Vi kämpar för socialism

Publicerad av Elin Gauffin

Tema: Marxism

Det krävs revolutionär kamp för att förbättra de 99 procentens livssituation och i slutändan för att avskaffa hela det ruttna kapitalistiska systemet. (foto: Natalia Medina)
Det krävs revolutionär kamp för att förbättra de 99 procentens livssituation och i slutändan för att avskaffa hela det ruttna kapitalistiska systemet. (foto: Natalia Medina)

Kajsa Ekis Ekman menar i en ledarartikel i ETC på första maj att det är ”helt otroligt” att det fortfarande diskuteras inom vänstern om det behövs reformer eller revolutioner.
Jag håller inte alls med om att detta är en fråga som diskuteras mycket, snarare alldeles för lite! 

Dagens vänster i vid mening har ett i stort inomkapitalistiskt synsätt som har gjort den vingklippt. I Sverige har Vänsterpartiets dominans över vänstern satt det politiska märket och det är V som har hållit i saxen. Inte nog med att det inomkapitalistiska perspektivet präglar partiets hela dagspolitik – partiet går inte ens emot de nyliberala budgetramarna när de gör uppgörelser i kommuner, landsting och riksdag – utan går med på både nedskärningar och i bästa fall budgetar som inte på långt när täcker behoven.
Både reformer och revolution behövs. Ekis låter som Dagens Nyheters ledarsida när hon hävdar att ”en revolution i en demokrati är något helt annat – det är en statskupp och det är sånt som militärer och imperialister håller på med, inte arbetarrörelsen”. Det tolkar jag som att hon tycker att revolution i länder med parlamentarism inte behövs. Vi ska alltså utan diskussion bara sluta prata om behovet av revolution, trots att till och med forum som ovan nämnda ledarsida pratar om revolution titt som tätt – exempelvis Metoo-revolutionen.

Vad är en revolution? En social revolution innebär en genomgripande övergång från ett ekonomiskt system, till exempel kapitalismen där de privata egendomsförhållandena dominerar, till ett annat system. Det vi kämpar för är socialismen, där samhället äger de stora ekonomiska enheterna, ett samhälle som genomsyras av demokratiska beslut underifrån.
Nu firas 50 år sedan maj-revolten i Frankrike 1968. Det är mycket fokus på studentrevolten. Men ännu viktigare var ju den obegränsade generalstrejken med tio miljoner arbetare och möjligheten för arbetarklassen att ta makten i ett ”demokratiskt” land. Om det hade skett hade det inte varit en statskupp, utan en övergång till en annan form av mer utvecklad demokrati. Både fabriker och universitet ockuperades och diskussionerna om hur kampen skulle gå vidare var heta.
Än idag finns en nedärvd organisationsmedvetenhet om att strejker och kamper organiseras underifrån demokratiskt genom öppna kommittéer i Frankrike, ett arv som har mer än 50 år på nacken. Pariskommunen 1871 uppfann för första gången den socialistiska demokratin där besluten fattas på stormöten som träffas regelbundet (inte bara var fjärde år), där representanter utses som när som helst kan återkallas om de inte följer vad stormötena har beslutat och där politikerprivilegier var avskaffade och representanterna levde på vanliga arbetarlöner. 

Hade kapitalismen i Frankrike avskaffats för 50 år sedan och revolutionen spridits till resten av Europa och vidare hade världen sett helt annorlunda ut. Inte minst hade kampen mot klimatförändringarna och människans förutsättningar på jorden haft ett helt annat utgångsläge.
Ekman hänvisar till att Sverige valde reformismens väg för 100 år sedan, medan Ryssland valde revolutionens väg. I båda fallen har det lett till en backlash 70 år senare. ”I både Sverige och Sovjet har det skett massprivatiseringar och ett gigantiskt överförande av egendom från våra händer till ett fåtal kapitalisters”. Men hon hoppar totalt över det faktum att det på 1920-talet upprättades en stalinistisk diktatur i Sovjetunionen. Utan den urartningen hade inte kapitalismens återinförande haft en chans. 

Även ”vägvalet” 1918 i Sverige var på intet sätt utan påverkan av revolutionen. Offensiv kommer att återkomma till hundraårsjubileet av de beslut som ledde fram till rösträttens införande, men det var helt klart så att kungahuset och högern bävade för de ryska och tyska revolutionerna som var på väg att sprida sig till Sverige med uppror även här.
De välfärdsreformer som sedan följde de kommande årtiondena var resultatet av en välorganiserad arbetarrörelse som delvis tog kraft i det faktum att ena halvan av världen hade avskaffat kapitalismen och att hotet om revolution alltid fanns där. Men eftersom det svenska välfärdsbygget aldrig gick till botten på grund av att socialdemokratin lät kapitalisternas ägande och makt över ekonomin vara intakt var bakåtrevolutionen möjlig.
Välfärdsreformerna från mitten av 1980-talet började rullas bakåt till situationen idag där Sverige är ett av de mest avreglerade länderna i västvärlden. Reformismens beska eftersmak är en väldigt viktig lärdom att ta.