Jimmie: Känslomässigt stark, men saknar den hårda kritiken

Publicerad av Vilgot Karlsson

Tema: Filmer

Filmen utspelar sig från den unga pojken Jimmies perspektiv och känslomässiga upplevelser. (foto: TriArt Film / Pressbild)
Filmen utspelar sig från den unga pojken Jimmies perspektiv och känslomässiga upplevelser. (foto: TriArt Film / Pressbild)

Jimmie är en bioaktuell film regisserad av Jesper Ganslandt (Farväl Falkenberg, Blondie med mera), som också har skrivit manuset och spelar en av huvudrollerna. Filmen är ett försök att få oss som publik att se på flyktingkrisen från ett annat perspektiv och gör detta genom att ställa sig frågan ”tänk om det var krig i Sverige och du behövde fly?”.

Filmen öppnar med en lång sekvens föreställande fyraårige Jimmie (Hunter Louise Ganslandt, Jesper Ganslandts son) som flyter i havet. Han ropar efter sin pappa, men ingen pappa syns någonstans, bara vatten överallt. Denna känsla av förvirring och ensamhet är central för filmens handling, som till större delen är filmad från Jimmies perspektiv.
Vi upplever inte filmen ur hans ögon direkt, men kameran är nästan alltid placerad i ögonhöjd med ett barn i Jimmies ålder och skärpedjupet är oftast väldigt kort, vilket gör att bakgrunden blir suddig. Detta intima sätt att filma på skapar en närhet till huvudpersonerna och är ett smart sätt att snärja in publiken, få oss att titta noga och försöka förstå allt som händer runt omkring Jimmie och hans pappa. 

Efter att ha blivit separerad från sin pappa blir Jimmie omhändertagen av en svensk-norsk familj som halvt motvilligt tar med sig honom på en lång färd mot en tryggare tillvaro. Handlingen hoppar mellan två olika spår, där det ena beskriver denna familjs vilsna marsch genom högt gräs och förbi gränspoliser, och det andra hur Jimmie och hans pappa separerades från varandra från början, och alltid från Jimmies perspektiv.
Tillbaka i Stockholm, innan den stora flykten, får vi följa Jimmie och pappan på väg till förskolan som ligger i en källare, ackompanjerade av ljudet från pistolskott långt bort. Vi får en bild av en pappa som försöker ge sitt barn en normal vardag, men som till sist en natt tvingas fly. Filmen tar oss över havet i en liten gummibåt för att sedan slingra sig genom Europa. Vi snappar upp ord och bilder här och där som antyder lite vagt vilka länder som korsas, men inget specifikt. Och det är just denna avsaknad av fakta som blir problematisk. 

Eftersom filmen utgår ifrån en fyraårings känslomässiga upplevelser och förståelse för omvärlden får vi aldrig förklarat för oss exakt vad det är som händer. Varför tvingas Jimmie och pappan att fly? Vart är de på väg?
Jesper Ganslandts hängivenhet till det subjektiva berättandet gör att publiken berövas på relevant information om karaktärernas situation och motivation. Det skapar en känsla av att berättelsen och budskapet är allmängiltiga, att platserna och personerna är utbytbara, och jag vet inte om det är till filmens fördel.  
Jag vill ställa frågor till filmskaparna, om varför de valde att göra en film om en blond svensk pojke och hans pappa istället för att skildra verkligheten, om vad det är de faktiskt försöker säga. Att göra en film där rollerna är ombytta kan vara ett intressant inlägg i en diskussion om rasism, sexism och så vidare, men i detta fall är filmskaparna inte intresserade av en diskussion, utan av en känslomässig upplevelse.
Det finns en uppenbar parallell mellan filmens Jimmie och treårige Alan Kurdi som drunknade i medelhavet 2015, men skillnaden ligger i att Jimmie är svensk och har långt blont hår och är en fiktiv person.

Jag förstår inte vilka filmen är tänkt att tala till. Jag tror inte att flyktingfientliga tittare kommer att ändra sin rasistiska människosyn på grund av denna film, och jag tror heller inte att de redan frälsta som engagerar sig för flyktingars rättigheter och överlevnad kommer att se världen ur ett annat perspektiv.
Jimmie är känslomässigt gripande, vackert filmad och alla skådespelare gör ett bra jobb för att få en att bli engagerad i handlingen, men jag förväntade mig helt enkelt mer. Kanske en lite djupare analys och en lite hårdare kritik.

Regi & manus: Jesper Ganslandt
I rollerna: Jesper Ganslandt, Hunter Ganslandt, Christopher Wagelin med flera