Världen efter missilattacken

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Syrien Tema: Militarisering och krig

Spänningarna ökar mellan de imperialistiska makterna, särskilt mellan Trumps USA och Putins Ryssland. (foto: )
Spänningarna ökar mellan de imperialistiska makterna, särskilt mellan Trumps USA och Putins Ryssland. (foto: )

Med bombattacken mot Syrien har USA-imperialismen och dess allierade allvarligt trappat upp motsättningarna i Mellanöstern och globalt.

Den svenska regeringens hållning visar tydligt trycket från de attackerande makterna att Väst ska visa upp en ”enad front”. Utrikesminister Margot Wallström upprepade gång på gång att ”vi förstår den ilska och den frustration som ligger bakom” de 105 missiler som USA, Frankrike och Storbritannien anföll med. Hennes och regeringens enda ”dilemma” var att denna typ av attacker strider mot FN:s regler för folkrätten.
Men hur kan den svenska regeringen ens tala om ”ilska och frustration” från Trump, May och Macron? Ingen av dessa agerade av omsorg om befolkningen i Syrien.
Anfallet var en demonstration av militär makt, men det har varken förutsättningar eller uppsåt att stoppa fortsatt krig och förbättra livet för befolkningen.  

Det var inte det stora angrepp som Trump hade varslat om i sina mycket aggressiva tweetar. Ryssland förvarnades om attacken så att deras flyg eller baser inte skulle träffas. Till dessa baser kunde också Assadregeringen flytta sina mest värdefulla attackplan.
Både Frankrikes president Macron och Storbritanniens premiärminister May var noga med att betona att de inte var ute efter ett regimskifte i Syrien.
Effekterna blev inte större än när Trump beordrade en motsvarande attack för ett år sedan, då han angrep med 59 Tomahawkmissiler mot ett flygfält.
Det är också så att de tre attackerande makterna inte har kunnat presentera några bevis för den attack med kemiska vapen i Duma i östra Ghouta som sades vara orsaken till anfallet.
Utredarna från OPCW (organisationen för förbud av kemiska vapen) ska enligt uppgift undersöka platsen onsdag den 18 april. Utan tvekan kommer deras rapport, vad som än står i den, att tolkas som att den rättfärdigar missilattacken.
De hycklande Västmakterna säger sig ha dragit en gräns vid kemiska vapen. Detta från USA som massbombade Vietnam med just kemiska vapen för mindre än 50 år sedan.
De konventionella bomber som har orsakat mest död och förödelse i Syrien möter inte samma reaktioner och i det lika förödande kriget i Jemen ger Trump fullt stöd till Saudiarabiens mördande bomber.
Det är inte heller så att Vita huset har bombat Syrien varje gång kemiska vapen misstänkts ha använts. Attackerna sker istället utifrån presidentens behov att visa styrka och makt.

Den allvarligaste effekten av anfallet är de ökade motsättningarna mellan de imperialistiska makterna: USA, som har tappat inflytande och bränts av sina krig i Irak och Afghanistan, och Ryssland, som flyttat fram positionerna de senaste åren. USA har fortfarande den överlägset största militärbudgeten (10 gånger större än Ryssland).
Trump har sedan närmast beundrat Putin och gratulerade även denne till segern i de fuskval som hölls för en månad sedan.
Men de senaste veckorna har Trump ändå tvingats genomföra en rad sanktioner mot Ryssland. Först efter anklagelserna om ryskt stöd till Trumps valkampanj. Därefter utvisade USA och andra regeringar sammanlagt 150 diplomater efter dådet mot den före detta spionen Skripal och dennes dotter i Storbritannien. Sanktioner infördes mot några av Rysslands rikaste som är Putin närstående. Rysslands största aluminiumproducent sägs ha drabbats särskilt hårt och bolagets värde halverades på en dag.
Men i början av denna vecka, måndag den 16 april, lät Trump meddela att han inte tänker införa de nya sanktioner mot Ryssland som annonserades av hans FN-ambassadör, Nikki R. Haley. Dessa skulle enligt henne riktas mot alla ”ryska bolag som understödde Syriens kemiska vapenprogram”. Hon höll även öppet för nya missilangrepp. 

I valkampanjen och med parollen ”America First” har Trump signalerat att USA under honom inte skulle dras in i nya krig. Han har också annonserat att de nuvarande 2 000 USA-soldaterna i Syrien skulle dras tillbaka. För USA:s härskande klass innebär det att slicka såren efter misslyckade krig, samtidigt som det tillfredsställer opinionen mot krig.
Men denna linje från USA, särskilt tydligt under Obama, har gett utrymme till andra makter, i Mellanöstern särskilt Iran och Ryssland. Putin har också gjort överenskommelser med Erdoğans Turkiet, som har hamnat i hårda ordstrider med Trump.
Att Trump nu på nytt verkar ändra sig om tillbakadragande – liksom om fortsatta sanktioner mot Ryssland – är därför inte bara ett uttryck för hans oberäkneliga egocentriska personlighet, utan även ett uttryck för motsättningar i USA självt. Dessa handlar också om USA-imperialismens roll i världen. Trump och den härskande klassen oroas över det tappade inflytandet i Mellanöstern. 

Att rusta för krig – militärt eller handelskrig – är klassiska metoder att söka stöd genom att varna för yttre fiender. Flera kommentatorer jämförde förra veckan krisen mellan USA och Ryssland med Kubakrisen 1962, på randen till ett kärnvapenkrig. Ett sådant scenario är inte det mest troliga just nu, men kommer att återkomma i en värld styrd av Trump, Putin, kapitalism och imperialism.