Ingen 100% kamp utan klasskamp

Publicerad av Robert Bielecki

Plats: Stockholm Tema: Historia, Kultur

En intressant utställning som dock inte nog framhäver klasskampens betydelse. (foto: Robert Bielecki)
En intressant utställning som dock inte nog framhäver klasskampens betydelse.

Historiska museet i Stockholm har för närvarande en utställning vid namn ”100% kamp – Sveriges historia”. En liten, men textrik utställning som trots mycket intressant fakta inte nog lyckas framhäva arbetarrörelsens kollektiva och avgörande roll i kampen för de många förbättringar som historiskt har vunnits i Sverige.

I det första rummet av utställningen möts man av stora, imponerande kampbilder på vardera sida, och det är egentligen dessa bilder som bäst ger en föraning om den masskamp som har krävts för ”de många rättighetskamperna” som utställningen konsekvent refererar till.
Hembiträdesdemonstrationen 1938 mot de vidriga arbetsförhållandena de led under, nej till svenska atomvapen under 1950-talet, protesterna mot utvisningshoten av romer under 1960-talet och 2017 års demonstrationer mot rasism – för flyktingsolidaritet är några av de bilder som snyggt pryder det första rummet. 

De svenska rättighetskamper som utställningen framför allt lyfter fram är kampen för aborträtt och rösträtt, asylkampen, mot rasism (antiziganism, antisemitism, kort om samernas kamp, etc), för dövas inkludering i samhället, för hbtq+-rättigheter samt för funktionshindrades tillgänglighet i det offentliga rummet.
Längsmed golvet kan man också följa olika kortfattade textcirklar med viktiga årtal i olika frågor i kronologisk ordning, något jag tyckte var en schyst touch. Dock blev jag mäkta förvånad när man hade ett stort glapp mellan år 1914 och 1921, och därmed inte alls nämnde revolutionsåren 1917-1918 och vilken effekt de revolutionära resningarna i hela Europa efter den framgångsrika Ryska revolutionen hade i Sverige. Det blev den impuls till masskamp som till slut vann bland annat allmän rösträtt. 

Överhuvudtaget saknas den svenska arbetarrörelsens klasskamp och dess många monumentala händelser: Sundsvallsstrejken 1879, storstrejken 1909, nämnda 1917-1918, skotten i Ådalen 1931 – ingenstans, vad jag såg, nämndes detta.
Mycket fokus lades istället på framträdande individer i olika frågor. Absolut kan individer spela viktiga roller, och det är i sig inte fel att lyfta fram det (Katarina Taikon, författare och en förgrundsgestalt i kampen för romers rättigheter, är exempelvis en av de många som lyfts fram). Men kontrasten mellan individens roll och den kollektiva kampens roll blir i mitt tycke ganska stark. Individer förändrar inte samhället – det gör kollektivet. En stark, tongivande individ är inget utan en massiv rörelse, grupp, organisation eller liknande bakom sig.
Det är egentligen lite av ett tecken i tiden och visar på tillbakarullningen i medvetenheten vad gäller kollektivet. Samhället har blivit alltmer individualiserat och ”nyliberaliserat”, samtidigt som allt fler är uppgivna över de senaste 30 årens många bakslag och den generella politiska och samhälleliga utvecklingen.
Socialdemokratins kraftiga och ständigt pågående högersväng sedan 1980-talet samt dess samtida förborgerligande har kastat en våt filt över arbetar- och fackföreningsrörelsen, speciellt med tanke på hur tätt förknippade S och LO är. Fackledningarna har därför gjort en liknande resa och spelar idag en ofta förrädisk och/eller passiviserande roll på kampen. 

För att vinna nya segrar, stoppa tillbakarullningen av vad som har vunnits och återvinna vad som har förlorats för de 99 procenten måste nya, starka kamporganisationer byggas upp. Facken måste bli kämpande och demokratiska, ett nytt arbetarparti måste byggas upp och de olika kamperna kopplas ihop till medvetenheten om att hela klassamhället måste avskaffas, då det rådande systemet gynnas av att splittra de 99 procenten. Bara så kan vi skrota de förpestande förtrycken och diskrimineringarna, och istället bygga upp ett nytt, solidariskt, rättvist samhälle där behoven styr, snarare än vinstintresse.
Ändå tycker jag utställningen är värd ett besök. Mycket intressanta och/eller makabra fakta redovisas om bland annat hur ”sinnes­slöa” kvinnor sattes in på institut och tvångssteriliserades långt in på 1900-talet, riksdagsledamöters trångsynta och misogyna syn på kvinnlig rösträtt tidigt 1900-tal, hur kvinnor fick göra så kallade ”abortresor” till Polen för att utföra abort under 1950-60-talet, de dövas kamp för erkännande av teckenspråket och för dövskolor, med mera.
Utställningen avslutas också med uppmaningen till fortsatt kamp, och att kampen ständigt måste fortsätta.
Utställningen är gratis och pågår fram till och med den 9 december 2018.