Brådskar att laga socialförsäkringen

Publicerad av Per Olsson

Tema: Inrikespolitik

Nedskärningarna drabbar de som är i behov av sjukpenning, men också Försäkringskassans anställda, vars arbetsbörda och stress ökar alltmer. (foto: Försäkringskassan)
Nedskärningarna drabbar de som är i behov av sjukpenning, men också Försäkringskassans anställda, vars arbetsbörda och stress ökar alltmer. (foto: Försäkringskassan)

Socialförsäkringen har länge varit i strykklass. Sedan 1990-talets början har socialförsäkringarnas utgifter som andel av BNP varit stadigt sjunkande. Ännu har inte regeringen genomfört S-vallöftet om att ersättningen ska vara 80 procent under hela sjukperioden och att taket i sjukförsäkringen höjs till tio basbelopp. 

Nedskärningarna, de politiskt motiverade attackerna på sjuka och det hårda klimat som detta skapar leder också till en ökad press på Försäkringskassans anställda.
År 2015 beslutade regeringen att sjukpenningtalet ska ner till 9,0 dagar – att det inte ska betalas ut mer än 9 dagar sjukpenning per år och person. S-MP-regeringen, i likhet med tidigare regeringar som har satt liknande godtyckliga mål, ger alarmistiska prognoser om ”galopperande sjukskrivningskostnader”.
Det godtyckliga 9,0-målet som i första hand syftade till att pressa kostnaderna har följts av att fler nekas sjukpenning. Det har även skett en ökning av antalet som får avslag på sin ansökan om sjukersättning (tidigare förtidspension). Sverige har sannolikt OECD:s hårdaste kvalifikationsregler för sjukersättning.

”Under det senaste året har ohälsotalet minskat, vilket beror på att färre personer har sjukersättning och sjukpenning. Även sjukpenningtalet har börjat minska och ligger nu på en nivå som gör det möjligt att nå 9,0 dagar år 2020. Skillnaden i sjukpenningtal mellan kvinnor och män har inte minskat. Antalet nybeviljade sjukersättningar ligger på en historiskt låg nivå och understiger kraftigt de 18 000 i genomsnitt per år som regeringen satt som tak”, skriver Försäkringskassan i sin årsredovisning 2017. 

Sjukfrånvaron är i högsta grad en klass- och könsfråga.
Kvinnor, särskilt i arbetaryrken, har mer värk, mer psykisk ohälsa och större sjukfrånvaro än män.
”Ur ett jämlikhetsperspektiv är skillnaderna i hälsa och psykosocial arbetsmiljö mellan olika sektorer och grupper i arbetslivet särskilt oroande. Att den psykiska och stressrelaterade ohälsan ökar måste också ses i relation till den minskade kontrollen och makten över arbetet. Kvinnors relativt högre sjukfrånvaro får stora konsekvenser både på individ- och gruppnivå, inte bara för hälsan i sig, utan även i form av inkomstbortfall. Detta riskerar att skapa en ond cirkel där otrygghet och ohälsa förstärker varandra” (LO:s Jämställdhetsbarometer 2018). 

I början av året berättade handläggare på Försäkringskassan i tidningen ETC att en chef i ett lönesamtal sagt att antalet avslag varit för få och att det var negativt för den anställdes löneutveckling.
Av en enkät som fackförbundet ST inom Försäkringskassan gjort bland sina arbetsplatsombud uppger några av de som har svarat att antalet avslag varit uppe som en del i lönesamtalet.
Att detta har förekommit är både ett systemfel och en följd av enskilda chefers ensidiga fokus på att sänka sjukhälsotal och kostnader, enligt Siv Norlin, ordförande i ST inom Försäkringskassan.
– Av de 20 svar vi fick var det flertalet som inte kände igen att diskussioner förts om att vara mer strikt och fokusera på avslag. Ett antal kände igen att man har påbörjat diskussioner om avslag men tolkar det som en större rättstillämpning, några svar säger att man har mycket diskussioner om avslag men inte att det pratas om det i lönesamtalen. Men tyvärr var det också ett antal som kände igen att antalet avslag har varit uppe i samband med lönesamtalen. Även om det inte är ett generellt problem måste det åtgärdas. Jag skulle dock bli förvånad om någon chef efter detta mediabrus, vågar prata om detta i lönesamtalen igen.

Antalet avslag som en del i lönesättningen har inte uppkommit i ett tomrum, utan är en följd, direkt eller indirekt, av den politiska styrningen och det klimat som det skapar. Dessutom är detta ytterligare ett argument mot den individuella lönesättningen och att löneutvecklingen ska bestämmas efter samtal med chefen.
Alliansregeringens så kallade rehabiliteringskedja var ett hån, men det har inte blivit mycket bättre med den nuvarande regeringen. Tidsgränserna är fortsatt alltför snäva och det gör att långtidssjuka ständigt kommer i kläm när arbetsförmågan ska prövas.
– Det har ju aldrig varit det, kedjan handlar ju mest om att sjukpenningrätten ska ifrågasättas i en upptrappande skala, säger Siv Norlin och fortsätter:
– Vår uppfattning är att Försäkringskassan ska ha mer resurser för att kunna arbeta med sin samordningsuppgift, som är att samordna alla aktörer som kan få den sjuke att återfå arbetsförmåga eller att få ett arbete där den sjukskrivna kan komma i arbete med den arbetsförmåga man har. Men med fokus på att sjukpenningrätten ska prövas efter 3 månader i förhållande till andra arbeten på arbetsplatsen och efter 6 månader i förhållande till andra arbeten på arbetsmarknaden, blir resurserna felaktigt fokuserade. Att redan efter 6 månader behöva se sig om efter ett annat arbete är en alltför kort tid.

RS/Offensiv säger:
• Stoppa attackerna på sjuka och funktionsnedsatta. 
• Sjukförsäkringen ska utgå från de försäkrades krav och rätt till trygghet, rehabilitering och en ersättning som motsvarar minst 90 procent av inkomstbortfallet.