Venezuela: Vad kan lösa krisen?

Publicerad av Izquierda Revolucionaria / Socialismo Revolucionarion (CWI Venezuela)

Tema: Politiska frågor

Efter att regeringen vunnit de två senaste valen och en majoritet i den konstituerande församlingen har den sittande regeringen lyckats få ett tillfälligt politiskt övertag gentemot högern, som har försökt gripa makten via våld. Därmed steg mångas hopp att regeringen nu äntligen skulle börja lösa de problem som vanligt folk brottas med. Men det har inte skett. 

Den svåra ekonomiska krisen gör det omöjligt för arbetare att leva på den låga lön man får. Enligt vissa beräkningar låg inflationen på hela 2 616 procent i fjol. Bara i december var den 85 procent.
Mot den bakgrunden var det många som satte sitt hopp till att de subventionerade matpaket regeringen sålt via så kallade ”Claps” (lokala catering- och produktionskommittéer) skulle innebära en lindring. När Claps lanserades fanns förhoppningar om att de skulle bli organ för folkmakt och garantera en verklig kamp mot matbristen. Men redan från början var de endast assisterande och klientbaserade, vilket tillät regeringen att öka sin kontroll. Från första stund agerade regeringen för att hindra verkligt folkligt deltagande. Claps byråkratiska utformning och styrning har resulterat i stora problem med distributionen samt med ineffektivitet och korruption.
Situationen förvärrades av att regeringen inte kunde infria sitt löfte om att ge folket skinka till jul på grund av korruption, internt och externt sabotage samt konflikter inom byråkratin. Bara i liten skala kunde detta löfte infrias, vilket skapade sociala konflikter och att affärer, varuhus och skepp plundrades i olika regioner. Och det nya året har inletts med att läget blivit ännu värre.

Samtidigt sitter regeringen och högeroppositionen vid förhandlingsbordet i Dominikanska Republiken, där det sägs att de försöker hitta en väg ut ur den politiska, ekonomiska och sociala krisen.
Men verkligheten är att förhandlingarna och de kapitalistiska åtgärderna som regeringen tillämpar visar att både den venezuelanska regeringen och ledarna för styrande PSUV (Venezuelas förenade socialistiska parti) inte har några intentioner att vidta åtgärder för att förbättra levnadsstandarden för vanligt folk. De är redo att i praktiken acceptera alla åtgärder som de venezuelanska och utländska affärsintressena kräver, vilket ledarna för högeroppositionens koalition MUD alltid har försvarat.
Mötena i Dominikanska Republiken är inte till för att lösa de grundläggande problem som de i allra störst behov har, utan är istället till för att skapa en ny koalitionspakt.
Arbetarklassen har drabbats hårdast av den kapitalistiska politik som regeringen tillämpar. Arbetarnas löner har devalverats, även i sektorer där förhållandena alltid har varit bättre, som i olje- och gassektorn. Det i sin tur har gett upphov till protester som nyligen från oljearbetare. Andra som protesterat är anställda vid Caracas kollektivtrafik och inom det statliga elföretaget, där vissa har sparkats på grund av de krav de har rest. Andra arbetare har mötts av massuppsägningar.

Regeringen som beslutat sig för att förvalta kapitalismen viker sig för den kapitalistiska marknaden. Den förlitar sig på allt mer desperata metoder som till exempel konceptet ”petro”, en kryptovaluta skapad av den venezuelanska staten i ett försök att säkra utländsk valuta och att därmed kunna fortsätta importera. Men detta ger endast ytterligare ett bidrag till redan den farliga, spekulativa ekonomiska utvecklingen. Oljeindustrins skulder växer, vilket ger både mer inkomster och makt till parasitära borgenärer samt ökar pressen för nya privatiseringar.
Även om de försöker framhålla petro och andra liknande åtgärder som försök att inte direkt ge efter för IMF (Internationella valutafonden) eller SCO (Shanghai Cooperation Organisation, en politisk, ekonomisk och säkerhetspolitisk organisation bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan) är dessa åtgärder i verkligheten att vika ner sig för en än mer spekulativ och korrupt kapitalism. Resultatet kan bara bli en än värre kris.
Även om de fortfarande gör offentliga uttalanden med tal om socialism och marxism, där de hyllar årsdagen av Ryska revolutionen och demagogiskt refererar till Lenin och Trotskij, har Maduro och resten av regeringsledarna inga intentioner att lägga makten i arbetarklassens händer för att expropriera de rika och demokratiskt planera ekonomin. Det var det som Lenin och Trotskij gjorde i Ryssland för att besegra kapitalismens ekonomiska sabotage, exploatering och misär.
Maduro och kompani gör tvärtom: De som försvarar arbetarmakt och står för att bryta med kapitalismen och byråkratin i syfte att etablera en genuin revolutionär stat baserad på arbetardemokrati blir idag åtalade och attackerade av PSUV:s ledning.
Om inte arbetarklassen går i täten för att bli av med byråkraterna och kapitalismen kommer revolutionen att besegras. Antingen av en MUD-regering uppbackad av USA-imperialismen eller av byråkratin som försöker konsolidera en kapitalistisk regim under deras egen samt den ryska och kinesiska imperialismens kontroll.

För att undvika dessa scenarier av total seger för kontrarevolutionen behöver vi vara tydliga med att alla lösningar kräver att det byggs en stat där makten och kontrollen är i arbetarnas och de förtrycktas händer. För att uppnå detta är det absolut nödvändigt att utveckla en oberoende och klassbaserad politik som samlar alla betydande delar av chavismen och alla antikapitalistiska kämpar runt ett äkta antikapitalistiskt, socialistiskt, antibyråkratiskt program.
Det är nödvändigt att ena de genuina revolutionära vänsterorganisationerna. Att det är möjligt visades i segern för de vänsteroppositionella kandidaterna i lokalvalen i kommunen Simon Planas i delstaten Lara, trots de byråkratiska hindren. Denna enighet måste ha som mål att ta makten för att störta den nuvarande staten som kontrolleras av kapitalister och byråkrater.

Vi måste bygga en revolutionär stat under arbetarnas och befolkningens direkta kontroll. Vi måste kräva att makten tas från ministrarnas, guvernörernas och borgmästarnas händer och ges till de råd som formas av folket självt.
Kontrollen av produktionsmedlen under arbetarnas styre är nödvändig för att få ett slut på såväl det kapitalistiska sabotaget som korruptionen. Så länge storföretagen inte förstatligas kommer produktionssabotaget att fortsätta. Företagen måste stå under arbetarnas och samhällenas kontroll.
Statlig kontroll över utländsk handel är också viktigt. Vi kan inte fortsätta att ge pengar till plundrare. Vi behöver bygga en enad front av arbetare mot avskedanden i offentlig och privat sektor samt organisera stora marscher och mobiliseringar. Arbetare kan inte fortsätta få sparken för att de kämpar för sina mest grundläggande behov, som mat och sjukvård.
Vi måste stå upp mot de imperialistiska ländernas attacker mot Venezuela som döljs bakom fraser om ”fred” och stabilitet. En del av problemet i Venezuela är den ekonomiska blockaden och underkastelsen för världskapitalismens marknad.
Samtidigt behöver vi kämpa mot exploateringen och attackerna på arbetares rättigheter av kinesiska och ryska kapitalistiska företag, eller genom med byråkratin ”blandade” företag. Våra enda allierade är hela världens befolkning och arbetarklass.

Situationen är akut och en ökning av protesterna är oundvikligt. Men det behövs ett revolutionärt ledarskap.
Vår roll är att bygga ett konsekvent revolutionärt ledarskap. Gå med Izquierda Revolucionaria och kämpa för ett sådant program. ■