Kolonial mordbrand av samisk kåta

Publicerad av Raymond Ohlson Stokki

Plats: Stenträsk Tema: Kamp mot rasism och nazism, Inrikespolitik

Att Anita Gimvalls kåta, liknande bildens, brändes ner av svenska staten är ett rasistiskt kolonialt övergrepp. (foto: Wikipedia Creative Commons)
Att Anita Gimvalls kåta, liknande bildens, brändes ner av svenska staten är ett rasistiskt kolonialt övergrepp.

Förra veckan tog Sverige ett kliv tillbaka i tiden, en cirka 200-300 år bakåt. Vid lunchtid under onsdagen genomförde statens utsände i form av Kronofogden ett ofattbart kolonialt övergrepp när Anita Gimvalls kåta eldades upp.

Ilskan från samer rör inte bara själva illdådet, utan hundratals år av stöld, förföljelse och rasistiska övergrepp, samtidigt som staten fortsätter att förhala FN:s krav på urfolksrättigheter.
Händelsen förra veckan har föregåtts av sex års kamp mot Länsstyrelsen för att få ha kvar kåtan vid Stenträsket i Västerbotten där Gimvalls släkt har haft ett viste i 120 år. Till stor del ser det i media ut som Länsstyrelsen vill framställa det: att det rör en tvist om byggnationsrättigheter. Länsstyrelsen hävdar att kåtan, i själva verket byggd av Gimvalls morfars farbror år 1890 och sen renoverad i omgångar, är ett olovligt nybygge.
Det kan låta som att Gimvall har genomfört en renovering/ombyggnation på ett naturreservat utan rätt till detta. Men sanningen är att kåtan stod på mark som sen urminnes tid har brukats och fortfarande brukas av jakt- och fiskesamer, mark som har stulits av staten. 

Trots att svenska staten redan i slutet av 1600-talet deklarerade sig som överhög ägare till ”lappmarken” betydde det lite i praktiken tills dess kapitalismen till fullo kunde koppla sitt grepp om landet. Samerna behöll länge en relativt stark ställning i samhället. Under 1600-talet fram till 1800-talet hade samer i princip lika stor rätt gentemot Kronan som bönder hade till sin skattejord. Samerna hade en representation i ”bondeståndet”, och hade även juridisk representation med egna domare och ämbetsmän i så kallade häradsrätter.
I takt med statens försök att exploatera markerna för nybyggarjordbruk och gruvdrift hamrades den moderna formen av äganderätt till jorden fram under 1700-1800-talet. Kronan utövade makt i ”lappmarken” via domstolarna och förvaltningsmyndigheten (länsstyrelsen) under landshövdingen och dess fogdar. 

Sveriges inhemska kolonialisering blev allt aggressivare under 1800-talet. Länsstyrelserna började smygande, utan grund ens i dåtidens lagar och utan formella regeringsbeslut, att ta makten över lappskattelanden (samebyar). Nu kunde staten göra allvar av sina dekret om att ”lappmarken” var Kronans egendom. 1867 drogs ”odlingsgränsen” genom svenska delen av Sápmi från norr till söder, vilket innebar att samerna fick behålla västra halvan av sitt hemland med rätt till marken utan att den skulle kolonialiseras.
År 1886 bestämde riksdagen att avskaffa lappskattelanden med motiveringen att samer som en lägre stående kultur inte var kvalificerade att förvärva och äga fast egendom. Samerna trängdes undan, splittrades upp och förnekades, i namn av omsorg om markerna och deras eget bästa. Rasismen åtföljde och rättfärdigade kolonialiseringen.
Till historien hör även tvångskristnandet av samer då trummor samlades in från familjer och nåj­der för att sedan brännas på bål. Det var då de svenska prästerna uppfann ordet ”trolltrumma” eftersom den samiska förkristna religionen ansågs innehålla ”trolldom”. 

Efter att Kronofogden (eller är det Västerbottens nya lappfogde?) nu har bränt upp Anita Gimvalls kåta var det snabbt många som drog paralleller till bland annat brännandet av trummor.
– Det känns som att man försöker utplåna samiska spår i markerna, kommenterade Anita Gimvall till SVT.
Rättsövergreppet mot Anita Gimvall är en kolonial mordbrand mot samerna som urfolk. Idag kompliceras frågan av att det fåtal lagar som ska skydda samers kultur- och näringsutövande är anpassade till enbart renskötande samer och samtidigt diskriminerar alla andra samer.
Röster från samiska politiker säger att renbeteslagen måste ändras för att rättigheter ska gälla alla samer, att Sverige måste ratificera ILO 169 (FN:s konvention om urfolksrättigheter) samt tillsätta en sanningskommission om det historiska förtrycket mot samer i Sverige. Detta är ett minimum av vad som behöver förändras idag. Men så länge som staten och företagen tjänar på utsugning av naturresurser i Sápmi kommer verklig förändring att förhalas och bara kunna tvingas fram genom kamp och protester.