Tetoffensiven – Vietnamkrigets vändpunkt

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Historia

Tet-offensiven blev början på slutet för det USA-ledda Vietnamkriget. Den bidrog till att hemmaopinionen svängde. (foto: )
Tet-offensiven blev början på slutet för det USA-ledda Vietnamkriget. Den bidrog till att hemmaopinionen svängde. (foto: )

Det är i år dags att uppmärksamma 50-årsminnet av 1968, det stormiga år vars inledning präglades av både Vietnamkriget och den svarta medborgarrättsrörelsen i USA. 1968 kulminerade med den maj-revolt i Frankrike som blev början till det röda 1960- och 70-tal, som även Offensiv är en produkt av.

Av de dramatiska händelser som utlöste ett politiskt vänsterskred med början bland de unga är den massiva Tet-offensiven från den nordvietnamesiska folkarmén och befrielsefronten FNL den enskilt viktigaste. Tet-offensiven, som kom totalt överraskande för USA, blev en avgörande vändpunkt i det nästan 20 år långa Vietnamkriget mellan november 1955 och den 30 april 1975.
Vietnamkriget måste ses i ljuset av den skräck som den koloniala
frigörelsekampen framkallade bland världskapitalismens strateger i spåren av Sovjetunionens seger i andra världskriget, den kinesiska revolutionen, Korea-kriget och den kubanska revolutionen.
”Burma, Thailand, Indien, Japan, Filippinerna och uppenbarligen Laos och Kambodja är bland dem vars säkerhet skulle hotas om kommunismens röda våg skulle översvämma Vietnam”, varnade den dåvarande USA-senatorn John F. Kennedy i ett tal 1956 till en konferens för ”Amerikas vänner till Vietnam”.

Den vietnamesiska motståndsrörelsen Vietminh, ledd av Ho Chi Minh, bekämpade först den japanska ockupationen under andra världskriget och besegrade sedan även fransmännen och konsoliderade makten i Vietnams nordliga del. Men det löfte om återförening av det tillfälligt delade landet efter fria val som utlovades enligt fredsavtalet i Genève undertecknades aldrig av USA, vars president Eisenhower skrev att han inte hört någon expert bedöma att ”kommunisten Ho Chi Minh” i så fall skulle vinna med mindre än 80 procent. Istället genomfördes en riggad folkomröstning för att utropa Sydvietnam som Republiken Vietnam, med de minst sagt imponerande segersiffrorna 133 procent (!) i Saigon.
Medan den USA-stödda Diems korrupta regim i Sydvietnam vilade på en katolsk minoritet av gamla ämbetsmän, officerare och rika jord­ägare, som i hög grad hade evakuerats från landets norra och centrala delar, konsoliderade Ho Chi Minh makten i norr genom en långtgående jordreform som säkrade massivt stöd bland fattiga bönder.
Vietminh hade ett starkt stöd bland bönderna genom att stora jordegendomar även i söder konfiskerades, hyror sänktes, skulder avskrevs och även allmänningar uppläts till fattiga bönder – populära åtgärder som Diem nu försökte upphäva med hjälp av den sydvietnamesiska armén.
Under Diems brutala försök att återge makten till jordägarna 1955-63 växte ett nytt uppror bland de fattiga bönderna i Sydvietnams byar, trots att detta under de första åren motarbetades av de nordvietnamesiska makthavarna i Hanoi under tryck från både Sovjetunionen och Kina. Samtidigt var Kennedy, under hård press av såväl den misslyckade Grisbukts-invasionen av Kuba som av den laotiska gerillans framgångar, fast besluten att dra en röd linje i Vietnam. I november 1963 hade antalet USA-soldater i Vietnam ökats från 900 år 1960 till 16 000, samtidigt som FNL trots detta befäst sin kontroll av mycket stora landsbygdsområden. Trots att den sydvietnamesiska militären med ekonomiskt och materiellt stöd av USA hade blåsts upp till närmare en miljon man 1964, uppskattade CIA att FNL:s styrka ökat från ursprungliga 5 000 till 100 000.

Under president Lyndon Johnson 1963-1969 genomfördes en massiv upptrappning av kriget. Mellan 1965 och 1968 fälldes en miljon ton raketer och bomber över Nordvietnam. Startsignalen gavs efter förfalskade uppgifter om en attack på USA:s flotta i Tonkinbukten 1964. USA tog också kommandot från den sydvietnamesiska armén med ett markkrig, som inleddes med 3 500 marinkårssoldater i mars 1965 och utökades till nästan 200 000 i december samma år.
General William Westmoreland försäkrade 1967 inför hela den församlade USA-pressen att krigets segerrika slut nu var i sikte. Det var precis innan hela fasaden rämnade. Den gigantiska Tet-offensiven inleddes strax efteråt under det vietnamesiska nyåret den 30 januari med en massiv attack mot 36 provinshuvudstäder och sex storstäder, inklusive Saigon. En spektakulär attack riktades också mot USA:s ambassad i Saigon, varav en del ockuperades under flera dagar.
Enbart under Tet-offensivens första våg dog enligt USA inte bara ”37 000 fiender” utan också 2 500 av USA:s egna marinkårssoldater.
Det enskilt allra blodigaste av dessa slag utkämpades i den gamla kejsarstaden Hué, där FNL lyckades inta den gamla kejsarborgen. Slaget lade 80 procent av Hué i ruiner och dödade 5 800 civila. Det var också där som CBS nyhetsankare Walter Cronkite på plats drog slutsatsen att media hade lurats av Pentagon, att kriget inte kunde vinnas och att det nu var dags att börja förhandla om en avslutning.
En växande rörelse mot kriget hade uppstått redan åren innan Tet-offensiven, först och främst bland de unga amerikaner som riskerade att skickas till Vietnam. Inte minst Black Power-rörelsen och de Svarta pantrarna inspirerades av den koloniala och anti-imperialistiska frigörelsekampen.
Efter de stora segrarna i södra USA för den medborgarrättsrörelse som leddes av Martin Luther King radikaliserades denne också under trycket av allt fler sociala explosioner i en rad städer i norra USA. Med ett tal i Harlem våren 1967 på temat ”Beyond Vietnam: A Time to Break Silence” brännmärkte King USA:s regering som en stöttepelare för imperialism, kolonialism, militarism och rasism.
Tet-offensivens organisatörer hoppades kunna utlösa ett uppror i Sydvietnams städer. Detta misslyckades till sist på grund av ett otillräckligt stöd bland städernas arbetare och medelklass för att besegra den halva miljon sydvietnamesiska och utländska soldater de hade emot sig, då den vietnamesiska revolutionen till skillnad från den ryska 1917 hade sitt främsta stöd bland landsbygdens fattiga och inte byggde på den organiserade arbetarklassens uppror.
Ändå avgjorde Tet-offensiven kriget genom att den både lyckades bryta ned stödet för kriget inom USA:s hemmaopinion och knäcka moralen bland soldaterna i USA:s krigsmakt. Sex veckor efter Tet-offensivens inledning föll också stödet för Johnsons krigspolitik från 40 till 26 procent.
Inte minst under trycket av enorma massprotester bland USA:s studenter förklarade Johnson att han inte längre tänkte ställa upp för omval. Presidentvalet vanns av Richard Nixon på ett löfte om att successivt dra tillbaka USA:s soldater och att åter ”vietnamisera” kriget. Fortfarande återstod många och blodiga faser av Vietnamkriget som inkluderade både en invasion av Kambodja 1970 och massiva bombningar av Nordvietnam julen 1972 innan ett fredsavtal i Paris kunde undertecknas. Det skulle ändå dröja till den 30 april 1975 innan Saigon intogs och USA tvingades till en förödmjukande evakuering av sin ambassad.

Vietnamkriget, som totalt uppskattas ha kostat mellan 1,3 och 4,2 miljoner dödsoffer – förutom flera miljoner skadade och förgiftade – satte en stark prägel på hela 1960- och 1970-talets radikalisering. Liksom i den enormt aktiva FNL-rörelsen i Sverige alltsedan den blygsamma starten 1965 kom den hjältemodiga frihetskampen av Kinas och Vietnams bönder att leda till ett uppsving för maoistiska idéer, som under en period fördunklade förståelsen för arbetarklassens centrala roll i kampen för framtidens genuint demokratiska och socialistiska revolutioner.
Men arbetarklassens centrala roll skulle redan ett par månader efter Tet-offensiven sättas i ny blixtbelysning av majrevolten i Frankrike 1968, där studenternas revolt följdes av historiens dittills största generalstrejk och startpunkten för ett helt årtionde av renässans för socialistiska idéer. ■