Bergspredikan blandar och ger

Publicerad av Christer Rydén

Tema: Böcker

 (foto: )
(foto: )

Jag får medge att jag initialt höjde en aning på ögonbrynen inför titeln på Göran Greiders senaste bok, Bergspredikan för socialister. ”Vad nu då?”, tänkte jag, ”Har Greider kommit ur en ’smygkristen’ garderob och blivit öppet kristen ’på riktigt’?” Nejdå, riktigt så förhåller det sig inte.

Boken är indelad i tre block samt ett avslutande efterord. De tre blocken har rubrikerna: ”I POLITISKT-FILOSOFISKT PRINCIPPROGRAM 9 Kamrater! Vi måste återerövra de mobiliserande orden!”; ”II SOCIALPOLITISKT PRINCIPPROGRAM 65 Vänner! Vi hävdar att solidariteten är optimismens urkälla!” och ”III EKONOMISKT-POLITISKT PRINCIPPROGRAM 123 Mötesdeltagare! Vi måste sprida drömmen om ett exploateringsfritt samhälle!”.
Därefter följer efterordet med början på sidan 165, följt av lästips från sidan 171 och sist en verkförteckning på sidan 175. Det är alltså en ganska kortfattad bok, långtifrån någon tegelsten. 

I det första blocket går Greider igenom – efter uppställandet av själva det politiskt-filosofiska principprogrammet i 12 punkter – den historiska bakgrunden till tilltalsordet kamrat inom arbetarrörelsens olika grenar, med klargörandet att ordet kamrat uppstod långt innan uppsplittringen av arbetarrörelsen i olika grenar (i Sverige socialdemokratin, den syndikalistiska rörelsen och senare det kommunistiska partiet). Greider hävdar också att ordet kamrat, som han helt riktigt påpekar som tilltalsord socialister emellan stod fritt från klass och kön, samt överskred nationalstatens gränser som ett tilltalsord rotat i en universell socialistisk övertygelse, också uttrycker en vision inte helt olik den utopiska, kommunistiska anda som genomsyrade de första urkristna församlingarna.
Det är inte helt förvånande att ordet kamrat som tilltalsord framför allt har försvunnit ut ur den numera heltigenom förborgerligade socialdemokratin.
Vad gäller det politiskt-filosofiska principprogrammet gav genomläsningen av det mig en kompott av blandade reflektioner. För att ta några få punkter i det: ”1. Var uto­pisk! Endast det håller den praktiska reformismen vid liv. Vad vill vi? Vad kan vi? Frågorna hänger samman.” Min instinktiva politiska ryggmärgsreflex blev ungefär ”Vad menar karl’n???” Är det något som arbetarrörelsens historia visar är det väl att varje konkret reform som har klämts fram inom ramen för det kapitalistiska samhällets ramar, särskilt de riktigt stora reformerna, har drivits igenom som biprodukter av masskamp och revolutioner eller åtminstone seriösa hot om masskamp och revolutioner. Detta oavsett hur ”utopiska” reformtankarna och framför allt reformkraven har varit eller inte.
”2. Utgå från att den sociala människan alltid är större än den ekonomiska människan. Empati går djupare än konkurrens.” Den här skriver jag däremot under på, av det enkla skälet att det börjar finnas gott om forskning på senare tid som faktiskt visar på att vår flera hundratusen år långa förhistoria av mer eller mindre jämlika flockar/stammar av jägare och samlare med till visshet gränsande sannolikhet har präglat oss åtminstone delvis genetiskt, som sociala varelser som på gruppnivå fick en klar darwinistisk konkurrensfördel gentemot andra arter just på grund av den framväxande förmågan till språklig kommunikation och samarbete. 

I block 2 lyfter Greider fram något jag tycker är intressant och tänkvärt: ”Det vi idag behöver är mer av riktigt hårdhänta skildringar av de ekonomiska eliternas liv. Det är de rikaste som är den verkliga problemgruppen, för resten av mänskligheten, för biosfären. Vänd ut och in på miljardärers och direktörers liv! Det ger dem dåligt samvete när deras välstånd synliggörs i offentligheten. De är mer rädda för det än för tusen nya sociologiska rapporter om fattigdomen.”
Han konstaterar senare i texten att när blicken riktas mot ojämlikheten i sig, inte bara mot de fattiga, ”ja, när hela samhällspyramiden siktas från toppen till botten, startar en moralisk kedjereaktion. Det bestående blir outhärdligt.” Vilket jag instämmer i i så motto att det kan användas som en mobiliseringsfaktor för konkreta kampkrav av en ny och genuint demokratisk socialistisk arbetarrörelse med åtminstone någon grad av massförankring.
Ifråga om det socialpolitiska principprogrammet som inleder block två nöjer jag mig med att konstatera att även om jag i mångt och mycket instämmer i det vettiga i själva delkraven, efterlyser jag och förespråkar att de tas in i ett sammanhängande socialistiskt övergångsprogram som visar på att kravens förverkligande och permanenta genomförande kräver ett överskridande av kapitalismens grundläggande systemramar. 

När vi nu kommer till block tre sammanfattar jag det med ett enda citat: ”Den pågående systemkollapsen startar däruppe, i samhällets övre skikt och fortplantar sig nedåt. Frågan om vinster i välfärden ger en överblick över vad som står på spel. Den är ingen ’vanlig’ fråga. Att kompromissa om den, så länge kompromissen inte är ett steg på vägen mot ett avskaffande av vinstsystemet, är att kapitulera inför marknadsprincipens invasion av själva välfärdsstatens och skynda på bytet av system.”
Jag instämmer på det stora hela, med tillägget att ”kompromissförslaget” om ett 10-procentigt vinsttak i välfärdssystemen, något som väl ändå får anses vara ohemult generöst, totalsågades av riskkapitalisterna själva och deras politiska och massmediala megafoner, som skrek som stuckna grisar om smygande vinstkonfiskation. Det illustrerar den bistra verkligheten bakom Löfvens replik till frågan om varför inte göra det – kraftigt begränsa eller helst helt fimpa de privata vinstuttagen ur dessa välfärdssystem – när opinionsundersökningar har visat att omkring 80 procent av väljarkåren (vilket alltså inkluderar en majoritet även av traditionellt borgerliga kärnväljare) är för just det: ”Det låter sig inte göras”.
I fråga om det ekonomiskt-politiska principprogrammet i 12 punkter konstaterar jag att det enligt min mening är fråga om vettiga och rimliga krav, som behöver tas in i ett sammanhängande socialistiskt övergångsprogram för att mobilisera kamp och kamprörelser runt.

Ur efterordets första stycke: ”Detta är en moralisk-politisk pamflett. Att den heter Liten bergspredikan för socialister beror inte på att den är kristen – även om jag tror att all socialism är evangeliskt färgad – utan på att den politiska radikalismen alltid startar i den ursprungliga situationen: Du hör en människa agitera och röra upp dina känslor och aktivera ditt engagemang och ditt förnuft. Och du får ett löfte om att ett annat samhälle är möjligt.”
Ja, det börjar där, och fortsätter naturligt inte mekaniskt och linjärt därifrån. På en viss nivå krävs det en fortsättning i form av arbetar- och gräsrotsrörelser och även uttalat socialistiska arbetarpartier, utrustade med ett sammanhängande program för förändring av det bestående och ledningar kapabla att matcha ord med handlingar.

Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 175