Marknaden sår split mellan stad och land

Publicerad av Sigbritt Herbert

Plats: Östersund Tema: Inrikespolitik

Arne Müller talade i ett fullsatt Torvalla brunn om de ökade klyftorna mellan städer och landsbygd. (foto: Andrew Herbert)
Arne Müller talade i ett fullsatt Torvalla brunn om de ökade klyftorna mellan städer och landsbygd.

Författaren till boken Stockholm, städerna och resten, Arne Müller, gästade Torvalla brunn i Östersund den 21 mars. Cirka 40 personer (fullsatt sal) hade sökt sig dit, varav en del hade rest över fem mil för att komma dit. 

Arne började med några frågor angående den växande klyftan mellan storstäder och landsbygd som han sedan försökte svara på. Vad driver utvecklingen? Är det en naturlag? Går den att påverka?
Statistiska centralbyrån (SCB) har beräknat att av Sveriges befolkningstillväxt fram till 2040 kommer 50 procent att gå till Stockholmsområdet, 37 procent till övriga storstadsområden och endast 13 procent till övriga landet. Om den trenden tillåts fortsätta hamnar Sverige i ett kritiskt läge.
Arne har försökt identifiera drivkraften bakom centraliseringen och kommit fram till att det är marknadskrafterna som är drivkraften. Marknaden föredrar koncentration och ökade inkomstklyftor. Förut skedde produktionen i städerna, men inte längre, åtminstone inte i de svenska städerna. Produktionen har nu alltmer flyttats till låglöneländer. Produktionens plats som motor i ekonomin har övertagits av handel och konsumtion. Varje stad med självaktning ståtar nu med större eller mindre shoppingcentra.

Arne tog också upp bankernas roll. Av de svenska bankerna har 73 procent sina huvudkontor i Stockholms innerstad, 10 procent i Göteborg, 7 procent i Malmö-Lund och 10 procent i resten av landet. De åtta största bankerna har samtliga sina huvudkontor i Stockholm.
Samtidigt som bankerna centraliserar gör man det också svårare att låna pengar på landsbygden. Idag är det i princip omöjligt att låna pengar för att bygga ett hus eller genomföra ett generationsskifte vid ett företag på landsbygden.
Fram till 1960-talet gick politiken i Sverige ut på att underlätta för industrin att få arbetskraft. Som en reaktion på det växte det fram en folklig opinion runt om i landet, främst i de norra delarna. Under 1970- och 80-talen skedde en förändring i regionalpolitiken. Den offentliga sektorn byggdes ut. Högre utbildning decentraliserades. Statliga jobb fördelades tämligen jämnt över hela landet. Aktiva insatser gjordes för att försöka styra kapitalströmningar. Under den här tiden minskade befolkningen i storstäderna, i Stockholm med cirka 100 000. 

Efter finanskrisen i början av 1990-talet började de neddragningar av offentliga sektorn som fortfarande pågår. Privatiseringar och konkurrensutsättning kom på modet. Regionalpolitiskt var det förödande. En aktiv regionalpolitik avskaffades. Regionerna skulle nu ta ansvaret för den egna utvecklingen. Resultatet blev att regioner och kommuner konkurrerar med varandra och lägger pengar på marknadsföring, pengar som skulle kunna göra bättre nytta om de hade satsats på annat håll.
Regeringens regionalpolitiska proposition innebär ingen vändpunkt. Arne hittade dock något positivt med den och det var att de regionalpolitiska frågorna diskuteras. De senaste åren har sett en rad folkliga protester mot centraliseringen. Ockupationen av sjukstugan i Dorotea, som ledde till seger, var ett exempel som Arne tog upp. Den kampen har nu fått en efterföljare i ockupationen av BB i Sollefteå. Protesterna runt om i landet mot gruvbrytning är andra exempel.
Arne visade också hur utvecklingen trasar sönder storstäderna med allt större inkomstklyftor. Exempelvis är inkomstklyftorna i Lidingö lika stora som i Rwanda. Majoriteten av befolkningen i storstäderna är förlorare i dagens system. Norrland, Gotland och storstädernas förortsområden har samma intresse och bör enligt Arne samarbeta för att få en ändring till stånd.

De senaste årens flyktinginvandring har inneburit ett uppsving för många småorter, ett uppsving som nu bryts när Migrationsverket centraliserar och asylboenden stängs. Det blir nu svårt för flyktingar att bo kvar i småorter, trots att de har rotat sig där och kommit in i gemenskapen. Många gånger vill flyktingarna stanna kvar och bygga sitt nya liv i Sverige där.
Mot slutet av mötet kom en av deltagarna med förslaget att jämtarna skulle resa ner till Stockholm och sätta sig utanför riksdagshuset i protest mot den ökande regionala ojämlikheten. Han försökte pejla intresset genom en handuppräckning. Ett tiotal händer sträcktes upp.
Efter själva mötet kunde Arne sälja sina böcker och diskutera med flera av mötesdeltagarna.