S-kris i Norrbotten

Publicerad av Jonas Brännberg

Tema: Inrikespolitik

Med mindre än sju månader till valet är det ”hela havet stormar” inom Socialdemokraterna i flera kommuner i Norrbotten. Värst är det kanske i Boden, där det sittande S-kommunalrådet Inge Andersson hoppat av och meddelar att han startar ett nytt parti med Kristdemokraternas nuvarande gruppledare. I Pajala är situationen inte mycket bättre.

I grunden handlar krisen om ett parti som har gått från att vara totalt dominerande i Norrbotten till att ses som byråkratiska maktspelare av de flesta norrbottningar. Inte ens de fallande valresultaten speglar hur förtroendet och förhoppningarna om S har kollapsat i samma takt som krisen i vården växt och Norrbotten utarmats på service och befolkning. Socialdemokraterna har förlorat makten i flera kommuner och har allt färre aktiva medlemmar. Samtidigt är huggsexan om en plats ”vid köttgrytorna” lika stark som någonsin.
Till det tillkommer valåret 2018 med S batongpolitik och ”brott och straff” samt efterapande av SD i utvisningspolitiken, som till och med blir lite väl magstarkt för en del socialdemokrater.

Avhoppet i Boden av S-kommunalrådet Inge Andersson handlar nog främst om att han har utmanövrerats och enligt egen utsago varit ”i kylboxen” ett antal månader och inte ens fick en plats på S kommunfullmäktigvalsedel i valberedningens förslag. Politiskt motiverar han det dock också med att det ”inte är humant att helt strypa inflödet av flyktingar och försvåra familjeåterföreningar” (NSD den 14 februari).
Nu planerar Inge Andersson en egen valsedel i kommunvalet tillsammans med KD:s gruppledare Anders Pettersson, som redan i januari meddelade att han inte kommer att kandidera för KD i valet på grund av ”den strama flyktingpolitiken, kravet på anslutning till Nato och antydningar om regeringsbildning med stöd av Sverigedemokraterna” (NSD den 25 januari).
Om den alternativa valsedeln verkligen blir av i kommunvalet kan den skaka om och attrahera en del som med avsky har sett på S hets mot flyktingar och närmande till M och SD. Inge Andersson är dock ingen ”vänsterfigur”. Tillsammans med riksdagsledamoten Leif Pettersson har han varit drivande i beslutet om att ett stort äldreboende ska drivas i privat regi av den i Norge ökända välfärdsprofitören Norlandia.
Även i Pajala är splittringen inom S total. Ända sedan beslutet att lägga ned en rad byaskolor togs, och ett stort antal kommunmedborgare från framför allt byarna runt huvud­orten beslutade sig för att gå med i partiet för att ändra politiken, har kampen böljat fram och tillbaka. I strid med partibeslut beslutade S-kommunfullmäktigegruppen att göra upp med Vänsterpartiet, välja andra kommunalråd än vad partimajoriteten ville och fortsätta nedläggningen av service i byarna.
Inför valet försökte valberedningen lansera en blandad lista med namn från båda sidor. När majoriteten petade en från minoriteten valde dock hela minoriteten att hoppa av. Nu går Socialdemokraterna till val på vad som av kritikerna kallas en ”byalista”.
Krisen i S är inte av övergående karaktär, utan kommer att fortsätta. Det är även troligt att fler socialdemokrater byter parti innan valet. I Kiruna har det före detta S-kommunalrådet Kenneth Stålnacke meddelat att han i år kandiderar för Kirunapartiet. Med lite eller ingen ideologi kvar, och för att stanna kvar vid makten, lär vi få se ännu fler ”blocköverskridande” allianser i Norrbottens kommuner efter valet.

Socialdemokraternas kris är politisk. Den handlar om att det politiska förtroendekapital som byggdes upp när välfärden byggdes ut och klyftorna minskade nu är mer eller mindre borta efter år av nedskärningar och ökade regionala klyftor och klassklyftor. Spiken i kistan politiskt är Löfvens hets mot flyktingar och förorter, sjuka och funktionshindrade, samtidigt som miljarderna rullar till mer poliser och upprustning av militären.
En solidarisk och mänsklig politik idag, med verkliga satsningar på välfärd och minskade regionala klyftor och klassklyftor, som också kan stoppa rasismen, förutsätter en helt annan politik än vad Socialdemokraterna kan erbjuda. Det behövs en socialistisk politik som organiserar människor kring en kamp för pengarna tillbaka från de superrika och som planerar samhället efter människors behov istället för att ständigt anpassa sig efter kapitalets giriga krav på ökande supervinster. ■