Ryssland: Protester mot presidentval utan val

Publicerad av Rob Jones

Tema: Politiska frågor

Ärkereaktionären Putin kommer att vinna presidentvalet, men han och oligarkin oroas av de växande protesterna. (foto: Wikimedia Commons / Kremlin.ru )
Ärkereaktionären Putin kommer att vinna presidentvalet, men han och oligarkin oroas av de växande protesterna. (foto: Wikimedia Commons / Kremlin.ru )

Återigen stundar ett presidentval i Ryssland och för femte gången sedan år 2000 är det inget enkelt val: antingen Putin eller någon av de andra kandidaterna som inte har någon chans att vinna. Det enda undantaget till detta var år 2008, då Medvedev klev in för att hålla ”presidentstolen” varm i fyra år åt Putin. Efter det senaste valet år 2012 bröt protester mot valfusk ut – denna gången äger protesterna rum i förväg.

För några veckor sedan svepte ännu en våg av ungdomsprotester över Ryssland i mer än 100 städer – från flera tusen i Moskvas milda minus sex grader till de 30 som protesterade i Yakutsks minus 45 grader!
Polisen gjorde flera räder mot dussintals av den högerpopulistiske aktivisten Aleksej Navalnyjs kontor, som manade till dessa protester dagarna innan söndagen den 28 januari. Polisen stannade passagerare vid flygplatser och tågstationer, och sökte igenom studentboenden för att konfiskera ”agitatoriska” flygblad. Men på själva söndagen blev ”bara” 300 protesterande anhållna av polisen, däribland Navalnyj. Utan tvekan är regimen oroad över att ett stort nedslag innan valet skulle kunna provocera fram ett ännu större missnöje.
På den första protesten i mars ifjol marscherade ungdomar utan plakat eller paroller. Nu gör de sina egna. Det fanns plakat med paroller som ”den femte mandatperioden borde vara en fängelseperiod” och ”Putin: folket har rätt att resa sig mot tyranni och repression”. När högerpolitikern Vladimir Zhirinovskij dök upp på protesten i Moskva för att försöka vinna politiska poäng blev han överröstad av rop om att han inte borde ställa upp i valet.
Flera av demonstranterna har sagt att de inte direkt stödjer Navalnyj, men kommer att bojkotta valet eftersom inga verkliga oppositionskandidater är tillåtna att ställa upp. Högerpopulisten Navalnyj har redan blivit tvingad till att anta fler vänsteråsikter genom att mana till en minimilön samt gratis sjukvård och utbildning. Tiotusentals röda remsor delades ut av Navalnyjs kampanj med ordet ”zabastovka” (strejk) på. Men Navalnyj har inte för avsikt att organisera strejker – faktum är att han inte erbjuder någon strategi alls utöver att unga borde gå ut i protester när han uppmanar till det.
Nomineringarna till kandidatur i presidentvalet är nu stängda och det finns knappt några val i valet. För massorna finns det inte en enda kandidat som kan ses som en seriös motståndare till Putin. Precis som tidigare val finns det ingen tvekan om att ”huvudkandidaten” kommer att vinna en majoritet av rösterna, där officiella opinionssiffror säger att Putin kommer att få 70 procent. Tidigare har Putins segrar återspeglat ett stort väljarstöd, men även om han fortfarande har ett visst stöd kvar har detta rasat och hans seger kan mycket väl komma att vara ihålig.

Stödet som Putin fortfarande kan luta sig mot är till största del – åtminstone bland den äldre generationen – kopplat till att han avslutade de katastrofala åren av Boris Jeltsin styre efter Sovjetrysslands fall. Putin kom till makten två år efter rubelns kollaps och efter en serie bombningar mot lägenhetshus som sägs ha utförts av tjetjenska terrorister. Han presenterade sig som en stark ledare redo att få ett slut på kaoset och lanserade därför ett bistert krig för att återetablera kontrollen över Tjetjenien.
Han hade tur att rubeln kollapsade, vilket kombinerat med en dramatisk ökning av världens oljepriser ledde till åtta år av stark ekonomisk tillväxt. Men när den globala finanskrisen år 2007-2008 slog till drabbades Ryssland av en av de största – om än kortaste – ekonomiska kollapserna i Europa och har i spåren av detta lidit av ekonomisk stagnation.
Detta ledde till ett växande missnöje och framväxten av oberoende fackföreningar, sociala protester kring frågor som hbtq-rättigheter och senare till Bolotnajaprotesterna efter 2012 års val, ett val många ansåg var riggat. Men en kombination av dålig ledning från fackföreningarna och liberala oppositionsledare samt en ökning av repressionen ledde till att motståndet minskade. Händelserna i Ukraina och att Krimhalvön blev en del av Ryssland gjorde att Putin red på en våg av patriotism i en tid då varje motstånd, oavsett i marionettparlamentet eller utanför, var isolerade och tvingade till reträtt. Alla som inte lydde mötte repression och motstånd, och många oppositionsgrupper praktiskt taget försvann. Men nu förändras stämningen.
De under 30 år har levt sina vuxna liv under ett årtionde då Putin har styrt i en tid av ekonomisk stagnation och kris. Nedskärningar på högre utbildning, låga löner och arbetsgivare som utnyttjar en – kombinerat med att grundläggande fri- och rättigheter inskränks allt mer och ett samhälle där kyrkan får allt större makt – attraherar inte denna generation. Navalnyj har lyckats fånga upp stämningen, även om de relativt små och explosiva ungdomsprotesterna mer är ett uttryck för frustrationen kring den generella situationen än ett öppet stöd för hans politik. Faran för regimen är att den växande ungdomsradikaliseringen kommer att påverka den äldre generationen och ge även dem hopp om att något kan förändras.
I denna situation, vad bör arbetare, unga och socialister göra? Finns det en kandidat som man kan stödja? Eller borde socialister bojkotta valet?
Tyvärr är vänstern som organiserad styrka i Ryssland extremt svag. En av de mest välkända ”vänster”-ledarna är Sergei Udaltsov. Han blev ledare för Bolotnajaprotesterna, där han argumenterade för att vänstern borde ansluta sig till liberaler och extremhögern i motståndet mot Kreml, varefter han släppte alla vänsterkrav av rädsla över att alienera sina nya vänner.
Udaltsov släpptes nyligen från fängelse där han har suttit i fem år (sedan slutet av Bolotniyprotesterna). Han annonserade direkt att han skulle stödja det ryska Kommunistpartiet, ett parti som blandar en djup reaktionär och rysk-chauvinistisk politik samt fjäskande stöd till Putins utrikespolitik med några få demagogiska vänsterfraser om löner, levnadsvillkor och hur bra livet var i Sovjetryssland.
Udaltsov startade en serie ”primärval” för att nominera en kandidat till den ”vänsterpatriotiska” organisationen. Bland kandidaterna som Udaltsov stödde fanns affärsmän, regionala guvernörer och högerchauvinister. Med Kremls godkännande vann jordbruksaffärsmannen Pavel Grudinin och blev den ”kommunistiske” kandidaten.

Många – särskilt ungdomar – är frustrerade över och trötta på den förda högerpolitiken och på repressionen. De har tagit till gatorna i protester.

Många – särskilt ungdomar – är frustrerade över och trötta på den förda högerpolitiken och på repressionen. De har tagit till gatorna i protester.

”Kommunisterna” framställer Grudinin som en bra ”ägare” som driver ett ärligt företag, det vill säga ”Lenins tidigare kollektiva jordbruk”, i det ryska folkets intresse. Enligt sagoböckerna betalar Grudinin ut höga löner och säkerställer bra arbetsvillkor för sina anställda. Men Grudinin, som tidigare var som hemma i Putins parti Förenade Ryssland, är inget mer än en typisk oligark. Han kanske inte är en lika stor oligark som de vars inkomster kommer från olja och gas, men han opererar ändå på precis samma sätt. Under privatiseringarna lades marken som tillhörde Leninkollektivet ut för uthyrning och Grudinins son är fortfarande den som styr ”hyresdepartementet”.
Antalet som jobbar på jordbruket har skurits ner från 900 till 320 och produktiviteten har ökat femfaldigt. Den dramatiska ökningen av exploateringen av arbetsstyrkan och den relativt höga levnadsstandarden för de som är kvar beror på hyresinkomsterna och användningen av tusentals kvinnor, migrantarbetare och enligt vissa rapporter även barn som jobbar för småsmulor utan kontrakt eller sociala garantier om att få samla frukt och grönsaker under sommaren.
Helt i linje med Kommunistpartiets rasistiska politik varnar Grudinin ”investerare”, som bygger lägenheter på den mark som hyrs ut, att ”kolla människors nationalitet. Om du börjar sälja lägenheter till fel människor kommer jag inte att jobba med dig.”
Oavsett vad Udaltsov och ryska kommunister säger är Grudinin ingen socialist. Kommunistpartiet klagar på att kritiker förtalar honom och till hans försvar säger de att ”om han väljs kommer Ryssland att bli som Kina”. Att använda den kinesiska modellen som exempel att följa, där den brutalaste antiarbetarklasspolitiken av kapitalistisk restaurering kombineras med en extremt diktatorisk regim, kommer inte att attrahera unga och arbetare i Ryssland till att rösta på Grudinin.

Den enda anledningen till att den andra ”oppositionskandidaten”, Kseniya Sobchak, tillåts ställa upp är för att hon inte utgör något hot, men också för att hon kan få ett skikt av städernas medelklass att rösta som annars inte skulle rösta, vilket skulle hjälpa Kreml att få ett högre valdeltagande. Som en tidigare ledare för Bolotnajaprotesterna har hon, tillsammans med andra liberala ledare, ett stort ansvar för att rörelsen dog ut.
Hon är motståndare till den nuvarande ungdomsmobiliseringen, vilken äger rum i trots emot regeringens uttalande om att den är olaglig. Hon påstår att när nästan inga lagliga protester är tillåtna borde inte folket ta del av osanktionerade demonstrationer. Det kommer, säger hon, att leda till inbördeskrig. Istället borde vi sätta vår tilltro till människor som Kudrin – som i flera år var Putins finansminister – i hopp om att han kan övertyga Putin att liberalisera samhället.
Hon framställer sig som en som stödjer kvinnors rättigheter, men hennes nyliberala program skulle skada miljontals ryska kvinnors rättigheter, och hon har sagt att den före detta brittiske premiärministern Margaret Thatcher är hennes hjälte.
Innebär detta att det är rätt att bojkotta valet? Är detta det enda alternativet? Navalnyjs kampanjande mot korruption och uppmaningar till gatuprotester har säkerligen irriterat Kreml. De vet att om det finns ett tydligt alternativ till den förda politiken i ett demokratiskt val finns faran att deras kandidat skulle besegras.

Utan tvekan har stämningen hos ungdomarna som har hörsammat Navalnyjs uppmaning om att protestera på gatorna fått honom att hålla tillbaka sina mer chauvinistiska åsikter och istället lägga fokus på sociala krav. Han gör dock detta på ett populistiskt sätt. Han kommer inte att ställa krav som socialister gör, om att lyfta behovet av att förkasta det kapitalistiska samhället och etablera ett genuint demokratiskt, socialistiskt samhälle. Istället säger han att allt som krävs är ”ärlig kapitalism”. Detta är den fundamentala svagheten i hans hållning och förstärks av hans hierarkiska uppifrån-och-ner-metod som ses i hans presidentvalskampanj.
I kontrast manar socialister till att bygga en kampanjande, demokratisk opposition som kan kämpa för bra löner för alla, etablera högkvalitativ gratis sjukvård och utbildning samt argumentera för ett genuint alternativ till kapitalismen.

Många ungdomar och ett stort skikt äldre arbetare kommer utan tvekan att bojkotta valet, antingen genom att svara på Navalnyjs uppmaning eller genom att inte rösta alls, vilket sänker valdeltagandet. De som gör det kan mycket väl ta nästa steg och delta i aktiviteter för att säkerställa att valet är demokratiskt genom att till exempel vara valobservatör eller genom att protestera på gatorna mot hur orättvist valet går till. Den liberale huvudmotståndarens kandidat har stoppats från att delta, och det finns ingen genuin röst som representerar arbetare och ungdomars intressen.
I det kommande presidentvalet finns det ingen kandidat som socialister kan mana till en röst på och miljontals kommer korrekt att visa sitt motstånd genom att bojkotta valet.
Sotsialisticheskaya Alternativa (CWI Ryssland) har aktivt deltagit i protesterna. Vi stödjer ungdomarna som ser behovet av att protestera. Samtidigt poängterar vi att för en verklig förändring behöver protesterna etablera aktionskommittéer som är demokratiskt sammanlänkade med en landsomfattande struktur och anta en politik oberoende från Navalnyj.
Viktigast av allt är att majoriteten av arbetarklassen, som ännu inte har tagit till kamp, också erbjuds ett radikalt, oberoende klasspolitiskt program som står i motsättning till Putins antiarbetare-regim, men också mot de olika formerna av liberal, provästlig, kapitalistisk opposition.

Alla möjligheter som växer fram de kommande månaderna behöver användas av socialister för att stärka stödet bland ett nytt skikt aktivister för att bygga en organisation som kan spegla de verkliga intressena hos arbetare och ungdomar: för löner det går att leva på och emot utnyttjandet av ungdomar, för bra bostäder, utbildning och sjukvård, enad kamp mot den splittrande rasismen, sexismen och homofoba chauvinismen och för en verklig förändring – en socialistisk omdaning av samhället. ■