Katalonien: Ökad repression – men motståndet fortsätter

Publicerad av Esquerra Revolucionària (CWI Katalonien)

Plats: Katalonien Tema: Arbetarkamp, Repression

Generalstrejken den 3 oktober (bild) visar vad som krävs även framöver: nya massmobiliseringar och enad kamp underifrån. (foto: Raphael Tsavkko Garcia / Flickr CC)
Generalstrejken den 3 oktober (bild) visar vad som krävs även framöver: nya massmobiliseringar och enad kamp underifrån.

Måndagen den 14 maj valde det katalanska parlamentet Quim Torra till president. Efter att de odemokratiskt hade stoppat valet av Puigdemont, Jordi Sanchez och Jordi Turull tolererade PP-regeringen och statsapparaten till en början valet av Torra. Men de hotade direkt att avsätta honom om han utförde någon som helst ”praktisk ohörsamhet” utanför Madrids kontroll – och de höll sitt ord. 

Så fort som Torra utlyste att den nya regeringen skulle innefatta olika katalanska ministrar som är i fängelse eller exil slog PP, Cuidadanos och PSOE-ledningen direkt ner mot demokratiska rättigheter i Katalonien och deklarerade att de förlänger paragraf 155 (som upphäver Kataloniens autonomi) på obestämd tid.
Högerpartiet PP, som är fyllt av korruption och francoister, och som bara har fyra ledamöter och 4 procent av rösterna i Katalonien, styr Katalonien på ett halvdiktatoriskt sätt med stöd av Ciudadanos, ett annat högerparti, och socialdemokratiska PSOE.
Premiärminister Rajoy (PP) och hans allierade har inte bara så gott som upphävt den katalanska autonomin mot ett helt folks vilja. Nu pågår också ett race för att se vilka de värsta spanska nationalisterna är och vilka som är beredda att gå längst i att attackera demokratiska rättigheter. I detta race är Ciudadanos ledare Albert Rivera fortsatt i ledningen, och det sätter tonen för strategin och förhållningssättet för såväl PP-regeringen som PSOE.
Det är verkligen skamligt att se hur PSOE:s ledare Pedro Sanchez bugar sig för Rajoy och Rivera när de hakar på deras högerkurs. Han har krävt förändringar i brottsbalken för att anklagelserna om ”revolt” mot katalanska politiker ska stämma bättre, och för att förbjuda alla politiska krafter eller kandidater som inte ”accepterar konstitutionen” från att tillträda. Han skulle vara en bra kandidat till den Orwellska ”Tankeministern”.

Vi får inte glömma att dessa senaste hot är en del av en övergripande kampanj av kriminalisering mot självständighetsrörelsen och alla vänsterorganisationer och -individer, däribland rappare och tweetare som motsäger sig den 1978-liknande regimen. Rättsliga klagomål om ”indoktrinering” och ”uppvigling till hat” har gjorts mot 500 lärare och 134 skolor av Guardia Civil [polisstyrka i spanska staten], vilket backades upp av utbildningsministern som sjöng den francoistiska hymnen ”älskare av döden” under påskhelgen. Detta är en symbol för den antidemokratiska offensiv vi genomlider.
Attacker på yttrandefriheten, mot organisationer och protester har hårdnat, allt medan tv-kanalerna är fyllda av högerextrema kommentatorer som hyllar arresteringarna och åtalen mot vänster- och pro-självständighetspartiet CUP, mot försvarskommittéerna CDR och mot fackföreningsaktivister som protesterar och strejkar mot paragraf 155. 

Hur kan vi inte jämföra detta med Francos repression och rättsliga farser? Denna politiska förföljelse är inte bara riktad mot de som är för självständighet. Vem som helst som kämpar mot PP och dess allierade i deras projekt om ”ett stort Spanien” är i skottlinjen. Ett exempel på agendan hos de som stödjer paragraf 155 är uttalandena som PP:s ledamot Andrea Levy gjorde om att lärarna borde åtalas för ”indoktrinering” av barnen baserat på anonyma tips. De vill alltså bygga ett nätverk av anonyma spioner för att förfölja meningsmotståndare, precis som under diktaturen!
I den här situationen av en ”demokratisk nödsituation” som Pablo Iglesias [Unido Podemos ledare] nyligen kallade det är det chockerande att ledarna för Unidos Podemos fortsätter att titta bort och hålla tyst. Eller ännu värre: när de ansluter till högerns förtal och de spansk-nationalistiska PSOE-ledarna mot massorna i kampen för en katalansk republik samt likställer vad spanska staten har fått utstå med repressionens offer. De benämner till och med CDR-kommittéernas aktiviteter som ”våld” och anklagar det katalanska folket för att ha väckt fa­scis­mens spöke genom att kämpa emot Rajoys reaktionära offensiv!

Quim Torra är en reaktionär politiker som varken kan eller vill ta rörelsen framåt.

Quim Torra är en reaktionär politiker som varken kan eller vill ta rörelsen framåt.

 

Men trots allt detta har valet av Quim Torra, en ledare förknippad med den mest reaktionära och högervridna varianten av katalansk nationalism, skapat en stor förvåning och ett stort missnöje inom rörelsen, särskilt bland de delar som har utgjort ryggraden i kampen för Republiken. De hundratusentals arbetare och unga som har avvisat paragraf 155 och kämpat mot repressionen kan inte blunda för PDeCAT:s (borgerligt nationalistiskt parti) och ERC:s (republikansk ”vänster”) ledares försök att nå en överenskommelse med Rajoy och den spanska staten och därmed överge kampen på gatorna. Valet av Torra som president är en del av denna strategi, mer än vad någon retorisk deklaration är.
Torra gjorde en ökänd hatisk attack mot 15M-rörelsen (”Indignados”) och har gjort avskyvärda xenofobiska kommentarer om det katalanska folket som har sitt ursprung från utanför Katalonien. Han går emot allt som rörelsen för en katalansk republik har kämpat för de senaste månaderna.
År 2012, när tusentals omringade det katalanska parlamentet för att protestera mot nedskärningarna som den då styrande PDeCAT-regeringen (som då kallades ”Convergencia”, sammanförandet) ledd av Artur Mas genomförde, skrev Torra:
”Händelserna denna morgon går inte att tolerera. Jag tänkte direkt på Tejero (ledaren av den fa­scis­tis­ka kuppen 1983 som stormade det spanska parlamentet). Jag känner samma illamående och kallsvett nu. Denna grupp idioter från 15M-rörelsen tar oss in i den femte världen. Jag är ledsen att behöva vara så brutal, men idag är ingen dag för nyanser”.
Detta är samma förolämpningar mot folket och ungdomen som ledarna för PP och Ciudadanos gjorde den 1 och 3 oktober (folkomröstning och generalstrejk)! Hur kan denna man leda motståndet mot den spanska staten och ta kampen framåt för Republiken?
Cynismen och skamlösheten hos den spanska härskande klassen återspeglas i faktumet att politiker från den yttersta högerkanten anklagar Torra för att vara ”uteslutande” eller ”överhög”, och försvarar ännu mer reaktionära högeridéer från såna som Rivera och Arrimadas från Ciudadanos eller Albiol från PP. Men det är just valet av Torra som ger de spanska högernationalisterna ammunition för sin demagogi, och det gör uppgiften att vinna över hela den katalanska arbetarklassen och ungdomen till kampen för en katalansk republik svårare. 

När Torra höll sitt invigningstal när han svors in lovade han att jobba för att göra Republiken till en ”verklighet”, men lade inte fram ett enda konkret förslag för hur det skulle gå till och lovade inte att få ett slut på åtstramningarna, otrygga jobb, arbetslöshet eller den bleka framtidsutsikten för ungdomar.
Samtidigt som han bad Rajoyregeringen om en ”ovillkorad” dialog gjorde han inte en enda uppmaning om att frige de politiska fångarna och få ett slut på förföljelsen mot försvarskommittéerna och väns­ter­ak­ti­vis­ter. När han senare utsåg fängslade ministrar försökte han återfå legitimitet, men han har ingen plan på kamp och mobilisering för att svara mot den spanska högernationalismens och statens offensiv.
Att Torra valdes till president bekräftar vad Esquerra Revolucionària (CWI Katalonien) har sagt länge: de borgerliga katalanska politikerna måste avsättas från rörelsens ledning för nationell frigörelse, och rörelsens verkliga förgrundsfigurer – ungdomen och arbetarna – måste ta över ledningen med en revolutionär strategi kapabel att ena alla förtryckta mot den gemensamma fienden – den spanska och katalanska borgerligheten och det kapitalistiska systemet.

För att bryta den nuvarande dynamiken och stoppa den reaktionära offensiven finns det bara ett alternativ: massmobilisering på gatorna som under den 1 och 3 oktober. Det är vad över 1 miljon krävde på Barcelonas gator den 15 april, med uppmaningen om frihet åt alla politiska fångar.
Det fanns en önskan under protesten för en ny generalstrejk. En månad senare har ledarna för ERC och PDeCAT fortfarande inte svarat på detta krav och gör allt i sin makt för att hålla folket utanför gatorna, där de insisterar på att prioriteten är att ha en ”effektiv regering” för förhandlingar med Rajoy. Men staten har redan gjort klart att allt de vill diskutera är kapitulationsvillkoren! 

Inom rörelsen för en katalansk republik finns det två motstående tendenser. Det finns den som representerar majoriteten av rörelsen, vilken består av ungdomar, arbetare och stora skikt av medelklassen som vänder sig vänsterut. De är hängivna till bygget av Republiken och att bryta med den monarkistiska 1978-regimen, eftersom den representerar sexism, francoism, korruption och kapitalistiska attacker som skär ner på våra pensioner, sjukvård och utbildning samt fördömer oss till otrygga jobb, vräkningar och arbetslöshet.
Mot denna majoritet finns det å andra sidan en katalansk högernationalistisk flygel som har väldigt små styrkor i massrörelserna, men stor tyngd i det officiella ledarskapet. Denna borgerliga tendens fruktar de revolutionära initiativen från folket och försöker plantera in så mycket demoralisering i dem som möjligt.
Det verkligt exceptionella angående denna situation är att trots fängslanden, urskillningslös repression och kampanjen från den högljudda spanska nationalismen som dominerar media har miljontals människor i Katalonien kommit fram till slutsatsen att vi inte vill leva under denna odemokratiska, anti-arbetarklass och sexistiska regim. Det finns också skikt bland ungdomar och arbetare som avvisar korruption, åtstramning och repression, men som inte för närvarande stödjer Republiken eftersom de misstror den katalanska högern och härskande klassen, från vilka de bara har fått mottaga nedskärningar, attacker på sina rättigheter och även xenofobiska och rasistiska förolämpningar.
Dessa skikt kan bara vinnas över till Republikens sak med ett program för att drastiskt förbättra levnadsvillkoren hos alla förtryckta. Vi vill inte ha en republik bestående av den katalanska borgerligheten, utan en socialistisk republik som kan förverkliga såväl nationell som social frigörelse och bli avstampet för en socialistisk omvandling i resten av den spanska staten och Europa. 

En återspegling av det missnöje som valet av Torra innebär är att de lokala församlingarna av CUP i Baix Llobregat, Barcelonés och Camp de Tarragona krävde en debatt inom CUP om möjligheten att rösta emot Torra. Arran, CUP:s ungdomsorganisation, publicerade ett uttalande där de sa att Torra var ett ”dåligt val”. Talet i parlamentet av Carles Riera, den nuvarande parlamentariska ledaren för CUP, var väldigt kritiskt och insisterade på att CUP skulle mobilisera mot PDeCAT-ERC-regeringen om de avstod från kampen för Republiken eller vidtog åtgärder mot folkets intressen.
Dessa ord måste omsättas i praktiken i bygget av en enad vänsterfront i kampen för en katalansk republik. Denna kamp måste basera sig på försvarskommittéerna (CDR), CUP, facken som stödde generalstrejken den 8 november mot repressionen, studentfacken Sindicat d’Estudiants och SEPC, alla gräsrötter inom ANC, Omnium, Catalunya en Comu, samt CCOO- och UGT-facken som deltog i demonstrationerna den 15 april. För att besegra repressionen behövs det en kraftfull plan för kamp som börjar i en uppmaning till generalstrejk.
Tillsammans med en upprätthållen och massiv mobilisering måste vi också försvara ett program för klassoberoende och socialism i rörelsen för nationell frigörelse. Detta kräver bygget av en stark revolutionär vänster i hela Katalonien och den spanska staten. Det är vad Esquerra Revolucionària / Izquierda Revolucionaria (CWI Katalonien/Spanska staten) kämpar för.

Esquerra Revolucionària (CWI Katalonien) kräver:

Ner med paragraf 155. Frihet för alla politiska fångar. Dra tillbaka den nationella polisstyrkan och Guardia Civil från Katalonien.
• Riv upp alla försämringar av arbetsrätt och pensioner. Pension vid 60 års ålder med 100 procent av lönen – ge unga arbetare ersättningskontrakt.
• För en minimilön på 1 100 euro (11 400 kronor) per månad med 35 timmars arbetsvecka utan löneförlust.
• Förbjud alla vräkningar. Förstatliga bostadsbolagen och inför hyror man har råd med. Expropriera alla tomma hus som ägs av bankerna.
• Återförstatliga all privatiserad offentlig service – upprätthåll och utvidga arbetsstyrkan. Respektera arbetarnas rättigheter.
• Riv upp alla kontrareformer inom utbildningen. För högkvalitativ, demokratisk, sekulär och gratis utbildning från förskola till universitet.
• För rätten till gratis, offentlig och värdig sjukvård.
• Solidaritet med flyktingar: inga kvoter eller interneringskamper. Upphäv de rasistiska immigrationslagarna.
• Fullständiga demokratiska rättigheter – yttrande-, mötes- och organisationsfrihet. Avskaffa de antidemokratiska lagarna.
• Förstatliga bankerna och de strategiskt viktiga delarna av ekonomin för att hjälpa folket och garantera välfärd åt folkflertalet.
• För rätten till självbestämmande för Katalonien, Baskien och Galicien. För en socialistisk konfederation baserat på den frivilliga unionen av de nationella folken som utgör den spanska staten, om detta är deras demokratiskt uttryckta önskan.