Strejkvåg pressar Macron

Publicerad av Leila Messaoudi

Plats: Frankrike Tema: Facklig kamp, Arbetarkamp

Järnvägsarbetare har tagit till strejkvapnet mot Macrons attacker på deras arbetsvillkor. (foto: )
Järnvägsarbetare har tagit till strejkvapnet mot Macrons attacker på deras arbetsvillkor.

Sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president i maj i fjol har attackerna mot arbetarnas, pensionärers och de ungas levnadsstandard avlöst varandra.
I den långa raden av attacker ingår ännu en lag som försvagar arbetsrätten för att underlätta korttids- och visstidsanställningar, försämring av de järnvägsanställdas villkor och en slakt av det statliga järnvägsbolaget SNCF, förändring av intagningsvillkor på universiteten, sociala nedskärningar och en ny skatt för pensionärer.

Från första början stod det klart att Macron var arbetsköparnas president, vilket han snabbt bevisade. Han har anammat samma metoder och strategi av snabba, omskakade och splittrande förändringar (i företagarvärlden kallas detta för ”disruptiv innovation och disruptiva förändringar”) som de franska kapitalisterna sett som nödvändigt för att upprätthålla sina vinster och som ett medel som hindrar arbetarna och unga att mobilisera massivt motstånd. Macron försöker så fort han kan att öppna nya slagfält för att splittra motståndet.
Sedan en månad tillbaka har regeringen gått in i en ny, hårdare fas, med lagar som försämrar järnvägs­arbetarnas villkor och omvandlingen av det offentliga järnvägsföretaget till att bli ett privat företag ”lett” av staten. 

Det statliga järnvägsbolaget SNCF är både tågoperatör och järnvägsnätets förvaltare. Men SNCF har genom åren utvecklats från ett offentlig serviceföretag till att bli ett mäktigt multinationellt företag med flera dotterbolag som Goidis, Keolis och Ouibus.
Men Macron vill helt slå sönder den statliga järnvägen och därför ska järnvägsarbetarnas villkor försämras innan persontrafik på järnväg ska vara öppen för konkurrens i hela EU. Han vill också minska bolagets skulder genom att staten ”gradvis” tar över bolagets skulder som ett led i att avveckla verksamheten och det statliga ägandet. Med detta frontalangrepp mot järnvägen har regeringen öppnat för en konfrontation med ett stort skikt av den organiserade arbetarklassen i Frankrike.
Samtidigt har president Macrons och premiärminister Philippes regering beslutat sig för att införa nya striktare intagningsvillkor till universiteten, vilka ska börja gälla från och med i september. För 32 år sedan, 1986, försökte en annan högerregering sig på samma sak, med attacker mot vårdanställda, järnvägsarbetare och studenter. År 1995 försökte premiärminister Alain Juppé att genomföra liknade försämringar och samtidigt attackera pensionerna. Men 1986 såväl som 1995 slogs dessa planer tillbaka – kapitalisterna och regeringarna besegrades. Därför är dagens kamp extremt viktig för framtiden: ett nederlag för järnvägsarbetarna skulle vara ett politiskt-ideologiskt slag mot hela arbetarklassen. 

I en månad har regeringen tvingats möta motstånd från olika gruppers kamp och i en del städer har kampen samordnats. Järnvägsarbetarna har inlett en serie av strejker, med strejker två vardagar i veckan fram till slutet av juni. Till det ska läggas strejker på sjukhus och inom posten samt studentstrejker, blockader, ockupationer med mera. Det är ett riskabelt politiskt läge som regeringen nu tvingas konfrontera.
Innehållet i Macrons politik blir alltmer uppenbart och synligt. I opinionsundersökningarna tappar Macron stöd. I en färsk undersökning, gjord efter en längre tv-intervju med Macron, sa 52 procent att de inte fann honom övertygande. På blott en månad har den strejkfond som lanserats till stöd för järnvägs­arbetarna samlat in över 700 000 euro (drygt 7 miljoner kronor)!
Macron tappar mark. Han använder sig av ökad repression som den enda lösningen för att försöka stoppa kamp – mot strejker, studentblockader, fackligt aktiva (via domstolsbeslut) och miljöaktivister. Detta är fallet med den kända ockupationen av ett nytt flygplatsbygge i närheten av Nantes i Notre Dame des Landes.
Macron skickade tusentals kravallpoliser för att vräka de som har levt och ockuperat där i fem år (så kallade ZAD:s). Våldsamma polisattacker och konfrontationer, där hittills över 80 har skadats, äger fortfarande rum mellan ZAD-isterna och polisen. Även reaktionära element med fascistiska metoder har dykt upp för att försöka stoppa studentmobiliseringar, som de i Paris och Montpellier – där en milis ledd av högerextrema lärare attackerade en studentockupation. 

Maj 2018 kommer säkerligen att bli en månad av strejker och aktioner i Frankrike. Spänningarna växer. Blir det en första omgång mot Macron eller en beslutsam masskamp för att stoppa hans politik? Situationen är fortfarande osäker. Det beror på förmågan hos de mest stridbara skikten att få med sig en större del av befolkningen i kampen eller inte.
Behovet av masskamp mot Macron är uppenbart för tusentals arbetare och ungdomar, men det finns ingen plan eller verklig idé för hur man konkret ska göra det, och inte heller någon verklig diskussion kring det. Därför kan vi känna en viss avvaktan hos de järnvägsarbetare som är i fronten för motståndet, men samtidigt också en tydlig vilja att strejken ska bli effektiv.
Aktionskommittéer initierade av järnvägsarbetarna är en nyckel i att överkomma splittringen mellan facken och för att kunna forma en väg som tar kampen framåt. Även om studentrörelsen ännu är liten tas frågan om behovet av att bilda församlingar som kan förena de kämpande grupperna upp av de som vill bredda kampen. 

Den 19 april var en ny strejkdag, men den var inte landsomfattande och samordnad på grund av den splittrande sekterism som finns i de stora fackliga centralorganisationernas ledning. Men den ilska som råder – och som strejkerna den 19 april var ett uttryck för – påverkar stämningarna hos stora delar av befolkningen.
Naturligtvis är arbetarklassens och ungdomens självförtroende och tilltro till att man kan stoppa Macron direkt kopplad till i vilken mån det finns ett politiskt alternativ.
I första omgången av fjolårets presidentval fick vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon från France Insoumise (Okuvade Frankrike) över sju miljoner röster. Om andra ”vänster”-kandidater hade manat sina väljare att rösta på honom hade det blivit Mélenchon, och inte högerextrema Marine Le Pen, som ställts mot Macron i valets andra omgång.
Mélenchon och Olivier Besancenot (välkänd vänsteraktivist och tidigare talesperson för det Nya antikapitalistiska partiet, NPA) har helt korrekt börjat mana fackföreningar och politiska organisationer att gå samman för att stoppa Macron.
En lyckad demonstration i Marseille den 14 april som initierades av det lokala CGT-facket, France Insoumise och andra gav en glimt av potentialen för en enad, ”alla tillsammans”-kamp. Den 1 och 5 maj kommer det också att vara enade demonstrationer i Paris. 

Konkreta förslag och politiska krav är nödvändiga för att mobilisera fler i kampen. På arbetsplatser, skolor och universitet, på gator och torg, i fackföreningar och inom France Insoumise förespråkar Gauche Révolutionnaire (CWI Frankrike) masskamp för att stoppa Macron i kombination med ett socialistiskt program som kan få ett slut på denna destruktiva kapitalistiska politik.