”Vår värld har rasat samman på nytt”

Publicerad av Kristofer Lundberg

Tema: Muren mot flyktingar

Golan med sina två barn, som nu har fått avslag från Migrationsverket. (foto: )
Golan med sina två barn, som nu har fått avslag från Migrationsverket. (foto: )

Sahar och Mohammed kommer in i träningslokalen med ett leende på läpparna. De är fokuserade, och pappa Golan Nakhai deltar som hjälptränare. Varje spark utförs med precision och barnen lyssnar på de detaljerade instruktionerna.
I skolan är de båda mönsterelever, pratar flytande svenska och har bra omdömen. Det är svårt att förstå vad de har genomgått och vad de bär med sig.

Golan är född och uppvuxen i en by i Afghanistan med föräldrar, tre bröder och två systrar. De levde alla tillsammans och var jordbrukare. För 13 år sedan kom talibanerna till familjens ägor och började kräva dem på skatter och avgifter, och som hazarer hotades och trakasserades de ständigt. Talibanerna stal kor och andra djur som de livnärde sig på. De som inte betalade fick sina odlingar brända eller mördades.
Familjen levde med terrorn innan de slutligen lämnade allt. Det blev ett liv på vandring, då talibanerna tog över ägorna från familjen som flydde till bergen.
När krig bröt ut mellan regeringen och talibanerna slog en granat ned i hemmet. Hela familjen utplånades utom Golan, som då hade hunnit gifta sig och flytta till egen bostad.
Golan stod nu ensam med fru och barn. Han sålde allt de ägde, då han inte kunde bruka jorden själv. Pengarna investerade han och en vän i en restaurang de drev i en liten bazaar i staden. Efter ett år hade verksamheten kommit igång och gick bättre och bättre.
– Alla typer av människor kom till restaurangen. Såväl poliser som pashtuner som sympatiserade med talibanerna, berättar Golan.
Flera pashtuner levde som civila på dagen och tog ut skatter och spionerade på folk om natten.
– Polis började ställa oss frågor om varför de åt på vår restaurang. De började pressa oss på pengar från verksamheten och hotade att peka ut oss som sympatisörer till talibaner om vi inte gav dem mutor.
En dag skedde en attack mot talibanerna i anslutning till området där restaurangen låg. Tre talibanledare dödades.
– Vi höll restaurangen stängd i tre dagar. När vi väl öppnade kom polisen och grep mig. Jag misshandlades och torterades, och polisen anklagade oss för att några talibaner hade lyckats rymma.
– Vi skrev ett kontrakt om att stänga ute dem från att äta i restaurangen och jag släpptes.
– När jag kommer hem får jag ett samtal om att min kollega och hans son hade kidnappats av talibanerna som också hade satt eld på restaurangen.
Efter kontakt med kollegans fru försökte Golan låna pengar för att köpa dem fri.
– Jag blev kontaktad av talibanerna som krävde att jag skulle infinna mig för att de inte skulle avrätta min kollega och son. Då jag inte fick någon bekräftelse på att de levde tog jag de lånade pengarna och flydde med min fru och barn för fyra år sedan. Vi for till Herat (stad i Afghanistan).
Efter två dagar fick de information om att talibanerna hade besökt deras hem och sökte efter dem, så de flydde. Smugglare tog dem till Teheran, Iran.

Det är inte ovanligt att hazarer trakasseras i Iran. De lever utan papper och rättigheter, som tredje klassens medborgare.
Det var svårt att överleva, knappa resurser och dyra priser. Golan tog jobb på ett tegelbruk för att försörja familjen, men greps och tvingades skriva på för att ta värvning som soldat för att strida i Syrien. Golan hade inget annat val än att skriva på, men han infann sig aldrig, utan flydde omgående med familjen till Turkiet, och därefter vidare till Grekland, Makedonien, Ungern och Serbien.
– Båten tog två timmar, de längsta två timmarna i mitt liv. Ingen kunde simma, min dotter var 8 år, sonen 5 år. Vi var livrädda i den överfulla båten. Det kändes som en evighet. Vi var 58 stycken på en 9 meter lång båt.
– 25 båtar sattes i vatten mellan Turkiet och Grekland den dagen, men bara fyra nådde fram. 120 personer drunknade den dagen, säger Golan och blicken är som att han återupplever händelsen på nytt.
Väl på land började resan. Familjen gick och gick.
– Aldrig har jag gått sådana sträckor, i lera och kyla, och min fru var gravid. Vi gick åtta timmar i sträck.
Från Makedonien gick resan vidare med tåg till Ungern.
– Vi packades som boskap, 20 stycken i varje vagn. Människor satt på golvet, och vissa svimmade.

Från gränsen vandrade de från åtta på kvällen till sju på morgonen. Från Ungern bar vägen vidare till Serbien. Mellan Ungern och Serbien fanns det många flyktingar, där alla trängdes för att ta sig igenom de grindar som hade satts upp och vaktades av specialstyrkor.
– Väl igenom grindarna skulle vi ta en buss vidare till Österrike. Det var en tvåvåningsbuss och vi somnade av utmattning, berättar Golan, som tar ett djupt andetag som samlar kraft för att fortsätta.
– Jag vaknade av att jag låg i gången. Det var glas överallt. Jag kunde inte röra mig, jag försökte resa mig tre gånger för att ta mig fram till min fru, men jag kunde inte, jag var fastklämd och blödde. Jag insåg att jag hade brutit benet från höften och ned, då bussen hade råkat ut för en olycka.
Passagerarna hjälpte Golan att bäras ut. Han ropade efter sin fru och barn innan han tappade medvetandet. Han vaknade upp efter att ha varit medvetslös i flera dagar på ett sjukhus – sydd, gipsad och separerad från familjen i väntan på operation.
FN-personal skulle hjälpa till att hitta hans fru och barn och fick bilder på dem. När de hade hittat familjen fördes han med ambulans till ett läger där barnen befann sig.
– Allt jag kunde tänka på var min fru, men jag fick inget svar, utan fördes till ett annat sjukhus.
En läkare kom med informationen tillsammans med personal från såväl FN som domstol.
– De berättade för mig att ”din fru har avlidit”. Hela min värld rasade samman. Jag behandlades med lugnande, spändes fast och efter tre dagar hämtades mina barn till mig. De hade nu förlorat även sin mamma.
En kvinna från FN berättar att en privatperson hade erbjudit sig betala för begravningen och frun fick en sten.

I rullstol fortsatte nu flykten genom Europa. Först med buss, vilken gick sönder och de fick stå i timmar i regnet i väntan på en ny buss. Därefter började en ny period av vandring.
– Min dotter Sahar drog mig i rullstol, och Mohammed bar kryckorna i handen. Vi gick från kvällen till morgonen, berättar Golan, och det är tydligt att han kämpar för att hålla tillbaka tårarna.
– Vi tappade kontakten med de andra som gick. De var snabbare, och plötsligt hade vi hunnits ikapp av nästa flyktinggrupp som påbörjat sin vandring. Sahar var bara 9 år och kämpade med att dra sin far efter vägen. Det var kallt, men jag såg hur hon svettades.
Det tog ytterligare en dag innan vi kom fram till Österike. En nedlagd fabrik blev uppsamlingsplats för flyktingarna. Därifrån hämtades de med bussar, fick mat och genomgick hälsoundersökning innan resan på nytt fortsatte till fots.
– Vi träffade en afghan som sedan hjälpte oss genom Tyskland och vidare till Sverige.

I Sverige har familjen anpassat sig snabbt. Barnen idrottar, sköter skolan, pratar flytande svenska och har skaffat vänner. Golan har fått erbjudande om arbete, men saknar arbetstillstånd. Istället kom nästa chock: i november 2017 kom avslaget från Migrationsverket.
– Vår värld har rasat samman på nytt. Jag har verkligen världens starkaste barn, de har förlorat allt: mamma, farbröder, mostrar, farföräldrar och levt sina liv på ständig flykt. Den trygghet de nu känner riskerar rivas upp, men de fortsätter kämpa, avslutar Golan. ■