Start för ny våg av organisering

Publicerad av Offensivs redaktion

Tema: Kamp mot kvinnoförtryck

 (foto: Sebastian Olsson)
(foto: Sebastian Olsson)

I år kommer vi att gå stoltare än vanligt till 8 mars-demonstrationerna. Det har gått ett år sedan sist, men till skillnad från tidigare perioder blev förra årets internationella kvinnodag inte en symbolisk uppvisning, utan ett riktigt avstamp för kvinnokamp i världen som bara har växt därefter. Det finns många kvinnodagar nuförtiden. Och de behövs. För vi har många berg att välta.

Stoltheten över feminismen här i Sverige under 2017/2018 visades i en av de starkaste metoo på globen med de 65 uppropen, men solkas av ilskan mot hur det politiska etablissemanget på ett skamlöst och reaktionärt sätt så fort styrkan i metoo-upproret bedarrade en aning har vridit samhällsdebatten bort från könsförtryck, strukturer, elitens svineri och känslan av ett bubblande uppror till rädsla, blåljuspolitik, hets mot ”de andra”, flyktingar och invandrare. Det klassiska tricket – söndra och härska.
De vill inte ha en stark metoo-rörelse i valkampanjen som kan kräva en omfördelning av landets resurser från storföretag, banker och de superrika till ökad personaltäthet i sjukvården, äldreomsorgen, skolan och förskolan – avskaffat löne- och pensionsgap, minskad stress på arbetsplatserna och säkrare anställningsformer. Det är fundamentala krav för att kunna ta fighten mot sexuella trakasserier.
Två dagar innan den 8 mars publicerade företrädare för 65 metoo-upprop en artikel på DN-debatt. Tyvärr gör de ingen koppling till kampdagen och kraven de ställer på partierna inför valet är lama, med främst bättre utbildning för elever och poliser samt att Diskrimineringsombudsmannen (DO) måste utfärda sanktioner mot arbetsgivare som inte agerar mot trakasserier.Det här är långt ifrån tillräckligt.
Det är steg som inte kostar samhället mycket och därför riskerar att bli rättigheter på pappret som stannar där. DO kommer inte att fixa det här åt oss.

Vi måste fortsätta det som metoo bara just har påbörjat – det vill säga kollektiv organisering. Alla förbättringar för löntagare är en fråga om kamp, eftersom ifrågasättande av maktstrukturer och en omfördelning från vad som ger ägarna mest vinster till vad som leder till bästa hälsan för arbetarna inte sker utan motstånd. Hade vi inte haft fackföreningar hade kvinnors löner fortfarande varit 30-50 procent av männens.
Här ger den internationella kvinnodagen oss ett utmärkt svar då 8 mars präglas av strejker världen runt. Vi går helt enkelt inte till jobbet och därmed kan vi tvinga arbetsgivarna att börja satsa på våra löner och arbetsvillkor.

Facken har verkligen inte gjort sitt jobb mot sexuella trakasserier och det är därför som metoo-upproret var nödvändigt och kan behöva fortsätta. Självutnämnda ledare försvagar styrkan i rörelsen.
En modell är Non Una di Menos i Italien som har organisering med öppna möten i varje stad dit aktivisterna kan gå och vara med och besluta.
Låt 8 mars bli starten på en ny våg av organisering och låt aldrig det politiska etablissemanget komma undan årets valrörelse med sin smutsiga rasism som i sig även leder till ökad sexism och fortsatt skenande klassklyftor. ■