupper ihjäl 13 fredliga demonstranter i Derry. Upp till 20 000 deltog i marschen, som riktades mot interneringslägren. Ögonvittnen berättade hur soldater hade skjutit flyende demonstranter i ryggen och avrättat andra på nära håll. Sju av de dödade var tonåringar.
Hela Irland var skakat, bedövat och förbannade. Svaret blev en tre dagars generalstrejk, där även ett antal protestanter deltog.

Nu inleddes den flera decennier långa konflikten, The Troubles. Provisoriska IRA dödade 56 soldater de kommande två månaderna. Unionister genomförda stora manifestationer med fascistliknande väpnade grupper. 1972 blev det blodigaste året, med 467 döda varav 353 civila. Det genomfördes 115 bombdåd per månad. Regeringen i London, som hade infört direktstyre över Nordirland, hade ingen lösning. Återförening av Irland på kapitalistisk basis var omöjligt. Statens svar var status quo, som skulle upprätthållas med som mest 21 000 brittiska soldater i Nordirland.
Även under dessa år fanns det perioder av klassenhet. Sekteristerna lyckades inte splittra facket och inte en enda strejk bröts av sekterismen. En sekteristisk strejkuppmaning organiserad av unionister 1974 lyckades stoppa produktionen med hjälp av hot från paramilitära trupper. Men ett senare försök 1976 misslyckades när arbetarna organiserade massmöten mot ”strejken”.
Det var arbetarklassens motstånd som vid flera tillfällen stoppade det sekteristiska våldet och att utvecklingen skulle trappas upp till inbördeskrig. Exempelvis bussförare och elektriker gick ut i strejker när arbetskamrater hade dödats. Stämningen mot bombdåd och dödskjutningar från båda sidor ökade 1975. IRA tappade stöd efter bombdåd mot två pubar i England, där 19 dödades och 182 skadades. 17 oskyldiga dömdes för dåden.
Facktopparna pressades att agera och lanserade kampanjen Right to live, med krav på stopp på våldet, och rätt till arbete, bostad och utbildning. 20 000 skrev på uppropet redan första dagen. Men kampanjen blev bara en slogan och ledde inte till någon verklig kamp. Ett annat tydligt exempel var Peace People, som organiserade samlingar mot det sekteristiska våldet, med 20 000 i Belfast och 25 000 i Derry. Här var bristen att statens våld inte fördömdes, liksom de akuta sociala frågorna.

Common History Common Struggle är ett mästerverk, skriven under Peter Haddens sjukdomstid innan han alltför tidigt gick bort. Det är en konkret bok som beskriver händelser och redovisar fakta, med teoretiska och praktiska slutsatser i en mycket komplicerad fråga, den nationella frågan på Irland.
Dagens verklighet bekräftar bokens tema, att kapitalism och religiös sekterism inte har någon lösning, utan istället fördjupar svårigheterna. Polariseringen på Nordirland har skärpts sedan fredsprocessen på 1990-talet och en ny konflikt riskerar att bli värre än den förra. Mot detta står viljan till enad kamp från arbetare och unga. Det gäller för dagens socialister att förvalta lärdomarna i denna bok. ■