Göteborg slits isär av klassklyftor och allvarlig segregation

Publicerad av Amer Mohammed Ali

Plats: Göteborg Tema: Klassklyftor

Vart fjärde år släpper Göteborg en jämlikhetsrapport. I slutet av 2017 kom den senaste som ger en bild av allvarlig segregation och växande klassklyftor. Nytt i den här rapporten är att kommunen har lagt till begreppet arbetande fattig.

Rapporten pekar på att ojämlikheten mellan boende i olika stadsdelar är enorm och visar att ojämlikheten vilar på klassamhället. Rika har såpass bättre hälsa att skillnaden i förväntad medellivslängd beroende på var du bor kan röra sig om 7,5 år för kvinnor och 9,1 år för män. På grund av klassklyftorna beräknas göteborgarna leva betydligt kortare än rikssnittet.
Barnen i de mer förmögna familjerna mår dessutom statistiskt bättre. Enbart hälften av södra Angereds befolkning uppger att de är vid god hälsa till skillnad från Stora Sigfridsplan i Örgryte där 82 procent uppger att de har god hälsa.

De redan stora inkomstklyftorna växer. I Östra Bergsjön är medelinkomsten som lägst –13 250 kronor i månaden. I Långedrag är den fyra och en halv gånger större – 59 000 kronor per månad.
Trots att arbetslösheten har minskat har inkomstklyftan mellan de fattigaste och rikaste områdena ökat sedan år 2015.
En annan konsekvens av de ökade klassklyftorna är den sociala isoleringen, där 18 procent av Angereds befolkning uppger att de är isolerade gentemot 2 procent av Örgrytes befolkning. Endast en minoritet i samtliga stadsdelar litar på Göteborgs politiker.
Det mest skandalösa i rapporten är frågan om fattiga arbetare. Av de göteborgare som har jobb räknas 16 procent som fattiga.
Rapporten, som är över 200 sidor lång, ger en osmickrande bedömning av läget i Göteborg för de styrande. Den ger egentligen ingen ny bild av läget i Göteborg, samtidigt som statistiken inte är unik för Göteborg då situationen i andra städer är liknande.
Anledningen till läget i Göteborg är de omfattande nedskärningarna och privatiseringarna som har präglat 2000-talet och smulat bort den välfärd som har funnits. Parallellt med detta har de rikare blivit rikare. Gentrifiering pågår med lyxrenoveringar, som tvingar bort arbetare från tidigare arbetarområden, fördjupar segregationen och förvärrar bostadssituationen med trångboddhet och otrygghet. Pengar har hela tiden funnits, men har hamnat i redan välbeställda fickor.
Dock är det viktigt att komma ihåg att inget av de etablerade partierna är intresserade av eller förmögna till att ändra status quo. Att arbetslösheten har minskat samtidigt som inkomstklyftorna ökat måste sätta den fackliga kampen tillbaka på dagordningen. De som har den sämsta tryggheten på arbetet är kvinnor, med lägre lön och villkor.

Rapportens redogörelse visar vilka misslyckade partier Socialdemokraterna och dess stödpartier är. Det går inte heller för kommunens styrande politiker att skylla på regeringen. Trots att Alliansen har försvunnit och högkonjunktur har klassklyftorna vuxit.
Arbetarklassen behöver bilda ett verkligt socialistiskt arbetarparti som kan mobilisera och utmana borgarklassen och deras partier. ■