Turkiet möter hårt motstånd i Afrin

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Afrin Tema: Militärisering

Den krigsoffensiv som Turkiet har lanserat måste stoppas. (foto: )
Den krigsoffensiv som Turkiet har lanserat måste stoppas.

Det står när detta skrivs tio dagar efter Turkiets massiva attack mot den kurdiska kantonen Afrin klart att detta blir ett nytt blodigt kapitel i det syriska kriget och i den turkiska regimens försök att kväsa den kurdiska frihetskampen och det självstyre som denna har tillkämpat sig i Afrin.
Men motståndet kommer precis som i kriget mot IS i slaget om Kobanê 2014 att bli stenhårt.

Trots intensiva flygattacker med svåra mänskliga och materiella skador, tung insats av Nato-­utrustad militär och en uppsjö av lejda jihadist-miliser, fortsätter ännu hårda strider om ett antal mindre gränsbyar i norra och västra Afrin. Än har heller inga fientliga marktrupper kommit i närheten av Afrin City eller vunnit några viktiga segrar.
Det Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter (SOHR) har efter de tio första dagarnas strider rapporterat 55 civila dödsoffer, 78 dödade YPG- och självförsvars­kämpar och minst 85 dödsoffer för de stridande i Erdoğans så kallade ”Operation olivkvisten”.
De första dagarnas strider har också hunnit skapa flera tusen nya internflyktingar och svåra skador på Afrins viktigaste damm.
Allt detta är en fingervisning som pekar på att även det hittills relativt stabila och fredliga Afrin, som bebos av 400 000 och ännu fler internflyktingar, nu drabbas av en humanitär katastrof. Precis som i slaget om Kobanê, där IS med den turkiska regimens passiva stöd på åskådarläktaren var nära att krossa de kurdiska styrkorna, är den turkiska operationen mot Afrin ett nytt existentiellt hot mot den kurdiska kampen för nationella och demokratiska rättigheter.

Erdoğan påstår sig vilja återge Afrin ”till sina rätta ägare” och hävdar uppenbart lögnaktigt att ”i Afrin är 55 procent araber, 35 procent kurder och resten turkmener”, vilket är ett direkt hot mot Afrins kurdiska identitet, där kurderna enligt lokala källor utgör 70-90 procent av befolkningen.
Erdoğans uttalande ska ses i ljuset av att en turkisk seger över YPG bäddar för att tiotusentals syriska flyktingar i Turkiet då kommer att dirigeras till området, givetvis under strikt kontroll av Turkiets militär och nationella säkerhetstjänst tillsammans med tidigare al-Qaidamedlemmar, turkmenska legosoldater och en uppsjö av salafistiska och andra religiösa krigare.
För majoriteten av de syriska kurderna och deras nära allierade bland lokala minoriteter, som kristna och yazidier, ökar detta deras motivation att till varje pris försöka slå tillbaka de turkiska inkräktarna. Allt tyder också på att uppmaningen om allmän folkbeväpning får ett starkt folkligt stöd. Liksom under slaget om Kobanê bäddar också kriget i Afrin för mycket stora solidaritetsmanifestationer världen runt, som socialister har en självklar plikt att delta i och stödja.
Noah Bonsey från Syria Crisis Group förutser på goda grunder att kriget kommer att bli svårt att vinna. ”Även om de (till slut) lyckas inta enklaven är det oklart hur Ankara hoppas kunna säkra ett område som bebos av en fientlig befolkning och en topografi som lämpar sig för gerillakrig. Turkiet kommer mera troligt hamna i ett utdraget krig mot ett potent och djupt motiverat uppror”.

Erdoğans armé har givetvis ett överväldigande militärt övertag. Vid sidan av den reguljära armén har Turkiet också utrustat flera tusen lejda milismän från syriska rebellgrupper. Mot detta står att den turkiska nationalism som Erdoğan har piskat upp inte kan mäta sig med den motivation att slåss för sitt folks rättigheter som råder bland de 8 000-10 000 YPG-kämparna, som också kan räkna med stöd av ett beväpnat folk i en till stor del bergig och skogsbevuxen terräng.
Det avskräckande stöd mot Turkiet som de syriska kurderna hoppades på från det ryska flyget visade sig vara en chimär när Putins Ryssland utan vidare svek dem och öppnade dörren för Erdoğan till Afrins luftrum.
Att de syriska kurderna känner sig isolerade och redan har insett det lönlösa i att ropa på hjälp från det USA, som de lierat sig med i kriget mot IS, visas också av att den kurdiska administrationen i Afrin nu har uppmanat den syriska regimen att försvara sin gräns i Afrin. Men även om Assad i ord har fördömt den turkiska interventionen är det inget som han förmår att göra något åt utan stöd av Ryssland, samtidigt som han troligen hoppas vinna mer på att låta två av sina fiender bekämpa varandra.

En öppen fråga är om Turkiet klarar av att fullfölja Erdoğans klart deklarerade mål att efter Afrin gå vidare, först till den västligaste utposten Manbij av de östliga delarna av den PYD-ledda ”demokratiska federationen” i norra Syrien, där också USA har en av flera baser, och därefter vidare mot den irakiska gränsen.
USA:s militära och politiska stöd till de syriska kurderna i kriget mot IS har utsatt förbindelserna med hittills så viktiga Nato-partnern Turkiet för stora påfrestningar. Erdoğan har rasat mot att USA:s utrikesminister Rex Tillerson i ett tal den 17 januari i år förklarade att USA även sedan IS besegrats tänkte stanna kvar i norra Syrien som en påstådd garant mot en comeback för IS och som ett led i USA:s försök att påverka Syriens framtid.
Trots att USA inte har lyft ett finger till försvar för Afrin, utan tvärtom gett sitt cyniska stöd till vad de kallar Turkiets ”legitima säkerhetsintresse” att skydda sina gränser mot ”terrorister”, har generalstabschefen Joseph Votel, chefen för US Central Command, ändå upprepat att USA inte har några planer på att lämna sin bas i Manbij. Frågan är då om Erdoğan tvingas nöja sig med att sätta ned en fot i Afrin som kan göra det kurdiska självstyret i norra Syrien till en illusion eller om han vågar utmana USA:s bluff genom att också angripa Manbij, den utpost som de YPG-ledda Syriska demokratiska styrkorna med stöd av USA intog 2016.
USA kan möjligen inta en vänta-och-se-attityd och hoppas att slaget om Afrin kyler ned Erdoğan. Om Turkiets militär ändå visar sig beredd att vada genom blod kan kurderna när det kommer till kritan inte räkna med att USA på allvar skulle riskera ett krig med Turkiet.

Den kurdiska frihetskampen för nationella och demokratiska rättigheter står i öppen motsättning till alla de fyra reaktionärt styrda stater som de bebor – alltifrån Turkiet och Syrien till Irak och Iran. Inte heller kan de räkna med något annat stöd från de rivaliserande imperialistiska stormakterna än under de episoder där de kan utnyttjas i deras eget spel för maktpolitiska och kommersiella intressen.
Erdoğan, som snart hoppas kunna vinna ett nytt val i Turkiet, använder nu krigets inledning till att försöka piska upp en turk-nationalistisk yra och tysta minsta pip av protester även i Turkiets sociala medier. Det sker med hundratals nya gripanden och udden riktad mot vänsterpartiet HDP och utpekade PKK-sympatisörer.
Ändå är det till syvende och sidst främst med de turkiska, iranska, irakiska och syriska arbetarna och alla förtryckta folk i dessa stater som den kurdiska frihetskampen för att till sist segra måste liera sig, med det slutliga målet att tillsammans med dem etablera en frivillig konfederation av demokratiska och socialistiska stater.

Socialister och arbetarorganisationer världen runt måste nu förena sig till stöd för den kurdiska frihetskampen i en gemensam proteströrelse mot Turkiets krigspolitik. Allt stöd också till det modiga uttalande som Sosyalist Alternatif (CWI Turkiet) har gjort i Turkiet tillsammans med gruppen Patronsuz Dünya:
• Stoppa ockupationen nu!
• Delta inte i ockupationen, säg nej till kriget mot Afrin!
• Fackföreningar mot kriget – generalstrejk!
• Låt oss förena metallarbetarstrejken med kampen mot kriget!
• Klassenhet mot nationalism och sekterism! ■