100 år av kamp för självbestämmande

Publicerad av Raymond Ohlson

Tema: Kamp mot rasism och nazism

Sverige är inget föregångsland för urfolkens rättigheter. Statens förtryck av samerna fortsätter än idag. (foto: Wikimedia Commons)
Sverige är inget föregångsland för urfolkens rättigheter. Statens förtryck av samerna fortsätter än idag.

Förra veckans festival i Staare/Östersund var inte enbart ett firande av Sámij álmmukbiejvve (samernas nationaldag), utan även ett historiskt firande av 100-årsdagen av det första samiska landsmötet på den svenska sidan. Förra året firades 100-årsdagen av det första landsmötet i hela Sápmi och minnet av Elsa-Laula Renberg, som var den förkämpe som gjorde detta möjligt.

Men fortfarande är det i det stora hela samma frågor som ligger på bordet – rätten till självbestämmande. Detaljerna har förändrats och vi har kommit ett steg på vägen, men när det kommer till samers rättigheter står vi kvar och stampar. Sverige är inget föregångsland när det kommer till urfolks rättigheter – den svenska staten glider stadigt ifrån en ratificering av ILO 169, konventionen om just urfolks rättigheter. Samer saknar dessutom helt någon representation i riksdagen.
Den svenska staten har ännu inte tvättat sin smutsiga byk när det kommer till den koloniala historien inom det egna landet. För två veckor sedan avslogs två motioner i riksdagen rörande en samisk sanningskonvention. Jonas Eriksson, Miljöpartiets gruppledare i riksdagen, säger till Sameradion att dessa röstades ner eftersom frågan fortfarande bereds i regeringen. Isak Utsi, ordförande för Sáminuorra (Samisk ungdom) som sitter i en arbetsgrupp för sanningskonvention, är positiv till att frågan gick tillbaka och säger till Sameradion att frågan bör ägas och formuleras i Sápmi och lobbas vidare till regering och riksdag.
Just denna fråga är en sådan som blir problematisk när samer saknar representation i riksdagen.

Offensiv har tidigare skrivit om det uppmärksammade Girjasmålet som rör landrättigheter, en långdragen rättsprocess som i grunden har sina anor i den svenska kolonialiseringen av Sápmi. Frågan är också en förlängning av frågan om verkligt samiskt självbestämmande.
Rätten till mark rör också klimatfrågan, en fråga som ständigt tar nya steg in på den politiska arenan, men fortfarande domineras av storföretagens rovdrift. Bland de viktigaste frågorna som rör samer är gruvdriften och skogsbruket, men i det stora hela handlar det om en hållbar framtid och ekologisk känslighet.
Sverige har kritiserats av CERD (FN:s rasdiskrimineringskommitté) på ett antal punkter, däribland att Sverige måste förändra minerallagstiftningen för att ge samer rätt till utökat samtycke rörande utvinning av naturresurser på samisk mark. Det är framför allt renskötande samer som idag ser konsekvenserna av tidigare klimatpolitik med avverkade urskogar och klimatförändringar (temperatur och nederbörd).

I rasbiologins kölvatten utarmades de samiska språken där några är nästintill förintade. En process av revitalisering av de samiska språken är idag på uppgång, men än är det långt kvar. Språkfrågan står på sametingets lista över viktiga arbetsområden.
Idag ses en mer enad kamp för samiska rättigheter än tidigare. Aktivister ser styrkan i enighet med andra urfolk, som oftast ställs inför samma hot och svårigheter, men även enigheten med andra sociala rörelser inom och utanför Sápmi. En sådan enighet är en styrka i kampen för samers rätt och vägen framåt. ■