Ingen vapenvila för ”helvetet på jorden”

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Damascus Tema: Militärisering

541 personer varav över 150 barn har dödats i östra Goutha den senaste veckan. (foto: Jordi Bernabeu Farrús / Flickr CC)
541 personer varav över 150 barn har dödats i östra Goutha den senaste veckan.

Östra Goutha utanför Damaskus är ”helvetet på jorden”, enligt FN-chefen Antonio Guterres. Dagen efter FN-beslut om vapenvila fortsatte bomberna att falla. En läkare som har intervjuats av BBC säger att de arbetar ”utan elektricitet, mediciner, syrgas, smärtstillande och antibiotika”.

I måndags uppgavs att 541 personer, av dem över 150 barn, hade dödats i östra Goutha den senaste veckan. Fler än 2 500 har skadats. Flera sjukhus har attackerats av syriskt bombflyg och minst ett fick ställa in all verksamhet.
Att FN:s säkerhetsråd i söndags beslutade om 30 dagars omedelbar vapenvila har haft liten effekt. Assadregimen i Syrien och dess allierade Ryssland säger dels att villkoren för vapenvilan inte är klara, dels att de har rätt att fortsätta attackera terrorister.

Östra Goutha har sedan revolten i Syrien 2011 övergick i krig hållits av olika islamistiska rebellgrupper. Sedan 2013 har området, med idag strax under 400 000 invånare, belägrats av den syriska armén med stöd av Ryssland och Iran.
Belägringen har förutom ständiga militära attacker åstadkommit total brist på mediciner och utbredd svält och undernäring på grund av brist på mat och extrema priser på de livsmedel som finns. Detta i ett tidigare viktigt jordbruksområde.

FN-resolutionen talar om omedelbar vapenvila med undantag för strider mot Isis, al-Qaida och al-Nusra. Den sistnämnda, som tidigare var al-Qaida i Syrien, agerar numera under namnet Hayat Tahrir al-Sham (HTS). De dominerande väpnade grupperna i östra Goutha är två andra miliser, Jaysh al-Islam och Faylaq al-Rahman.
Istället för fred efter att Isis har trängts tillbaka av både Assad/Ryssland och av USA-allierade trupper har kriget i Syrien trätt in i en ny, om möjligt ännu blodigare fas. De som skulle säkra freden har trappat upp kriget. Nu handlar det om hur stormakterna och regionala makter ska säkra sina positioner i ett framtida Syrien. Framför allt är det ett maktkrig mellan USA och Ryssland, med Turkiet och Iran som aktiva deltagare. Även Israel har agerat med stridsflyg mot iranska styrkor i Syrien de senaste veckorna.
Ryssland har kraftigt stärkt sin position genom att backa upp Assad i ett läge där andra regimer, som Erdoğan i Turkiet, trodde att Damaskus skulle falla. Idag leder Moskva operationerna mot kvarvarande fästen för den väpnade oppositionen, i östra Goutha och Idlib i nordväst.
USA-imperialismen, bränd av erfarenheterna från Irak och Afghanistan, har dragit sig för att skicka stora marktrupper. Först gav Washington stöd till samma islamistiska grupper som understöddes av Turkiet och Saudiarabien. Men med framväxten av Isis, som upprättade sitt ”kalifat” 2014, tvingades USA hitta nya allierade. Dess viktigaste allierade på marken det senaste året har varit Syriska Demokratiska Styrkorna, med kurdiska PYD:s trupper YPG/YPJ i ledningen.

Att krigets fokus blev att bekämpa Isis räddade Bashar al-Assads regim. Isis är inte helt besegrat och har kapacitet att genomföra enskilda attacker, men har förlorat sin huvudstad Raqqa och stora geografiska områden. Övriga stridande kan använda det faktum att Isis har kvar en viss närvaro för att legitimera militära aktioner. Den turkiska propagandan för kriget i Afrin talar oavbrutet om kurdernas PYD och Isis som om det vore en enhet. Isis är också det argument USA använder för att behålla en truppstyrka på flera hundra soldater i nordöstra Syrien. I verkligheten handlar det om att försöka begränsa både ryskt och iranskt inflytande.
Den ”stabilisering” som både USA och Ryssland säger sig eftersträva kommer att vara långt ifrån stabil. Syrien var redan innan revolten 2011 och det efterföljande kriget en diktatur som skakades av en rad kriser. Idag är landet sönderslaget, över 500 000 har dödats och över 10 miljoner är på flykt. Detta är ett resultat av imperialismens krig, kapitalistisk utsugning och Assads diktatur. Mot detta, för att hindra fortsatt krig och att Isis eller liknande grupper stärks på nytt, behövs en revolutionär socialistisk rörelse för alla folkgruppers arbetare och förtryckta. ■